För tio år sedan arbetade Katarina Halvardsson med ekonomi och redovisning. Hon stoppade papper i pärmar - och vantrivdes.
- Det var fruktansvärt enformigt och jag kände att jag bara måste göra något kreativt. Om det så är att bli grävmaskinist, då kan jag i alla fall säga att den där gropen har jag grävt, säger hon.
När företaget gick i konkurs fick Katarina den spark som hon behövde för att förverkliga sin dröm. Hon blev aldrig grävmaskinist, däremot utbildade hon sig till grafisk formgivare och fick snart ett jobb på ett mindre tryckeri i Boden. Sedan fyra år tillbaka arbetar hon på Annonstidningen. Arbetet som grafisk formgivare är stimulerande, omväxlande och kreativt, men det är kollegorna som är den största trivselfaktorn.
Skulle jag få plocka med mig mina arbetskamrater skulle jag kunna jobba med vad som helst. Vi är åtta helt olika människor på olika ställen i livet, men är som syskon och har väldigt roligt tillsammans. Det är värt mycket att må gott på arbetsplatsen, konstaterar Katarina Halvardsson.
Förra året blev det lilla familjeföretaget Annonstidningen uppköpt av tidningsjätten NSD i Luleå. De åtta grafiska formgivarna fick följa med till den tidigare konkurrenten och har nu sin ateljé i ett hörn av tidningshuset omgiven av NSD:s stora annonsavdelning och tapeterna som Gud glömde.
När vi åtta kreativa personer kom in här och såg de babygula väggarna var det som om man dog en smula. Vi blev lovade att få välja inredning och göra ateljén till "vår" men det löftet har ledningen inte hållit, säger Katarina Halvardsson.
Det var två skilda kulturer som möttes, men Katarina tycker att övergången gått överraskande smärtfritt.
Tidigare satt vi i en helt annan miljö med hög musik, vi ropade till varandra och var vana vid snabba puckar. Här finns en annan kultur och vi har fått tona med vårt tjo och tjim för att inte störa de andra.
Till en början var vi rädda att förlora vår identitet och bara bli ett bihang till den stora tidningen, men så har det inte blivit. Förändringar går trögare och det råder en annan mentalitet här, men det finns inga sura miner mellan personalen.

Katrina har nio års erfarenhet som grafisk formgivare och tycker att rimlig lön borde ligga runt 24 000 kronor i månaden. I verkligheten tjänar hon 21 470 kr och har 1 000 kronor i tillägg som ansvarig för veckotidningens Luleåedition.
- Det är riskabelt med tillägg, eftersom det finns risk att de plötsligt försvinner. I årets förhandling försökte vi få in tillägget i grundlönen men det gick inte. Vi får se om det går nästa år.
Katarina tillhör de bäst betalda kvinnorna i ateljén, men löneskillnaderna är stora mellan männen och kvinnorna.
Det är tråkigt. Från min lön är det till exempel 1 200 kronor upp till nästa kille. Vi har påtalat problemet för ledningen och de har börjat att jämka ut det.
Troligtvis beror skillnaderna på att männen har krävt högre ingångslön som sedan lever med. Vi tjejer är för snälla och måste bli bättre på att gå in till chefen och tala om vad vi är bra på och ta betalt för det vi gör. Inte skämmas och vara så himla tacksamma hela tiden.
Formgivarna arbetar också för att få någon form av bonus, precis som företagets annonssäljare har.
Vi bidrar också till produktionen. Producerar vi dåliga annonser blir det bara skräp av tidningen. En bonus kan vara en morot.
Katarina Halvardsson tycker att hon klarar sig bra på sin lön och kan både resa och unna sig saker.
Vi har hus, två bilar, en skoter och fyra motorcyklar. Ungarna kan hålla på med de idrotter de vill och vi kan spara, men så har jag också en make som tjänar bra. Hade jag varit ensamstående med den här lönen hade det varit tuffare.
Katarina misstänker att hon är tvungen att byta arbetsplats om hon ska få något större lönelyft i framtiden. Men jobben som grafisk formgivare växer som bekant inte på träd, varken i Luleå eller någon annanstans i landet.