På många arbetsplatser har det på senare tid blivit allt tystare. De anställda är rädda och försiktiga med vad de säger. Chefer bestraffar hellre än uppmuntrar kritik från de anställda.
Men vilka rättigheter har en arbetstagare som vill framföra kritik av det företag där han/hon arbetar?
Arbetsdomstolen (AD) tar ibland ställning till frågan om var gränsen går för "tillåten" kritik. Ett fall gällde tre ambulansförare i ett privat ambulansföretag. De blev uppsagda på grund av kritiska uttalanden mot arbetsgivaren i olika medier. De anställda hade tagit upp allvarliga missförhållanden hos företaget, en "dagbok" hade överlämnats till tillsynsmyndigheten och till en tidning.
Detta hade de gjort för att uppnå förbättringar sedan de förgäves framfört kritiken till arbetsgivaren. Arbetsgivaren hävdade att de hade handlat illojalt och överskridit den rätt att kritisera en arbetsgivare som en arbetstagare har.
AD ansåg att det framstod som uppenbart att det som skrivits och sagts om företaget i medierna varit till skada för företaget, men att detta inte innebar att de tre uppsagda kunde göras ansvariga för allt som skrivits och sagts. AD framhöll att en del av kritiken inte hade fog för sig, även om vissa misstag begåtts. Andra delar av kritiken var mycket berättigad.
AD fann att varken anmälan till myndigheten eller de olika uttalandena till medier utgjorde saklig grund för uppsägning och ogiltigförklarade uppsägningarna.
I en dom från 1994 har AD mera principiellt framfört sin syn på kritikrätten:
"Arbetsdomstolen har uttalat att en i princip långtgående kritik ligger i linje med den allmänna yttrandefriheten och att anställningsavtalet inte innebär något avgörande hinder för en arbetstagare att hos behörig myndighet påtala missförhållanden som råder i arbetsgivarens verksamhet. En anmälan kan emellertid ske under sådana förhållanden eller på sådant sätt att handlandet måste anses innebära att arbetstagaren åsidosätter kravet på lojalitet. Av stor vikt vid bedömningen är om arbetstagaren genom direkt kontakt med arbetsgivaren har försökt att få en rättelse till stånd, liksom det faktiska underlaget för anmälningen. Syftet med anmälningen har också tillmätts betydelse."
Från fackligt håll har man länge krävt att den yttrande och meddelarfrihet som gäller på den offentliga sektorn ska utvidgas till att gälla även för de anställda på den privata arbetsmarknaden.
Idag finns inget meddelarskydd för privatanställda vilket innebär att en arbetsgivare kan efterforska vem som t ex avslöjat vissa förhållanden på en arbetsplats till pressen.
När det är fråga om offentliganställda gäller idag att arbetsgivaren vid utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten från en arbetstagares sida inte får:
-vidta någon åtgärd som medför negativa konsekvenser för arbetstagaren
-efterforska meddelare eller författare
-träffa avtal om tystnadsplikt.
De offentliganställdas yttrandefrihet skyddas av tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen. Sekretesslag kan dock i vissa fall ta över meddelarfriheten.
När det gäller privatanställda får arbetsgivaren:
-avtala om tystnadsplikt
-ingripa vid brott mot avtalad tystnadsplikt
-efterforska meddelare och författare.
Avtalad tystnadsplikt följer av själva anställningsförhållandet och lojalitetsplikten, dvs en arbetstagare får inte avslöja något som kan skada arbetsgivaren. Undantag görs enligt lagen om skydd för företagshemligheter vid brott och allvarliga missförhållanden. I dessa fall får tystnadsplikten brytas. Den stora skillnaden mellan privatanställda och offentliganställda är meddelarfriheten, det meddelarskydd som offentliganställda har och som privatanställda saknar.
Journalistförbundet tog i en motion till TCO:s kongress i juni upp denna fråga och yrkade att TCO ska verka för en ändring av lagstiftningen i syfte att åstadkomma en stärkt och vidgad meddelarfrihet för alla anställda. Detta blev också kongressens beslut.
Redan 1990 föreslog en statlig utredning att en utvidgad meddelarfrihet, s k meddelarrätt, för anställda inom den privata sektorn skulle införas. En sådan meddelarrätt skulle bl a innebära förbud mot efterforskning av källa när t ex en arbetstagare lämnat upplysningar av kritisk art om sin arbetsgivare. Utredningens förslag har ännu inte lett till någon lagstiftning utan ligger alltjämt på en hylla i justitiedepartementet och samlar damm.
