Hellre datakurs än påtvingad arbetsträning
I våras ville arbetsförmedlingen i Huddinge tvinga in Florence Hansson, 62, i Aktivitetsgarantin. Det var en verkstad med många missbrukare bland deltagarna.
Florence Hansson sydde gardiner i en vecka och vantrivdes. Sedan erbjöds hon plats i tre månader på kommunens datortek. Det är där vi träffar henne en vacker septemberdag.
Så roligt som på datakursen har jag inte haft under mina tre år som arbetslös. Jag lär mig saker hela tiden. Det är bra för självförtroendet när man som jag har varit arbetslös i tre år, sökt jobb och bara fått nej till svar. Till slut skäms man över att ringa om jobb. En 60-åring utan utbildning som har arbetat i affär och på kontorsservice!
Vad som ska hända när datakursen är över i slutet av månaden vet Florence inte. Hon försöker förtränga saken, har bett att få gå kvar ytterligare tre månader och är fast besluten att inte återvända till sömnadsverkstaden, om hon så skulle gå miste om a-kassan.
Allt var fel där för mig: atmosfären, människorna, stämpelklockan, arbetstiderna. Skulle jag, som har arbetat hårt hela livet, behöva arbetslivsträning? Det känns ovärdigt att göra upp en plan och besöka olika företag om jobb. Dessutom ska jag gå i pension nästa höst. Varför måste de köra med oss som är upp i åren? Det finns ju så många yngre som vill och måste in på arbetsmarknaden!
LISBETH NIEMINEN © siftidningen 2000