Händer det att du ligger vaken på natten och tänker på kollegan som åkte till Mauritius på semestern - i år igen - och plötsligt börjar betrakta de egna restresorna till Grekland som lite "B"?
Ser du dig noga omkring när du parkerar på jobbet, och noterar att alla verkar ha nyare bilar än du? Och undrar om det är någon annan som också lagt märke till det?
Eller blir du sittande framför datorn med frånvarande blick när du läst det interna nyhetsbrevet, där det står att den där kollegan som började samtidigt som du nu har avancerat till chef, inte en, utan två nivåer över dig? Fastnar du i funderingar om hur det där gick till, vilka val du gjort, och borde det faktiskt inte ha gått bättre för dig, på något sätt...?
Då har du förmodligen drabbats av statusstress. En ganska vanlig åkomma nu för tiden, om man får tro begreppets fader, Alain de Botton. Han är filosof och författare, bosatt i London, och har skrivit en bok med samma titel.
Med statusstress menar han oron för att inte leva upp till de rådande framgångsidealen, med följd att vi ska tappa i värdighet och respekt. Oron för att vi just nu befinner oss på en alltför blygsam stegpinne här i världen, eller (hemska tanke) håller på att trilla ner till en lägre.
Statusstressen triggas särskilt av lågkonjunkturer, arbetslöshet, befordran, pensionering, samtal med kollegor i samma bransch, tidningsporträtt av framgångsrika personer och dem av våra vänner som är mer lyckade än vi själva.
Den egna statusstressen är dock något man sällan pratar om. Enligt de Botton märks den ofta bara som ett osäkert leende eller en överdrivet lång paus när vi hör talas om en annan människas framgångar.
Varför är det då så viktigt med status? Alain de Botton menar att vi människor, förutom jakten på erotisk kärlek, också söker världens kärlek. Vi har en medfödd osäkerhet om vårt värde, vilket innebär att andras åsikter om oss är avgörande för hur vi ser på oss själva. Och att det alltså är därför som vi oroar oss för vår position i världen. Eller som de Botton skriver:
Bortsett från några sällsynta individer (här nämner han Sokrates och Jesus) behöver vi alla omvärldens tecken på respekt för att kunna tolerera oss själva.
Aldrig förr har statusstressen varit så utbredd som i dag, menar han. Vilket beror på att vi numera, åtminstone i teorin, har möjlighet att bli precis vad vi vill. Lyckas vi inte nå toppen har vi ingen annan att skylla på än oss själva. Vilket ju i sig kan vara ganska stressande. För att citera de Botton:
Det pris vi betalar för att vi förväntar oss att vara så mycket mer än våra förfäder är en ständig oro och stress över att vi långt ifrån är allt det vi skulle kunna vara.
Det hör också till saken att vi bara kan bedöma vad som är lagom mycket rikedom och aktning genom att jämföra oss med dem vi betraktar som våra jämlikar. Först när vi har lika mycket som - eller helst lite mer än - vänner, kollegor, gamla klasskompisar och andra som vi identifierar oss med, kan vi känna att vi nog faktiskt är lyckligt lottade.
Medierna hjälper också till att öka på stressen. För de som figurerar i de stora glassiga reportagen är ju ofta de sällsynt lyckade, spännande och snygga. Och de hem vi får kika in i är de fantastiskt smakfulla och välinredda. På samma sätt som kläderna som visas förstås är de allra senaste. Därtill finns det massor av självhjälpsböcker med det gemensamma budskapet: om du bara vill kan du göra nästan vad du vill.
Vad ska vi då göra åt den här egentligen ganska jobbiga stressen?
Enligt Alain de Botton är det mest fruktbara sättet att tackla den kanske att försöka förstå och prata om den.
Han påminner också om att hur obehaglig den än är, så är det svårt att föreställa sig ett gott liv helt utan statusstress:
Den är trots allt det pris vi betalar för att vi erkänner att det är skillnad mellan ett framgångsrikt och ett misslyckat liv.
