I den debatt som på senare tid förts om EU:s tjänstedirektiv, lönedumpning och lettiska byggnadsarbetare har arbetsrätten blivit ett viktigt argument. Det som förvånar är hur historielösa arbetsgivarsidan är i debatten. Jag tänker då speciellt på argumenten kring sympatiåtgärder. Man tycks ha glömt att bruket av sympatiåtgärder från början av 1900-talet och under de följande drygt 60 åren var ett av arbetsgivarsidans förnämsta vapen.

I det manifest "Den svenska modellen har kantrat" som Svenskt Näringsliv, SN, nyligen har publicerat vill man bevisa att vår arbetsrätt leder till fördärvet. Arbetsgivarna hävdar att den svenska kollektivavtalsmodellen har kantrat därför att obalansen mellan arbetsmarknadens parter blir allt större. Facket har fått för stor makt i Sverige, säger man, men löntagare i allmänhet känner nog inte igen sig i den beskrivningen.

Arbetsgivarsidan skjuter framför allt in sig på konflikträtten - det är alldeles för lätt för facket att vidta stridsåtgärder. Svenskt Näringsliv talar om en
"kraftig obalans " till fackets fördel. Man förtiger att de lagbestämmelser som idag reglerar stridsåtgärder på arbetsmarknaden, bl a sympatiåtgärder, kvarstår oförändrade sedan 1928. Då antog riksdagen kollektivavtalslagen, som tillerkänner både arbetsgivare och fackliga organisationer samma konflikträtt.

Man kan säga att kollektivavtalet har två huvudfunktioner. Den ena är att skapa enhetliga arbetsvillkor. Den andra är att skapa arbetsfred under den tid ett kollektivavtal gäller. Men det finns ett undantag i lagen från den absoluta fredsplikten: sympatiåtgärder.

Lagen tillåter sympatiåtgärder under förutsättning att den strejk eller lockout som man avser att stödja är lovlig. Denna princip genomdrevs av Svenska Arbetsgivareföreningen, Saf (nuvarande Svenskt Näringsliv), redan i början av 1900-talet. Ursprungligen var det också enbart arbetsgivarna som använde sig av metoden.

Storlockouten som sympatiåtgärd var ett arbetsgivarvapen som togs i bruk så snart Saf bildats 1902. Den första mera omfattande lockouten vidtogs 1905. Frågan om en av Saf beslutad sympatiåtgärd skulle vara tillåten trots att vissa arbetsgivare redan hade ingått kollektivavtal med sin motpart var omstridd från början och ställdes på sin spets 1906.

Saf:s styrelse tog då ett beslut som innebar att hinder inte förelåg för arbetsgivare som var bunden av kollektivavtal att delta i en av Saf beslutad lockout. Styrelsen motiverade detta med "att om kollektivavtal skulle stå i vägen för sympatilockout, skulle det växande antalet avtal snart beröva arbetsgivarna deras enda kraftmedel". Denna argumentation var helt pragmatisk och hade inte något med en juridisk tolkning att göra.

Reglerna om lockout i Saf:s stadgar innebar bl a att en arbetsgivare "var skyldig att avstänga från arbete varje arbetare som ej skriftligen försäkrade att han ej var fackföreningsmedlem". Dessa konfliktregler togs in i Saf:s stadgar 1907.

LO protesterade självfallet och ifrågasatte om "arbetsgivareföreningen vågade mot den allmänna opinionen genom lockout bryta existerande kollektivavtal". LO hävdade att enligt deras mening var likställigheten ifråga om sympatiåtgärder bara skenbar. Fackförbunden hade inte samma användning för "allmän strejk" som arbetsgivarna hade av "allmän lockout".

Enligt Saf:s uppfattning var syftet bara "att rent och klart utsäga vad som redan gällde och även ovillkorligen m å s t e gälla nämligen att arbetsgivaren inte kunde genom ett kollektivavtal anses binda händerna i förhållande till sin organisation".

LO fick samma år lov att acceptera principen att sympatiåtgärder kan vidtas trots att kollektivavtal gäller. LO:s representantskap tog uppgivet beslutet med motivering att arbetsgivarna ju redan utövade denna rätt. Successivt skrevs också rätten till sympatiåtgärder in i kollektivavtalen.

När lagen om kollektivavtal 1928 antogs av riksdagen var det ett oeftergivligt krav från Saf:s sida att möjligheten att tillgripa sympatilockout inte skulle begränsas av lagen. Kollektivavtalslagen utformades också i enlighet med detta krav.

Egentligen är det först på senare tid som arbetsgivarnas inställning till rätten att vidta sympatiåtgärder har förändrats och kraven på förbud eller begränsning av denna rätt framförts.

Alltifrån början av 1900-talet där de första årtiondena präglades av lågkonjunktur och lönesänkningar tillgrep arbetsgivarna skoningslöst sympatiåtgärder för att uppnå sina syften. År 1909 använde sig Saf på det mest exempellösa sätt av lockoutvapnet då man utfärdade en sympatilockout omfattande 70 000 arbetare eller två tredjedelar av LO:s medlemmar och hotade samtidigt med en utvidgning av lockouten till nya arbetargrupper. Det var efter detta som LO svarade med att proklamera storstrejken.

Ännu på 1950-talet använde sig Saf av sympatiåtgärder i stor skala. 1954 hotade Saf med en sympatilockout mot LO som skulle omfatta en halv miljon arbetstagare. Som skäl uppgavs nödvändigheten att komma till
uppgörelse i vissa nyckelindustrier, bl a pappers- och massaindustrierna.

Historielösheten hos Svenskt Näringsliv är påfallande. Den kraftiga obalansen till arbetsgivarnas fördel tycks nu vara bortglömd. Regelverket är lika neutralt idag som det var när kollektivavtalslagen infördes.

Förutom förbud mot sympatiåtgärder vill Svenskt Näringsliv bl a ha en regel om krav på medlemsomröstning som bevis på att fackets medlemmar stödjer stridsåtgärderna. På 1930-talet då medlemsomröstningar förekom ansåg Saf att beslutanderätten om stridsåtgärder istället skulle ligga hos LO-förbundens styrelser, en stadgeändring som LO efter en tid också genomförde. Idag är det regel på alla förbundsområden att beslutanderätten ligger hos förbundsstyrelsen. Nu vill näringslivet plötsligt ha tillbaka de regler från 1930-talet som man då kritiserade!

Sverige är det land i Europa som kanske har minst konflikter på arbetsmarknaden. Regelsystemet på den svenska arbetsmarknaden har med andra ord visat att man klarat provet att förhandla under ansvar och uppnå arbetsfred.

Avslutningsvis: det finns skäl att hyfsa debatten om sympatiåtgärder och obalansen på arbetsmarknaden.