- Jag har frågat vänner om jag är onormal och äcklig. Men de har sagt åt mig att sluta. De gillar mig oavsett vem jag blir kär i.
Jag säger att jag inte riktigt förstår, att vara gay 2008 kan väl ändå inte chocka särskilt många.
- Jag vill vara ärlig mot mig själv men samtidigt finns en längtan efter att vara som alla andra, slippa höra "är hon en sån", förstår du?
Idag vet vännerna, syster och mamma att Nicols partner är en kvinna. Fortfarande finns det de som inte får veta. Som släkten i Grekland, de skulle inte förstå. På jobbet höll hon också tyst om sin sexuella läggning i flera år, hon var rädd att det skulle påverka hennes karriär negativt. Eller före detta jobb, sen årsskiftet arbetar hon inte längre på Canon i Malmö.
Men innan hon slutade, valde hon att avslöja det hon kämpat med att hålla hemligt.
Det är om detta Nicol vill berätta. Hur det är att aldrig kunna prata om sin vardag på fikarasten, som alla andra. Hur hon höll tyst om den där middagen i lördags eller semesterplanerna för att inte riskera avslöja könet på sin partner. Man hamnar utanför, tystnar och det gör ont säger Nicol.
- Man tillbringar så mycket tid på jobbet och där vill jag vara mig själv. Det gick inte, jag hade inget att prata om till slut och undvek alla situationer där det kunde uppstå följdfrågor som avslöjade mig.
Redan som tonåring anade hon. Hon gillade killar men som kompisar.
- Men jag förstod inte känslan, bara att jag inte var bekväm med killar när det kom till något annat än vänskap.
Efter en längre relation med en kille blev hon förälskad i en tjej. Nicol tvekade fast det kändes så bra i hela kroppen. Snart började hon, lite försiktigt men med stor vånda, att berätta för sina vänner och familj att hon nog trots allt var gay.
- De flesta tyckte inte att det var så märkvärdigt. Min mamma gillade det inte, hon gör det fortfarande inte även om hon gör sitt bästa för att acceptera det, säger Nicol.
Det var också mammans reaktion när det tog slut mellan Nicol och flickvännen som fick henne att vilja gå ut på jobbet. Mamman blev jublande glad över separationen, "nu kan du skaffa dig en man".
- Då blev jag rasande. Herregud, trodde hon att jag efter flera års funderingar och ångest bara tänkte ändra mig igen och bli ihop med killar, säger Nicol upprört.
I samma veva bestämde hon sig för att kontakta Unionen. Kanske kunde hon få stöd från sitt fackförbund? Det skulle hon få.
Nicol fick höra talas om ett nätverk för homosexuella, bisexuella och transpersoner som bildats inom Unionen.
- Det lät bra men jag blev nervös och ville veta om jag kunde vara anonym. För tänk om chefen på något sätt fick veta.
Genom HBT-nätverket öppnade sig en ny värld, nu var Nicol inte ensam längre. Med stöd från nätverket var det dags att berätta på jobbet. Nicol mjukstartade med att hänga upp en bild på sin flickvän på arbetsplatsen. Men det var fortfarande svårt att säga som det var, kvinnan på bilden förblev en bekant när någon frågade.
Under en jobbresa till Åre, efter en svettig tur i skidbacken tog Nicol ett djupt andetag och avslöjade hur det låg till för en nära kollega.
- Hon blev glad för min skull och tyckte att jag var cool som vågade berätta. Det kändes otroligt skönt att hennes bild av mig inte ändrades bara för att jag kom ut.
Den andra kollegan tvingade mer eller mindre till sig Nicols hemlighet. Hon berättade om en föreställning i Lund som hon och flickvännen skulle titta på i helgen.
- Men jag nämnde inget om en flickvän utan pratade om "oss" och "vi". Han undrade vilka "vi" som skulle titta på föreställningen. Jag försökte komma undan men han gav sig inte utan hotade skämtsamt med att slänga ut mig ur bilen om jag inte sa som det var. Till slut gjorde jag det. Han svarade "jaha, det är väl inget konstigt med det".
Trots kollegornas positiva respons var Nicol nervös när hon skulle berätta för sin chef. Han reagerade lite annorlunda.
- Han tog det bra men blev också besviken för att jag inte hade sagt något tidigare, han tyckte att jag gjorde en stor sak av det hela. Men jag har hållit det hemligt i flera år, det är väl inget man bara kläcker ur sig. Han undrade också om vad som var sant av det jag berättade om mitt privatliv.
Ibland ljög Nicol, på jobbet pratade hon om pojkvännen Martin som var lastbilschaufför.
- Men det var ju ändå inte en jättelögn, min flickvän kör faktiskt lastbil.
För varje gång hon vågar berätta om sin flickvän blir hon lite starkare, lite modigare. Det är förstås inte så enkelt, nervös blir hon än i dag.
- Det här är mitt liv och jag har allt att vinna på att vara sann mot mig själv. Jag är så mycket lyckligare idag. Helst vill jag berätta för hela världen om hur bra jag mår och att jag älskar en fantastisk tjej.