Ser du dig noga omkring när du parkerar på jobbet, och noterar att alla verkar ha nyare bilar än du? Och undrar om det är någon annan som också lagt märke till det?
Eller blir du sittande framför datorn med frånvarande blick när du läst det interna nyhetsbrevet, där det står att den där kollegan som började samtidigt som du nu har avancerat till chef, inte en, utan två nivåer över dig? Fastnar du i funderingar om hur det där gick till, vilka val du gjort, och borde det faktiskt inte ha gått bättre för dig, på något sätt...?
Då har du förmodligen drabbats av statusstress. En ganska vanlig åkomma nu för tiden, om man får tro begreppets fader, Alain de Botton. Han är filosof och författare, bosatt i London, och har skrivit en bok med samma titel.
Med statusstress menar han oron för att inte leva upp till de rådande framgångsidealen, med följd att vi ska tappa i värdighet och respekt. Oron för att vi just nu befinner oss på en alltför blygsam stegpinne här i världen, eller (hemska tanke) håller på att trilla ner till en lägre.
Statusstressen triggas särskilt av lågkonjunkturer, arbetslöshet, befordran, pensionering, samtal med kollegor i samma bransch, tidningsporträtt av framgångsrika personer och dem av våra vänner som är mer lyckade än vi själva.
Den egna statusstressen är dock något man sällan pratar om. Enligt de Botton märks den ofta bara som ett osäkert leende eller en överdrivet lång paus när vi hör talas om en annan människas framgångar.
Varför är det då så viktigt med status? Alain de Botton menar att vi människor, förutom jakten på erotisk kärlek, också söker världens kärlek. Vi har en medfödd osäkerhet om vårt värde, vilket innebär att andras åsikter om oss är avgörande för hur vi ser på oss själva. Och att det alltså är därför som vi oroar oss för vår position i världen. Eller som de Botton skriver:
Bortsett från några sällsynta individer (här nämner han Sokrates och Jesus) behöver vi alla omvärldens tecken på respekt för att kunna tolerera oss själva.
Aldrig förr har statusstressen varit så utbredd som i dag, menar han. Vilket beror på att vi numera, åtminstone i teorin, har möjlighet att bli precis vad vi vill. Lyckas vi inte nå toppen har vi ingen annan att skylla på än oss själva. Vilket ju i sig kan vara ganska stressande. För att citera de Botton:
Det pris vi betalar för att vi förväntar oss att vara så mycket mer än våra förfäder är en ständig oro och stress över att vi långt ifrån är allt det vi skulle kunna vara.
Det hör också till saken att vi bara kan bedöma vad som är lagom mycket rikedom och aktning genom att jämföra oss med dem vi betraktar som våra jämlikar. Först när vi har lika mycket som - eller helst lite mer än - vänner, kollegor, gamla klasskompisar och andra som vi identifierar oss med, kan vi känna att vi nog faktiskt är lyckligt lottade.
Medierna hjälper också till att öka på stressen. För de som figurerar i de stora glassiga reportagen är ju ofta de sällsynt lyckade, spännande och snygga. Och de hem vi får kika in i är de fantastiskt smakfulla och välinredda. På samma sätt som kläderna som visas förstås är de allra senaste. Därtill finns det massor av självhjälpsböcker med det gemensamma budskapet: om du bara vill kan du göra nästan vad du vill.
Vad ska vi då göra åt den här egentligen ganska jobbiga stressen?
Enligt Alain de Botton är det mest fruktbara sättet att tackla den kanske att försöka förstå och prata om den.
Han påminner också om att hur obehaglig den än är, så är det svårt att föreställa sig ett gott liv helt utan statusstress:
Den är trots allt det pris vi betalar för att vi erkänner att det är skillnad mellan ett framgångsrikt och ett misslyckat liv.
