- Eftersom förbunden redovisar så olika och inte heller har släppt sina officiella siffror än kan det nästan lika gärna ha gått med plus minus noll under 2010, säger han.

Nyligen presenterade LO-tidningen statistik enligt vilken fackens medlemsras fortsatte under förra året, om än i lugnare takt än tidigare.

Enligt de redovisade siffrorna tappade LO och TCO 36 800 respektive 4 900 medlemmar, medan Sacos medlemmar istället blev 14 000 fler.

För hela fackföreningsrörelsen, utom de icke medräknade Ledarna och Syndikalisterna, skulle det innebära en förlust med sammanlagt nära 28 000 medlemmar.

Men enligt Anders Kjellberg, som är professor i sociologi vid Lunds universitet, kan de presenterade siffrorna ge en skev bild av hur stort det fackliga engagemanget i själva verket är.

- En del förbund redovisar bara aktiva medlemmar, det vill säga de som har jobb och de som söker jobb, medan andra också inkluderar sina studerande- och pensionärsmedlemmar. Och inom LO, exempelvis, finns många pensionerade medlemmar, varav många sedan året dessförinnan kan ha gått ur eller avlidit.

 - Att räkna studerandemedlemmar blir inte heller rätt eftersom det främst avspeglar hur bra de olika förbunden är på att rekrytera på högskolorna. Så ska man få en rättvis bild ska man bara räkna de aktiva medlemmarna.

Ett välgrundat faktum är ändå att sedan a-kassan chockhöjdes och avdragsrätten för avgiften till facket och a-kassan togs bort den 1 januari 2007 så har facken tappat mängder av medlemmar.

Under 2007 och 2008 förlorade facken sammanlagt 244 000 aktiva medlemmar och under 2009 ytterligare 11 000.
Det största medlemsraset har skett inom LO.

Under 2007 blev Sacos medlemmar också färre, men blev åter allt fler under 2008. Under 2009 tappade LO medlemmar medan Saco fortsatte sin tillväxt och antalet aktiva TCO-medlemmar ökade med knappt 4 000.

Förra året var den genomsnittliga organisationsgraden oförändrat 71 procent. Bland arbetarna sjönk andelen fackligt anslutna från 70 procent 2009 till 69 procent 2010. Däremot steg motsvarande andel bland tjänstemännen, från 72 till 73 procent.

Bland de unga, 16 till 24 år, som har jobb har organisationsgraden sjunkit radikalt under lång tid.

Under toppåret 1993 var 69 procent av dem med i facket, men 2006, alltså redan före det stora medlemsraset, hade organisationsgraden sjunkit till 46 procent. Förra året var bara 34 procent av de yngsta med anställning med i facket.

Vad måste till för att vända utvecklingen?

- Då måste fler unga få fasta jobb och facken måste också fråga fler om de vill vara med, och även erbjuda dem att engagera sig i facket, säger Anders Kjellberg.

- Sedan måste avgifterna hållas nere och då inte minst avgiften till a-kassan. Även om a-kasseavgiften sänktes för många den 1 januari år, så är den fortfarande hög för vissa grupper.

Hur låg kan den fackliga anslutningsgraden bli innan facket tappar legitimitet och makt?

- Det beror mycket på omständigheterna i övrigt. Om man tar Hotell- och restaurangfacket som exempel så har man, trots en låg organisationsgrad på 36 procent och därmed också en svagare legitimitet, ändå en hög konfliktkapacitet med LO i ryggen under avtalsförhandlingarna.

- Många lågavlönade grupper, och då även inom vård och handel, får ofta allmänhetens sympati vid en konflikt, vilket är en styrka.

Anders Kjellberg menar att en låg organisationsgrad främst skadar legitimiteten på små arbetsplatser, där facket ofta redan är svagt.

- Men även om man saknar klubb och fackliga företrädare på många arbetsplatser och organisationsgraden är låg, som inom hotell- och restaurangbranschen, så finns det också starka klubbar på exempelvis större hotell som tillhör de stora hotellkedjorna. Och där har facket goda möjligheter att tillgripa konfliktvapnet om det skulle kärva till sig i avtalsförhandlingarna.

I Sverige är vi ännu långt ifrån den gräns som kan hota fackens legitimitet, menar Anders Kjellberg.

- I Norge däremot kan man börja tala om det inom vissa privata tjänstenäringar. Där är organisationsgraden bara 20 procent vad gäller hotell- och restauranganställda. Men i genomsnitt är ändå 50 till 55 procent med i facket, vilket är högt internationellt sett. Med en organisationsgrad på runt 70 procent så har Sverige, tillsammans med Finland och Danmark, den högsta organisationsgraden i världen.

- Men i Norge har man, till skillnad från i Sverige, Finland och Danmark, inga fackliga a-kassor, vilket spelat en stor roll. Om inte facket har någon anknytning till a-kassan och det inte heller finns någon klubb eller facklig företrädare på jobbet, så tycker många att det inte finns så stor anledning att vara med i facket.

Det som skulle kunna hända i Sverige om organisationsgraden sjunker kraftigt är att trenden med en allt mer decentraliserad lönebildning bryts, menar Anders Kjellberg.

- En decentralisering kräver att facket finns ute på arbetsplatserna. Om det blir färre fackklubbar så blir det allt svårare för förbundens ombudsmän att hinna med att resa runt till alla arbetsplatser som behöver förhandlingshjälp utifrån. Dessutom kan man, helt naturligt, inte känna till de lokala förhållandena lika bra som de som jobbar där. Och då kan resultatet mycket väl bli att fackförbunden kräver att en allt större del av lönebildningen förskjuts till central branschnivå, säger Anders Kjellberg.

Fotnot: TCO rapporterade i går att de yrkesverksamma medlemmarna i TCO-förbunden blev 1 000 fler under 2010.