Moa såg fram emot festen på jobbet, men hon dolde ivern. Hennes glädje tycktes provocera sambon allt mer. Allting med henne verkade irritera honom. Hennes ben var orakade, hon lagade dålig mat, hon var ynklig och ful. Och så ibland var han världens snällaste, han var den trevlige, vanlige man hon en gång blev kär i.
"Du kan väl vara hemma med mig istället. Jag fattar inte varför du måste gå?" fick hon höra.

Han gillade inte Moas kompisar eller arbetskamrater. När han var som grinigast hade han kallat Moas väninna för en värdelös hora. Moa hade blivit oerhört ledsen men som vanligt dolt det. Hon dolde mycket nu för tiden.
Hon lovade sambon att komma hem senast 23.00.
Hon kom en kvart för sent, men var inte beredd på smällen.
-Det var inte ens en örfil, det var en rak höger. Det låter hemskt, men jag tänker ibland att en örfil hade jag kunnat ta - en knytnäve i ansiktet, det var så rått.
Smällen paralyserade Moa. Sen kom en smäll till. Nu låg hon på golvet i hallen. Sambon tog tag i hennes hår och drog in henne på toan. Hårbotten brann, munnen smakade blod. Han kallad henne för en jävla svikare, äcklig ful brud. Att hon fick skylla sig själv.
Han sparkade ursinnigt vidare.
-Jag var tyst, höll händerna för ansiktet och önskade mig långt bort. Konstigt va, jag borde ju ha gjort motstånd, borde skrikit. Kanske hade en granne hört mig.

Moa resonerar oftast så. Varför stack hon inte? Varför skrek hon inte? Varför lät hon honom fortsätta? Varför förlät hon honom? Hon skäms när hon berättar fast hon vet att hon inte borde.
-Men innan jag blev misshandlad vet jag precis hur jag tänkte. Jag läste om kvinnor som råkat ut för det här och tänkte det måste vara något fel på tjejerna. Ingen normal tjej är ju ihop med en man som slår. Jag vet att några kommer att tänka samma sak om mig när de läser den här artikeln.
Moa låg kvar på toagolvet med svåra smärtor. Några Alvedon senare gick hon in och la sig bredvid sin sambo. Han grät, hon tröstade. Moa tänkte att det här händer inte igen.
Hon var borta från jobbet i en vecka. Moa dolde blåmärken med kläder, skammen med tystnad. En lugn period följde.
Hon minns inte vad som utlöste nästa vredesutbrott. Den här gången slängde han "bara" in henne i väggen och hotade med att slå sönder Moas ansikte.

Hot och våld blev vardag. Smällarna gjorde ont, men när han talade nedlåtande och hotfullt var det på något sätt mycket värre.
Moa var allt oftare borta från jobbet.
-Jag hade alla möjliga förklaringar. Jag orkade helt enkelt inte gå till jobbet. Höll jag mig hemma fick jag mindre stryk. Samtidigt ville jag vara bland jobbkompisarna. Jag vet att de uppfattade mig som vresig och tystlåten den sista tiden, men de ska veta att jobbet var min frizon.

Moa märkte att en kollega, Karin, oftast granskade henne. Det var som om Karin anade. Hon var snäll, ibland skulle Moa bara velat sjunka in i Karins famn.
Moa ställde sig allt mer utanför gemenskapen på jobbet, det var lättare så. Som den gången tjejerna skulle basta och dricka öl. Moa kunde inte följa med. Ryggen var full av blåmärken.
Karins vakande ögon lämnade inte Moa i fred. Till slut frågade hon om sambon slog henne.
-Jag blev förolämpad fast hon hade rätt. Vad värdelös jag kände mig. Samtidigt ville jag försvara min sambo mot hennes påhopp.
I dag vet Moa att det var genom den frågan som en process sattes i gång. Någonstans i den sargade kroppen började längtan att slå sig fri spira.
En solig vårmorgon sparkade sambon sönder en tand på Moa. Tandläkaren såg bekymrad ut, men Moa höll envist fast vid att hon cyklat omkull.
Hon blev sjukskriven i två veckor. Hon visste inte då att Karin gått till chefen och pratat om sin oro.

Moa låg apatisk i sängen hela dagarna. Telefonen ringde stup i kvarten, hon orkade inte svara.
En tisdag förmiddag knackade någon på ytterdörren, denna någon gav sig inte. Envisa tryckanden på dörrklockan, knackandet igen. Sen en röst i brevinkastet som hon kände igen. Moa orkade inte längre vara tyst. Utanför dörren stod hennes chef, Gunilla, som började gråta när hon såg Moas svullna mun.
-Jag berättade allt, jag grät, hon grät. Hon trodde på mig. "Nu packar vi ihop en väska och du följer med mig hem", sa hon. Och jag var för trött för att protestera, jag var lättad att hon agerade åt mig.

Det har gått ett år sen dess. Ett år av rent helvete, säger Moa. För man lämnar inte en man som slår hur lätt som helst. Han hotade, han grät. Han lovade bättring, han hotade med att döda. Moa fick några dagars ro på hemlig plats, hemma hos chefen som ställde upp helhjärtat. Dagarna var guld värda, hon fick ro att samla tankarna. Socialtjänsten hjälpte Moa med att komma i kontakt med kvinnojour och kurator. Arbetskamrater och familj slöt upp kring Moa. När sambon kom till arbetsplatsen gick djungeltrumman. Kollegerna motade bort honom.

Så småningom orkade hon polisanmäla mannen som nu avtjänar ett fängelsestraff. Snart är han ute igen. Moa orkar inte tänka på det. Hon har flyttat till en annan stad och ska börja ett nytt jobb, ett nytt liv.
-Det stöd jag fick av Gunilla och Karin är ovärderligt. Jag är så tacksam att Karin inte gav upp. Men det här är ingen historia med Hollywoodslut, där alla blir lyckliga. Nu måste jag bli hel igen och jag vet inte riktigt hur.

(Lön&jobb nr 4-2005)