I vintras skrev Kollega om VoiceXpress, ett program som gör att man kan styra datorn med rösten. "Det fungerar otroligt bra. Det krävs lite tålamod i början och visst kan det upplevas som lite krångligt att komma i gång." Så sa Mikael Gustafsson, sekreterare i riksdagen, till Kollegas reporter Åsa Frisk.

Då anade jag inte att jag själv höll på att jobba ihop till en musarm och att programmet ett halvår senare skulle bli min räddning - när sjukgymnastik, akupunktur, naprapati och sjukskrivning inte har hjälpt mig tillräckligt.

Jag pratar och pratar. Särskilt vid första kurstillfället får jag hålla låda. För att datorn ska lära sig min röst får jag läsa långa texter och ibland ta om när jag snubblar på orden. Snart fattar jag varför kursläraren har satt fram ett glas vatten till mig. Efter fyra timmar har jag gått från musarm till musröst.

I läxa till gången därpå, fjorton dagar senare, får jag flera texter att läsa in. Med hjälp av tre funktioner - Precisionsbyggaren, Träna ord och Korrigera ord - försöker jag öka taligenkänningen.

Mikrofonen måste sitta exakt vid mungipan. Om den har halkat åt sidan eller om jag sluddrar blir det en helt annan historia. Ibland blir det så komiska mejl till en kollega att vi kiknar av skratt. Hon säga att jag fly eller hennes svag. Jag menar: hon säger att jag förgyller hennes vardag.

Det är en mäktig känsla att se ord och meningar dyka upp på skärmen. Bara för att jag pratar och lägger till kommandon som punkt, nytt stycke, markera raden och gör kursiv, så händer det. Men datorn är ingen sekreterare som kan förbättra eller försköna, den bara speglar mina tankar. Kanske är det därför som den emellanåt inte lyssnar över huvud taget. Tekniken tycks fallera när jag gör för långa uppehåll. Då höjer jag rösten och skriker fattar du ingenting. Tydligen inte. Jag börjar smattra på tangenterna i stället. Sedan kommer värken tillbaka och jag inser att vi får ta nya tag tillsammans.

Jag önskar att alla som har samma problem som jag får möjlighet till den här tekniken. Förutom VoiceXpress behöver man en förstående chef, lika förstående arbetskamrater och en stor dos med tålamod och envishet. Jag har turen att ha allt. Tills det har löst sig med eget rum - även om det finns lösningar för kontorslandskap vill jag inte överrösta mina kollegor - får jag jobba hemifrån så mycket arbetet kräver.