Jämställdhetsplan – ett nödvändigt ont?

Fortfarande, efter åtta år med lagen om jämställdhetsplan, är det oroväckande många företag som saknar en plan. Och frågan saknar prioritet hos de flesta arbetsgivare.

I snart tio år har lagen om jämställdhetsplan funnits. Lagen säger att alla företag med mer än tio anställda måste ha en plan som tar upp bland annat sexuella trakasserier och lönestatistik, samt en åtgärdsplan för att komma till rätta med problem som eventuellt dyker upp. Ännu i dag saknar en stor del av företagen en sådan plan.
Lisa Lindén och Amanda Svensson studerar vid institutionen för genusforskning i Göteborg och har skrivit en uppsats om jämställdhetsplanerna.
- Jag tror inte att företagen skulle ha en plan om inte lagen fanns. Intresset är tamt. De som satsar på jämställdhet ser ofta att de kan vinna ekonomiskt på det, som en konkurrensfördel. Det kanske är den vägen man måste gå för att få företagen att prioritera jämställdhetsarbetet, säger Lisa Lindén.
Hon och Amanda Svensson undersökte i sin B-uppsats tre företag med mer än 500 anställda: ett inom detaljhandeln, ett inom verkstadsindustrin och ett i turistnäringen.
- Det företag som hade minst nedskrivet var verkstadsföretaget. Men det hade väldigt konkreta mål och åtgärder, säger Lisa Lindén.
Inget av företagen hade någon särskild arbetsgrupp som arbetade med planen eller jämställdhetsarbetet. Oftast är det personalchefen eller de mest intresserade som ser till att något blir nedskrivet.
- Man använder inte planen som det redskap den ska fungera som. Det är mest vackra ord och visioner i stället för en konkret handlingsplan.
En anledning till att så många företag saknar eller upprättar högst summariska jämställdhetsplaner är att man saknar kunskap om lagen och om jämställdhetsarbete i stort.
- Om man saknar kunskap blir det svårt att använda planen på rätt sätt. Det är därför den ofta bara finns på papper, säger Lisa Lindén.

LINDA SVENSSON © siftidningen 2000