Mycket av det som en meddelarrätt på det privata området skulle omfatta får redan idag spridning genom massmedier eller på annat sätt.
Fördelen med en meddelarrätt är att information skulle bli både rikligare, riktigare och mer detaljerad. På detta sätt skulle den allmänna debatten bli bättre underbyggd och mera nyanserad.
Även om en arbetstagare redan idag har en betydande kritikrätt är det många gånger osäkert hur långt denna rätt sträcker sig i olika sammanhang. Några klara gränser finns knappast. Med en rätt att lämna uppgifter exempelvis om vad som förekommer inom ett företag ändras detta förhållande. Kritikrätten kommer att stå på en fast rättslig grund. Detta är ett viktigt skäl för att införa ett system med en allmängiltig meddelarfrihet som en meddelarrätt skulle innebära.
Den viktigaste aspekten är det skydd som den enskilde får mot obehöriga påtryckningar från arbetsgivaren, men även andra chefer och ibland också arbetskamrater.
Uppgifter som ska hållas hemliga kan naturligtvis inte omfattas av meddelarrätten. Den gränsdragningen kan dock klaras av med hjälp av bestämmelserna i lagen om skydd för företagshemligheter.
En meddelarrätt kommer med hänsyn till den lojalitet som råder inom många privata företag sannolikt att utnyttjas i mindre utsträckning än den rent faktiskt ger utrymme för. Men det hindrar inte att betydelsen i det enskilda fallet kan vara stor. Det kan också många gånger vara angeläget att få information från ett företag innan ett beslut om t ex driftsomläggning är fattat och det ännu finns goda möjligheter att påverka detta. I multinationella företag kan det i en sådan situation vara av särskilt stor betydelse att det finns en meddelarfrihet.
Meddelarfrihet är också en fråga om demokrati. Otrygghet, rädsla och tystnad är alltid farligt för demokratin. Av den anledningen är det också viktigt att få ett system med utvidgad meddelarrätt till stånd. Här kan man dra en parallell med tryckfriheten och yttrandefriheten. Inga verkligt kraftiga övergrepp eller missförhållanden kan företas och fortgå i ett företag där fri debatt och fri information tillåts.
Stig Gustafsson
f d chefsjurist på TCO
Men vilka rättigheter har en arbetstagare som vill framföra kritik av det företag där han/hon arbetar?
Arbetsdomstolen (AD) tar ibland ställning till frågan om var gränsen går för "tillåten" kritik. Ett fall gällde tre ambulansförare i ett privat ambulansföretag. De blev uppsagda på grund av kritiska uttalanden mot arbetsgivaren i olika medier. De anställda hade tagit upp allvarliga missförhållanden hos företaget, en "dagbok" hade överlämnats till tillsynsmyndigheten och till en tidning.
Detta hade de gjort för att uppnå förbättringar sedan de förgäves framfört kritiken till arbetsgivaren. Arbetsgivaren hävdade att de hade handlat illojalt och överskridit den rätt att kritisera en arbetsgivare som en arbetstagare har.
AD ansåg att det framstod som uppenbart att det som skrivits och sagts om företaget i medierna varit till skada för företaget, men att detta inte innebar att de tre uppsagda kunde göras ansvariga för allt som skrivits och sagts. AD framhöll att en del av kritiken inte hade fog för sig, även om vissa misstag begåtts. Andra delar av kritiken var mycket berättigad.
AD fann att varken anmälan till myndigheten eller de olika uttalandena till medier utgjorde saklig grund för uppsägning och ogiltigförklarade uppsägningarna.
I en dom från 1994 har AD mera principiellt framfört sin syn på kritikrätten:
"Arbetsdomstolen har uttalat att en i princip långtgående kritik ligger i linje med den allmänna yttrandefriheten och att anställningsavtalet inte innebär något avgörande hinder för en arbetstagare att hos behörig myndighet påtala missförhållanden som råder i arbetsgivarens verksamhet. En anmälan kan emellertid ske under sådana förhållanden eller på sådant sätt att handlandet måste anses innebära att arbetstagaren åsidosätter kravet på lojalitet. Av stor vikt vid bedömningen är om arbetstagaren genom direkt kontakt med arbetsgivaren har försökt att få en rättelse till stånd, liksom det faktiska underlaget för anmälningen. Syftet med anmälningen har också tillmätts betydelse."
