Budskapet var tydligt. Genom att visa vem som var starkast skulle arbetsgivarna också visa vem som ytterst bestämmer.
Jag kommer att tänka på detta när strejken på SAS just har tagit slut. Då får bolagets VD för Sverigeverksamheten, Anders Ehrling, frågan om det var värt att ta en konflikt.
-Ja, absolut, svarade han frankt.
Bilden hos allmänheten av SAS, underblåst av mer eller mindre kunniga ekonomiska analytiker, är att bolaget har alltför låg lönsamhet, dess framtid är osäker, varumärket är naggat i kanten och kundernas trohet mot bolaget ifrågasätts. Nu gav Anders Ehrling en annan bild av situationen. Den innebar att företaget hade råd med en stillastående inrikesflotta i fyra dagar när företagsledningen skulle visa vem som ytterst bestämmer.
För Curt Nicolin blev aldrig storlockouten en lönsam investering för framtiden. Den knäckte varken motparten LO-förbunden eller andra fackförbunds vilja och förmåga att företräda sina medlemmar. Inte heller Anders Ehrlings tvärsäkra uttalande om värdet av SAS-konflikten tycks särskilt välbetänkt.
Arbetsgivarna hade förr eller senare, med eller utan konflikt, varit tvungna att föra konstruktiva samtal med HTF om praktiska lösningar för lunchraster och toalettbesök, för tvisten handlade om schemaläggning och inflytande för personalen.
Arbetsmarknadskonflikter utspelar sig numera till stor del i media. En avslöjande bild i Expressen visade hur arbetsgivarna istället för att förbereda sig inför medlingsförhandlingar koncentrerade sin tankemöda på att lägga upp ett propagandakrig mot HTF och kabinpersonalen.
SAS-ledningen försökte framställa HTF:arna, de kabinanställda, som oansvariga. Man beskyllde HTF-ledningen för att gömma sig. SAS-ledningen påstod att strejken kostade företaget hiskliga belopp och skickade fram Svenskt Näringslivs chefsekonom som påstod att strejken kostade samhället 100 miljoner i produktionsbortfall (en uträkning gripen ur luften). SAS skickade sms till sina kunder och beklagade de inställda flygen och hävdade att HTF:arna aldrig fört fram några krav innan de gått i strejk.
"Skärpa tonen, öka trycket", kallade SAS-ledningen sin taktik. Men den blev ett slag i luften.
Det finns åtminstone två skäl till att det blev så. Ett är att HTF:s företrädare ansträngde sig för att inte bli träffade av denna pajkastning. Istället försökte HTF få ut sina fakta när arbetsgivaren tänjde på sanningen.
Det andra skälet till att SAS taktik misslyckades är att de kabinanställdas krav var begripliga. Till och med de flygpassagerare som drabbades av inställda flyg hade förståelse för kravet om matraster och möjlighet till toalettbesök.
En del av allmänhetens stöd för strejken kan förklaras av att tvistefrågan handlade om mänskliga behov. I arbetslivet är det viktigt att bli respekterad. När arbetsgivaren ser på medarbetarna som mekaniska robotar, utan behov av mat och toalettbesök, så blir han i samma stund förlorare i allmänhetens ögon.
Knappt två veckor efter strejken gjorde SAS koncernchef Mats Jansson en diplomatisk trevare i en tidningsintervju. Han vänder försiktigt ryggen åt skärpa-tonen-öka-trycket-taktiken och säger att det behövs ett nytt samarbete mellan ledning och fack. Båda parter behöver ändra stil, säger han.
Proffsiga förhandlare vet att man inte kan slå knock på motparten vid förhandlingsbordet. Förhandlingar är inte som en fotbollsmatch, som har en slutsignal och en vinnare. Efter varje förhandling kommer en ny runda med samma motpart. Man kan göra bra eller dåliga uppgörelser, men aldrig ta hem en slutlig seger. Innehållen i kollektivavtalen bearbetas ständigt och förändras. Om några år är det dags igen på SAS och kanske blir det då förhandlingar i en mer konstruktiv samtalston.