Hennes sjukdom innebar att hon var tvungen att lägga om diet och börja motionera. När hon kom till mig sa hon:
-Det kanske låter konstigt men allt jag föresätter mig brukar jag klara av. Jag har en mycket god karaktär, men inte nu när jag behöver den! Jag slutade motionera för att det regnade en dag och det är verkligen inte likt mig.
Jag vet inte varför jag frågade, men jag undrade om hon tyckte att det var orättvist att hon behövde tänka på vad hon åt och att hon måste röra på sig. Hon tittade länge på mig och sa sedan:
-Det är precis så det är. Jag har haft ett tufft liv och det hade inte varit mer än rättvist om jag hade fått må bra några år. Om jag inte hade varit tvungen hade jag nog motionerat och ätit sunt, men nu är det som jag trotsar mig själv.
Jag har funderat mycket på det fenomenet. Vi ställer oss ofta frågan om det är rätt eller fel, om det är rättvist eller orättvist när vi istället borde fråga: Bra eller dåligt?
Jag serverade min hustru kaffe på säng i många år. När jag ändå gjorde det kunde jag lika gärna koka en kopp te och bre en smörgås åt tonårsdottern. Jag åkte hemifrån innan de gick upp, men fick rapporter om att deras morgnar blev bättre tack vare min omtänksamhet.
Jag höll på så några månader, men sedan insåg jag att jag inte fick motsvarande omtänksamhet och slutade. Det var helt enkelt inte rättvist och därför slutade jag. Deras morgnar blev sämre och jag mådde inte bättre av att vara ogin. Det blev med andra ord rättvist men inte särskilt bra.
För en tid sedan stötte jag på en historia om en man som haft rejäl otur. Det var i början av nittiotalet och han hade köpt ett hus som ruinerat honom när räntorna steg. Han hade sedan dess kämpat mot bank och andra fordringsägare och till slut fått rätt. Den budget rådgivare som hjälpte honom frågade: Om du hade vetat om allt det här och vad det har kostat dig i relationer och elände, hade du köpt huset då?
-Ja självklart, svarade han, jag hade ju rätt!
Jag kunde inte låta bli att le åt det tragikomiska. Det är som att köra ut framför en långtradare och riskera att bli förlamad, men resonera så här:
-Självklart, jag har ju företräde.
Att en och annan rättshaverist resonerar så är ju tragiskt, men dessvärre gör vi det lite till mans. Vi tänker rätt eller fel när vi borde tänka bra eller dåligt och ibland göra saker som kanske inte är rättvisa men som blir bra. Dock, för att lyckas med det måste man få erkänsla att det är orättvist. Ungefär så här: jag gör det, det är inte rättvist men jag kan göra det ändå. Får man inte erkänslan kommer ens egen domare att sitta på axeln och säga:
-Det är inte rättvist, du borde inte göra det!
Och risken att man trotsar sig själv är uppenbar.
Resonemanget kanske låter komplicerat, men jag kan försäkra att börjar du ställa dig följdfrågan om bra eller dåligt så kommer du att upptäcka en hel del om hur du gör och tänker. Nu när jag gör det så kommer jag på att det kanske inte är helt rätt att jag går ut i solen istället för att fortsätta arbeta - men det kommer att bli bra!
-Det kanske låter konstigt men allt jag föresätter mig brukar jag klara av. Jag har en mycket god karaktär, men inte nu när jag behöver den! Jag slutade motionera för att det regnade en dag och det är verkligen inte likt mig.
Jag vet inte varför jag frågade, men jag undrade om hon tyckte att det var orättvist att hon behövde tänka på vad hon åt och att hon måste röra på sig. Hon tittade länge på mig och sa sedan:
-Det är precis så det är. Jag har haft ett tufft liv och det hade inte varit mer än rättvist om jag hade fått må bra några år. Om jag inte hade varit tvungen hade jag nog motionerat och ätit sunt, men nu är det som jag trotsar mig själv.
Jag har funderat mycket på det fenomenet. Vi ställer oss ofta frågan om det är rätt eller fel, om det är rättvist eller orättvist när vi istället borde fråga: Bra eller dåligt?
Jag serverade min hustru kaffe på säng i många år. När jag ändå gjorde det kunde jag lika gärna koka en kopp te och bre en smörgås åt tonårsdottern. Jag åkte hemifrån innan de gick upp, men fick rapporter om att deras morgnar blev bättre tack vare min omtänksamhet.
Jag höll på så några månader, men sedan insåg jag att jag inte fick motsvarande omtänksamhet och slutade. Det var helt enkelt inte rättvist och därför slutade jag. Deras morgnar blev sämre och jag mådde inte bättre av att vara ogin. Det blev med andra ord rättvist men inte särskilt bra.
För en tid sedan stötte jag på en historia om en man som haft rejäl otur. Det var i början av nittiotalet och han hade köpt ett hus som ruinerat honom när räntorna steg. Han hade sedan dess kämpat mot bank och andra fordringsägare och till slut fått rätt. Den budget rådgivare som hjälpte honom frågade: Om du hade vetat om allt det här och vad det har kostat dig i relationer och elände, hade du köpt huset då?
-Ja självklart, svarade han, jag hade ju rätt!
Jag kunde inte låta bli att le åt det tragikomiska. Det är som att köra ut framför en långtradare och riskera att bli förlamad, men resonera så här:
-Självklart, jag har ju företräde.
Att en och annan rättshaverist resonerar så är ju tragiskt, men dessvärre gör vi det lite till mans. Vi tänker rätt eller fel när vi borde tänka bra eller dåligt och ibland göra saker som kanske inte är rättvisa men som blir bra. Dock, för att lyckas med det måste man få erkänsla att det är orättvist. Ungefär så här: jag gör det, det är inte rättvist men jag kan göra det ändå. Får man inte erkänslan kommer ens egen domare att sitta på axeln och säga:
-Det är inte rättvist, du borde inte göra det!
Och risken att man trotsar sig själv är uppenbar.
Resonemanget kanske låter komplicerat, men jag kan försäkra att börjar du ställa dig följdfrågan om bra eller dåligt så kommer du att upptäcka en hel del om hur du gör och tänker. Nu när jag gör det så kommer jag på att det kanske inte är helt rätt att jag går ut i solen istället för att fortsätta arbeta - men det kommer att bli bra!
