Förra hösten slog finanskrisen hårt mot bilbranschen och försäljningen av bilar tvärnitade. Några månader senare anar man inget av finansoro och lågkonjunktur. Inte på Upplands Motor Stockholm i Akalla i alla fall. I den 15 000 kvadratmeter stora lokalen säljer man bilar som aldrig förr. Främst Volvo, Ford och Renault, nya som begagnade. Säljarna är försiktigt optimistiska. Men den tuffa hösten har satt sina spår, ingen vet vad 2009 har att bjuda på.
Åke Lasses säljer Volvo. Han är en rutinerad bilsäljare med sådär 30 års erfarenhet bakom sig. Han har precis sålt en bil, kanske blir det en till snart. Han tror det. De senaste 5-6 veckorna har han och kollegorna sålt över hundra Volvobilar. Har man en lön som stora delar bygger på provision, betyder det en hyfsad lön.
Annat var det i höstas. Det fanns dagar då det kunde gå timmar innan en kund dök upp, den stora lokalen kändes mycket ödslig och lönekuvertet blev därefter. Då var Åke orolig. Tillsammans med några kollegor var han dessutom ny i Akallabutiken. De flyttades över från Upplands Motor i Danderyd i samma veva som tio anställda blev uppsagda.
- Såklart att jag tänkte på framtiden då. Jag är inte yngst och så kommer vi hit till en ny arbetsplats i dessa tider, säger Åke.
Men han bet ihop, gjorde sitt jobb och vägrade visa oron utåt. För det kan aldrig vara bra när man möter kunder
- Samtidigt är jag van vid svackor efter alla dessa år. Jag har också jobbat ute i landet där det kunde gå en vecka innan man träffade en kund, säger Åke som tror att krisen inte slagit till i Stockholm på riktigt än.
Men han märker att stockholmarna tänker annorlunda. Efterfrågan på miljöfordon ökar, jättebilar med törstiga motorer minskar i popularitet. Kunden är också något mer kostnadsmedveten, man vet vad man vill ha och vad det får kosta.
Säljglädjen går nästan att ta på bland säljarna. Men samtidigt, tänk om det bara är en tillfällighet att det går bra just nu. Tänk om försäljningen dör ut igen. Januari började trögt trots allt.
- Jag hoppas det håller i sig, jag försöker njuta så länge det går, säger Zacharias Eklund som säljer begagnade bilar.
I dag säljer han minst en bil om dagen, sammanlagt har de på begagnat sålt 90 bilar bara i februari. I december sålde han som mest 9-10 bilar. Det kunde gå dagar utan att en kund dök upp. Det är framför allt på begagnade bilar som försäljningen har satt fart igen och det är bra. Det är motorn i bilförsäljningen. Blir man av med sin gamla bil, vågar man köpa en större eller kanske en ny bil. Zacharias säger att han älskar sitt jobb. Här på begagnat känner han puls, det är snabba affärer och ingen bil är den andra lik. Även i höstas, när det var som tyngst, kände han samma passion för jobbet trots att plånboken var mycket tunnare.
- Lönen bygger till stor del på provision men eftersom vi var så nyetablerade hade vi en bra garantilön första året. Men som sämst hade jag sådär 5 000-10 000 mindre i månaden än vad jag är van vid. Jag minns inte, jag har minne som en guldfisk och tur är väl det, säger han och skrattar.
Om några dagar får Zacharias en ny kollega, tre säljare ska blir fyra. Det visar att affärerna snurrar på.
Trots en usel höst har Upplands Motor Stockholm klarat sig hyfsat. De öppnade jättebutiken strax efter sommaren 2007 och som nya hade de en blygsammare målsättning. Samma år som de öppnade var ett av de bästa åren för bilbranschen försäljningsmässigt, det såldes mer än 300 000 personbilar i Sverige. Man spådde att 2008 skulle bli lika bra men det blev det inte.
- Eftersom det var vårt första hela år så hade vi inget att jämföra med. Vi sålde ungefär det vi skulle, kanske något sämre. Men i november och december var det nästan helt stopp, då undrade man ju om man sålt sin sista bil, berättar Per Hilton.
Han är självklart glad att det går bra just nu men också mer ödmjuk. Förut stod folk på kö för en bil, nu jobbarna säljarna mer med att hitta kunder. Inget vet hur resten av året kommer att bli. Att de säljer med framgång idag kanske är en tillfällig reaktion på svackan förra året.
- Folk har nog accepterat lågkonjunkturen. Kanske tänker man som så att jag har jobbet kvar och varför ska jag då inte kunna köpa en bil. I höstas visste man ingenting, det var som om alla drabbats av en masspsykos, säger Per.