Från fackligt håll har man länge krävt att den yttrande och meddelarfrihet som gäller på den offentliga sektorn ska utvidgas till att gälla även för de anställda på den privata arbetsmarknaden.
Idag finns inget meddelarskydd för privatanställda vilket innebär att en arbetsgivare kan efterforska vem som t ex avslöjat vissa förhållanden på en arbetsplats till pressen.
När det är fråga om offentliganställda gäller idag att arbetsgivaren vid utnyttjande av tryck- och yttrandefriheten från en arbetstagares sida inte får:
-vidta någon åtgärd som medför negativa konsekvenser för arbetstagaren
-efterforska meddelare eller författare
-träffa avtal om tystnadsplikt.
De offentliganställdas yttrandefrihet skyddas av tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen. Sekretesslag kan dock i vissa fall ta över meddelarfriheten.
När det gäller privatanställda får arbetsgivaren:
-avtala om tystnadsplikt
-ingripa vid brott mot avtalad tystnadsplikt
-efterforska meddelare och författare.
Avtalad tystnadsplikt följer av själva anställningsförhållandet och lojalitetsplikten, dvs en arbetstagare får inte avslöja något som kan skada arbetsgivaren. Undantag görs enligt lagen om skydd för företagshemligheter vid brott och allvarliga missförhållanden. I dessa fall får tystnadsplikten brytas. Den stora skillnaden mellan privatanställda och offentliganställda är meddelarfriheten, det meddelarskydd som offentliganställda har och som privatanställda saknar.
Journalistförbundet tog i en motion till TCO:s kongress i juni upp denna fråga och yrkade att TCO ska verka för en ändring av lagstiftningen i syfte att åstadkomma en stärkt och vidgad meddelarfrihet för alla anställda. Detta blev också kongressens beslut.
Redan 1990 föreslog en statlig utredning att en utvidgad meddelarfrihet, s k meddelarrätt, för anställda inom den privata sektorn skulle införas. En sådan meddelarrätt skulle bl a innebära förbud mot efterforskning av källa när t ex en arbetstagare lämnat upplysningar av kritisk art om sin arbetsgivare. Utredningens förslag har ännu inte lett till någon lagstiftning utan ligger alltjämt på en hylla i justitiedepartementet och samlar damm.
Mycket av det som en meddelarrätt på det privata området skulle omfatta får redan idag spridning genom massmedier eller på annat sätt.
Fördelen med en meddelarrätt är att information skulle bli både rikligare, riktigare och mer detaljerad. På detta sätt skulle den allmänna debatten bli bättre underbyggd och mera nyanserad.
Även om en arbetstagare redan idag har en betydande kritikrätt är det många gånger osäkert hur långt denna rätt sträcker sig i olika sammanhang. Några klara gränser finns knappast. Med en rätt att lämna uppgifter exempelvis om vad som förekommer inom ett företag ändras detta förhållande. Kritikrätten kommer att stå på en fast rättslig grund. Detta är ett viktigt skäl för att införa ett system med en allmängiltig meddelarfrihet som en meddelarrätt skulle innebära.
Den viktigaste aspekten är det skydd som den enskilde får mot obehöriga påtryckningar från arbetsgivaren, men även andra chefer och ibland också arbetskamrater.
Uppgifter som ska hållas hemliga kan naturligtvis inte omfattas av meddelarrätten. Den gränsdragningen kan dock klaras av med hjälp av bestämmelserna i lagen om skydd för företagshemligheter.
En meddelarrätt kommer med hänsyn till den lojalitet som råder inom många privata företag sannolikt att utnyttjas i mindre utsträckning än den rent faktiskt ger utrymme för. Men det hindrar inte att betydelsen i det enskilda fallet kan vara stor. Det kan också många gånger vara angeläget att få information från ett företag innan ett beslut om t ex driftsomläggning är fattat och det ännu finns goda möjligheter att påverka detta. I multinationella företag kan det i en sådan situation vara av särskilt stor betydelse att det finns en meddelarfrihet.
Meddelarfrihet är också en fråga om demokrati. Otrygghet, rädsla och tystnad är alltid farligt för demokratin. Av den anledningen är det också viktigt att få ett system med utvidgad meddelarrätt till stånd. Här kan man dra en parallell med tryckfriheten och yttrandefriheten. Inga verkligt kraftiga övergrepp eller missförhållanden kan företas och fortgå i ett företag där fri debatt och fri information tillåts.
Stig Gustafsson
f d chefsjurist på TCO
