Han var arbetsplatsombud och hade försvarat en kollega som blivit misstänkt för tjänstefel. De arbetade inom omsorgen av utvecklingsstörda och arbetsgivaren hävdade att kollegan uppträtt hotfullt mot en av de boende. Det var för det första mycket lösa anklagelser och för det andra var detta utpekande av en enskild anställd ett sätt att dölja de stora problemen.
De stora problemen var otydlig och inkonsekvent arbetsledning, oklara och bristfälliga rutiner, bristande utbildning hos personalen och avsaknad av stöd och avlastning. De arbetade med beteendestörda personer som var självdestruktiva men som också kunde bli våldsamma mot andra boende och mot personalen.
Alla som arbetat inom omsorgen vet att förutsägbarhet, tydlighet och tålamod är väldigt viktigt, men det kommer inte av sig självt. Det krävs arbetsledning, det krävs gemensam tid att prata ihop sig, det krävs att man får avlastning när det blir för tungt och det krävs utbildning och handledning.
Att istället för att ta itu med dessa strukturella problem skylla på enskilda anställdas olämplighet är dessvärre ett ganska vanligt fenomen..
Nåväl, min gode vän Calle, ställde på sitt lågmälda men ändå knivskarpa sätt frågorna som gjorde att det mer kom att handla om arbetssituationen och vad man kunde göra åt det än att peka ut en syndabock.
När vi pratade om Calles roll så sa han något spännande. Han sa; Jag tar inte alltid strid och kräver att det ska vara rätt, men när det går för långt reagerar jag. Det konstiga är att andra liksom känner det på sig och därför är det ofta rätt hyggligt omkring mig.
Jag fattade först inte vad han menade. Calle har ett sätt som nog gör att andra visar sina goda sidor, men jag begrep inte riktigt.
-Jag tror inte att någon skulle kunna bli mobbad i min omgivning för alla vet att jag inte skulle stå ut med orättvisan och då visar jag styrka, förklarade han.
Nu kanske det låter som Calle är en mycket skrytsam person som tror sig ha väldigt goda egenskaper. Så är det inte alls. När han sa det var det som om han just kommit på det och han var uppriktigt häpen över sin slutsats.
-När jag tänker efter, fortsatte han, så var det mycket dålig stämning i det ena arbetslaget, men när jag bytte till det försvann alla intriger och stämningen blev mycket god.
Jag skrattade och sa att jag mycket väl kunde tänka mig det.
-Vissa personer står väl på en slags moralisk grund som gör att de reagerar för orättvisor. De är väl hygglighetsministrar och ingriper när dumheterna går för långt. Du är väl en typisk sån.
-Ja, sa han, det är jag faktiskt och det borde visa sig i lönekuvertet.
Vi skämtade om hur man skulle formulera hygglighetskriteriet. Efteråt har jag funderat mer seriöst på det. Jag tror på allvar att vissa personer har hygglighet, civilkurage och en inbyggt rättvisekompass som gör dem ovärderliga i en grupp. De brukar inte ta så stor plats i gruppen. Ändå bidrar de i hög grad till stämningen och den goda arbetsmiljön. Så, om du är en hygglighetsminister tycker jag att du ska visa den här krönikan för din chef och kräva mer lön.