Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Han sågar svensk jobbpolitik

Sverige lider fortfarande av att många i arbetsför ålder inte jobbar. Det beror till stor del på att Sveriges exportföretag har tappat mark. Det hävdar Jan Edling i en ny bok.
Rickard Jakbo Publicerad

Sedan toppåret 1990 har den svenska sysselsättningen sjunkit med tio procentenheter. Idag jobbar cirka 77 procent av den vuxna befolkningen. För 20 år sedan var det 87 procent.

Det är en ohållbar situation hävdar den förre LO-utredaren Jan Edling i sin nya bok "Agenda för Sverige"

- Den politiska debatten handlar nästan bara om arbetsmarknadspolitik och om hur man fördelar den allt för lilla kakan, säger Jan Edling.

- Det är efterfrågan på människor som skapar jobb. Politiken borde i stället inrikta sig på att stimulera samverkan, innovation och ta exportandelar.

Den lägre sysselsättningsgraden innebär att allt färre ska bära kostnaderna för en växande och åldrande befolkning. Om politikerna är passiva kommer ekvationen att krackelera. Vi kommer inte ha råd med välfärden, om inte Sverige lyckas skapa fler lyckade exportföretag.

- Det är tydligt att marknaden inte klarar detta själv, säger Jan Edling, som idag arbetar på Vinnova, Verket för innovationssystem.

Jan Edling sa upp sig från LO 2005 eftersom ledningen där inte ville godkänna en rapport om att arbetsmarknaden inte fungerade bra och att en stor del av den vuxna svenska befolkningen försörjde sig på bidrag. Och problemet kvarstår, menar Edling och hänvisar till att omkring 18 procent av de vuxna försörjs på a-kassa, är långtidssjuka eller förtidspensionerade.

Edling har räknat på Sveriges och EU:s export de senaste decennierna. I mitten av 80-talet började vi tappa jämfört med de 15 rikaste EU-länderna. Om det svenska exportvärdet hade ökat på samma sätt som för dessa länder hade sysselsättningen legat på 84 procent. 325 000 fler personer skulle ha ett jobb att gå till. BNP hade varit sju procent högre.

Vår tillväxt mätt i BNP är en annan sak som oroar Edling. Vi närmar oss de rika OECD-ländernas medelvärde. Idag är vi sju procent rikare än genomsnittet, medan vi på 70-talet var 30 procent rikare. Vad är då Sveriges problem? Bland annat följande, enligt Edling:

  • storföretagen ger inte längre nya jobb
  • exportföretagen tappar andelar på marknaden
  • forskningen ger inte tillräckligt många exportframgångar  

- Trendlinjen är neråtgående, och det är en utveckling vi delar med många EU-länder. Så mycket talar för att vår förmåga att ta oss tillbaka till vår tidigare nivå inte är så bra.

Är det snarare EU och Europa som har problem, och inte bara Sverige?

- Europa har lite problem med att förstå hur man ska få en bra tillväxt. Vi har dessutom den äldsta befolkningen, och en befolkning som dessutom minskar, vilket gör Europa speciellt.

I sin bok ger han förslag på vad Sverige kan göra: det måste ske storsatsningar på svenska innovationer - uppfinningar som leder till affärer. En av hans poänger är att vi mycket väl kan behålla jobb, så länge produktiviteten är hög. Vi måste alltså åstadkomma mer värde per arbetad timma, än vad de i låglöneländerna presterar.

- Vår nisch i världen är att vi är relativt välutbildade. Vår huvuduppgift kan då inte vara att satsa på hushållsnära tjänster och liknande åtgärder, utan att skapa fler och fler kunskapsinnovativa jobb. Vi ska ta fram varor och tjänster för export.

Varför skapar inte längre de svenska storföretagen jobb i Sverige?

- De direktinvesterar i Kina, Indien och andra länder. De producerar direkt på plats för dessa marknader och även för andra marknader.

Jan Edling menar att Sverige måste lösa det han kallar "den svenska paradoxen": att Sverige satsar mycket på forskning, nästan mest i västvärlden, men samtidigt har svårt att skapa jobb av uppfinningarna.

- Väldigt mycket av den forskning vi är duktiga på försvinner utomlands. Problemet är att vi inte har möjligheten att följa produkterna till marknaderna. I USA och på andra håll finns det riskkapitalister. Här finns väldigt få affärsänglar.

För att se till att nya upptäckter omsätts i jobb behöver staten och högskolorna arbeta tillsammans med de små och medelstora företagen. Myndigheter, som till exempel hans eget Vinnova, kan stötta processen. Även ekonomiskt, föreslår Jan Edling.

- Det borde också skapas ett skatteincitament till forskning och utveckling. Det finns sådana avdrag i 22 av 31 OECD-länder. En sådan lösning skulle skapa ett efterfrågetryck på forskning i företagen.

Vad är det som säger att framgångsrika små och medelstora bolag förlägger produktionen i Sverige?

- Nej, jag kan tänka mig att de lägger produktionen i Kina. Men det kan ändå skapa sysselsättning så det räcker i den kunskapsintensiva delen.

- Och en klusterbildning av företag med en högskola och en region i ryggen, det snor man inte med sig till andra länder.

Hur mycket kan man påverka sysselsättningen med RUT och ROT-avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för vissa grupper?

- I stort sett ingenting. Alla subventionerade jobb gör att man köper de subventionerade produkterna i stället för något annat. På marginalen kan man dock fånga upp grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. Men arbetsmarknadspolitik är ingenting som driver sysselsättningen framåt.

  

Hur lång tid skulle det ta att få upp sysselsättningen till 84 procent?

- Det krävs en mycket stor omställning av politikernas attityder till innovationspolitik och exportpolitik. Det tar nog minst 10 år. Man har fortfarande för sig att de stora företagen kommer att leverera tillväxt och sysselsättning.

Faktarutor:

Från 87 till 77 i sysselsättningsgrad

1990 hade var 87 procent av befolkningen i åldern 20 till 64 år sysselsatt. Det var en historiskt sett hög siffra. 2008 var den drygt 80 procent. Idag är den 77,4 procent. Sysselsättningsgraden är den andel av befolkningen som arbetar för lön. Även den som är tillfälligt borta från ett sådant arbete räknas som sysselsatt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.

Arkiv

Metro ansöker om rekonstruktion

Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
David Österberg Publicerad 25 mars 2019, kl 15:44
Tomas Oneborg / SvD / TT
Tomas Oneborg / SvD / TT

Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.

I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.

En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.

Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.

Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.

Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.

Arkiv

AD: Värvningsförbud gick för långt

Ett spelföretag i Uppsala ville hindra avhoppare från att värva tidigare kollegor till sitt företag. Men nu konstaterar Arbetsdomstolen, AD, att värvningsklausulen i avtalet inte är rimlig.
Niklas Hallstedt Publicerad 16 oktober 2018, kl 15:02

I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.

Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.

Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.

Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.

I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.

AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.

Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.

– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.

Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.

Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.

– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.

– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.