Eter 23 år bosatt i en av världens metropoler, New York, bestämde sig Ulrika Nilsson för att det var dags att packa väskorna och flytta hem. Det var en omvälvande tid. Sverige var sig inte likt och Ulrika saknade sina vänner och blev deprimerad.
- Det var som att landa på månen. Alla mina barndomsvänner var borta och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tillslut kände jag inte någon glädje i någonting och fick svårt att ta mig upp om morgonen.
Depressionen varade i flera månader men när sommaren kom började hon se små ljusglimtar i vardagen. Hon började träffa folk, gick på fester och trivdes ganska bra på sitt jobb som fritidsledare. Men mitt i sommaren hände någonting. Glädjen blev euforisk och det blev svårt att kontrollera humöret. Festnotan gick inte längre på några hundra utan flera tusentals kronor.
- Jag hade ett kreditkort som jag övertrasserade med tiotusentals kronor. Jag sprang på fester och pratade med alla, och gav ut mitt telefonnummer till helt okända människor. Men inte ens då ringde någon varningsklocka. Ingen ifrågasatte mitt beteende förrän det blev rättegång om de pengar jag spenderat. Då sade min morfar: Det är något som är fel. Hon är sjuk
Vändpunkten
Men det skulle dröja länge innan Ulrika Nilsson fick någon diagnos. Vändpunkten skedde en varm sommarkväll i hennes mammas sommarstuga. Ulrika var manisk och utom räckhåll för kontakt. När hon slog sönder ett fönster och skar sig så illa att blodet rann ringde mamma och syster polisen.
- Jag minns att jag var så arg. Jag tänkte varför ringer de polisen? Vill de mig så illa? Men tänk själv vilken syn det måste varit, med blod och glasskärvor överallt. Jag hade förmodligen gjort samma sak.
De kommande nio veckorna spenderades på Södersjukhusets psykavdelning. Därefter väntade en återhämtning och små, små steg tillbaka till livet. Ulrika började äta Litium, en medicin som tar udden av sjukdomen. De värsta svackorna försvann. Manin upphörde helt.
Trots att Ulrika varit borta från arbetslivet i långa perioder så har hon nästan alltid haft ett jobb. Reaktioner från arbetskamrater och chefer som känt till hennes sjukdomsbild har varierat, och i dag är hon väldigt försiktig med vem hon berättar sin historia för.
- På många jobb har de tyckt att jag är modig som berättar. Men sedan finns de förstås dem som tar avstånd. Det ligger så mycket värdeladdat i ordet psykiskt sjuk.
I dag arbetar Ulrika som samordnare och utbildningsansvarig på Riksförbundet för social och mental hälsa. Ett jobb hon fick via Arbetsförmedlingens arbetsträning.
- Jag stormtrivs. Och här får jag ju faktiskt nytta av mina erfarenheter som bipolär. De personer jag kommer i kontakt med dagligen tycker att det är skönt att prata med en person som har varit med om samma sak och som kan relatera till de känslor man kan uppleva som manodepressiv.
Bättre på att se varningssignalerna
Men även om Ulrika har arbetskamrater som förstår och uppskattar henne i dag vill hon inte låta sjukdomen bli en del av arbetet.
- Nej, jag tror att det är viktigt att man kommer ifrån sin sjukdom även om man jobbar på ett ställe som jag. Annars skapas lätt ett "vi och dem", " de förstår oss inte" och så vidare, och det är farligt.
Om framtiden vill Ulrika Nilsson inte säga så mycket. Sjukdomen kommer och går. Bara för några veckor sedan hade hon ett skov. Men i dag är hon mer uppmärksam på sin kropp och ber om hjälp så fort hon känner att något är på gång.
- Att sova är a och o för mig. Känner jag att sömnen försvinner är det en tydlig varningsklocka. Den unga Ulrika hade låtit skovet gå och blivit sämre, men jag har lärt mig hantera det. Och lärt mig leva med sjukdomen.
