Under en och samma dag hände följande: jag ringde den ena som svarade; ring mig om fem minuter. Jag satt i bilen med klockan framför mig och la märke till när de fem minuterna hade gått. Jag väntade med flit några minuter för att vara på den säkra sidan och för att inte stressa henne. När jag ringde upp blev jag halvt på skämt halvt på allvar utskälld:
Sa jag inte fem? Nu har jag suttit fyra minuter extra och väntat och inte kunnat börja på något för jag visste ju att du skulle ringa.
Jag frågade om det inte var jobbigt att vara en sån klockoman, men hon förstod inte vad jag menade.
Jag behövde träffa den andra och ringde och frågade om hon var på kontoret. Jag är där om en kvart sa hon. Jag känner henne. På två år har hon inte passat en tid och jag åkte dit efter en halvtimme. Hon var inte där och jag väntade en stund och skulle just ringa när hon kom strosande på vägen.
Jag frågade varför hon inte gjorde tvärtom; i stället för att halvera den tid hon behöver så kunde hon ju dubbla den. Så slipper du oroa dig för att någon blir irriterad. Hon förstod inte heller vad jag menade. "Vi sa väl i dag?" svarade hon.
Tycker ni att jag har underliga vänner? Det tycker inte jag. Jag tycker att deras respektive förhållande till klockan har sina fördelar. Hon som är otålig har en intensitet och närvaro som är mycket betagande och charmig. Man känner sig uppskattad och viktig med sin närvaro.
Hon som lever på ett ungefär mellan att solen går upp och ner är lika bedårande i sin tidsoptimism och sitt drömmande. Hon får mig att se varje möte som stor tur och lycka.
Dess bättre har de båda arbeten som tillåter deras respektive hållning till tiden. För mig och andra i deras omgivning gäller det bara att förstå skillnaden och förhålla sig till den. Man kan i och för sig tycka att de borde ha något slags symboler på sig så man vet hur de är redan när man lär känna dem.
Det finns dock problem.
Jag har lagt märke till att människor som har en extrem hållning till klockan ofta råkar extra illa ut. I lagen om alltings jävlighet råkar klockomanen ofta ut för solursmänniskan och tvärtom. Det finns med andra ord anledning för oss alla att fundera över vår inställning till tiden och moderera den om den blivit för extrem.
Det är dessutom ett faktum att hur din tidsrytm stämmer överens med ditt liv, har stor betydelse för hur du mår. Det visar sig att hur arbetstiden är förlagd, hur väl ens eget tempo stämmer överens med arbetet och hur väl ens egen syn på tidspassning och tidsstyrning stämmer med kollegors och chefers, betyder mycket för trivsel och arbetsglädje.
Ett gott råd är att prata om det. Att berätta för sin omgivning om man blir irriterad på det ena eller andra och hur man förhåller sig till klockan. Min erfarenhet är att vår uppfattning om hur tiden och klockan ska styra ligger djupt och att tydlighet och anpassning åt båda håll behövs. Alltså att arbetet lika väl som ens egen hållning anpassas.
Om mina kollegor känner varandra? Jag försökte sammanföra dem en gång; men klockomanen kom exakt tio minuter före, gick ilsket två minuter över, medan solursmänniskan kom tio minuter för sent och undrade om vi inte blandat ihop dagar. Sen dess har jag insett att jag arbetar bättre med dem var för sig.
Sa jag inte fem? Nu har jag suttit fyra minuter extra och väntat och inte kunnat börja på något för jag visste ju att du skulle ringa.
Jag frågade om det inte var jobbigt att vara en sån klockoman, men hon förstod inte vad jag menade.
Jag behövde träffa den andra och ringde och frågade om hon var på kontoret. Jag är där om en kvart sa hon. Jag känner henne. På två år har hon inte passat en tid och jag åkte dit efter en halvtimme. Hon var inte där och jag väntade en stund och skulle just ringa när hon kom strosande på vägen.
Jag frågade varför hon inte gjorde tvärtom; i stället för att halvera den tid hon behöver så kunde hon ju dubbla den. Så slipper du oroa dig för att någon blir irriterad. Hon förstod inte heller vad jag menade. "Vi sa väl i dag?" svarade hon.
Tycker ni att jag har underliga vänner? Det tycker inte jag. Jag tycker att deras respektive förhållande till klockan har sina fördelar. Hon som är otålig har en intensitet och närvaro som är mycket betagande och charmig. Man känner sig uppskattad och viktig med sin närvaro.
Hon som lever på ett ungefär mellan att solen går upp och ner är lika bedårande i sin tidsoptimism och sitt drömmande. Hon får mig att se varje möte som stor tur och lycka.
Dess bättre har de båda arbeten som tillåter deras respektive hållning till tiden. För mig och andra i deras omgivning gäller det bara att förstå skillnaden och förhålla sig till den. Man kan i och för sig tycka att de borde ha något slags symboler på sig så man vet hur de är redan när man lär känna dem.
Det finns dock problem.
Jag har lagt märke till att människor som har en extrem hållning till klockan ofta råkar extra illa ut. I lagen om alltings jävlighet råkar klockomanen ofta ut för solursmänniskan och tvärtom. Det finns med andra ord anledning för oss alla att fundera över vår inställning till tiden och moderera den om den blivit för extrem.
Det är dessutom ett faktum att hur din tidsrytm stämmer överens med ditt liv, har stor betydelse för hur du mår. Det visar sig att hur arbetstiden är förlagd, hur väl ens eget tempo stämmer överens med arbetet och hur väl ens egen syn på tidspassning och tidsstyrning stämmer med kollegors och chefers, betyder mycket för trivsel och arbetsglädje.
Ett gott råd är att prata om det. Att berätta för sin omgivning om man blir irriterad på det ena eller andra och hur man förhåller sig till klockan. Min erfarenhet är att vår uppfattning om hur tiden och klockan ska styra ligger djupt och att tydlighet och anpassning åt båda håll behövs. Alltså att arbetet lika väl som ens egen hållning anpassas.
Om mina kollegor känner varandra? Jag försökte sammanföra dem en gång; men klockomanen kom exakt tio minuter före, gick ilsket två minuter över, medan solursmänniskan kom tio minuter för sent och undrade om vi inte blandat ihop dagar. Sen dess har jag insett att jag arbetar bättre med dem var för sig.
