Biblioteksassistenten Kerstin Berglund har fått klarat sig i sjutton år på en svältlön. Och så hade det kunnat förbli i de åtta år hon har kvar till pensionen.
Om inte kollegan Anneli övertygat Kerstin att gå med i facket.
Om inte avdelningsassistenten Carina Fisher hade blivit fundersam över en lönebidragsansökan.
Om inte ombudsmannen Thomas Fahrenholz hade varit.
-Vi har en medlem här som bara verkar tjäna 13 700. Det måste vara fel, det är ju under kollektivavtalets minimilön, säger Thomas Fahrenholz, ombudsman vid HTF:s Mälardalsavdelning. Utan jacka och med tårar i ögonen på grund av kylan, erbjuder han Lön&Jobb att följa med på ett spontant jobbesök.
- För att se hur vi arbetar.
Jo, det har dykt upp en lönebidragsansökan till Mälardalsavdelningen. Så vitt man kunnat utröna den allra första gällande Kerstin Berglund, trots att arbetsförmedlingen har skyldighet att skicka alla lönebidragsansökningar till behörig facklig organisation för kännedom, oavsett om personen i fråga är medlem eller ej. Så att facket kan kolla att arbetsplatsen har kollektivavtal, till exempel.
- Tyvärr fungerar det inte alltid som det borde göra, det finns betydande brister i myndigheternas rutiner, säger Thomas Fahrenholz.
Hans kollega Carina Fisher tog emot pappret och lade märke till vissa felaktigheter.
- Undersök! löd uppmaningen till Thomas och det är just vad vi gör just nu - undersöker.
Vi kommer oanmälda och medlemmen är inte inne, troligen på lunch. Men Thomas Fahrenholz ger sig inte. Han stegar resolut upp till arbetsgivaren - en ung student som sitter i ett gammalt, gammalt hus.
Den unge arbetsgivaren är bekymrad. Han har bara varit chef här i knappt ett år och har bara någon månad kvar på sitt förordnande. Studentorganisationen han jobbar för går knackigt, studenterna festar inte lika mycket som de brukar, pengarna sinar och i somras var man tvungen att säga upp en anställd på grund av den dåliga ekonomin. Och här kommer nu till råga på allt en ombudsman från HTF och talar om att den enda kvarvarande anställda har för låg lön. Och har haft det i flera år.
- Självklart ska vi göra rätt för oss, säger han. Men då måste arbetsförmedlingen höja lönebidraget, annars går det inte. Du vet ju hur det är, säger studenten till Thomas, som varit där tidigare, när ekonomiassistenten Anneli blev av med sin tjänst.
Thomas vet hur det är. Mötet är odramatiskt men konstruktivt. Man rätar ut några frågetecken, kommer överens om att luska vidare på varsitt håll och mötas igen för att göra upp om detaljerna.
Kerstin Berglund har jobbat på samma ställe sedan 1980 och haft i princip samma låga lön hela tiden. Några gånger har hon själv försökt höja lönen, men har till slut resignerat inför faktum - hennes lön är 13 700 kronor. Brutto. På en heltid.
- Det har varit outhärdligt. Jag tror inte att de inser att jag har kostnader. Jag har klarat mig på något sätt, men inte kunnat skaffa kapitalvaror, till exempel dator, något som alla har behov av numera. Möjligheten att resa utomlands har också varit helt stängd för mig, säger Kerstin när vi träffar henne senare.
Kerstin Berglund gick med i facket först i somras, i samband med att kollegan Anneli blev av med jobbet.
- Det var hon som uppmanade mig att gå med. Och i detta globaliseringens tidevarv känns det viktigt att ha en fackförening bakom sig.
- Helt makabert, säger Thomas Fahrenholz om att Kerstin inte fått någon löneökning att tala om på sjutton år.
- Samhället i stort har sprungit förbi henne för länge, länge sedan, med ökade priser och kostnader. Dessutom har hon inte fått fullständig inbetalning av sin tjänstepension, det är något vi måste fixa.
Men först fixas lönen. Thomas räknar ut att hon tjänat under minimilön i åtminstone fyra år och det är pengar som Kerstin nu får ut retroaktivt, sammanlagt 40 000 kronor. Månadslönen höjs till 16 200 kronor, i den summan ingår en tusenlapp i avbetalning från arbetsgivaren. Dessutom får hon en engångssumma på 4 000 lagom till jul.
- Jag ska nog köpa en dator nu. Och resa - jag längtar till Berlin, säger hon.
Fast det hon önskar mest av allt är faktiskt ett helt nytt jobb. Hon tycker att rutinerna på hennes nuvarande arbetsplats står henne upp i halsen.
- Det är inget jättejobbigt arbete, men man kan faktiskt bli stressad av att ha för lite att göra också. Jag saknar Anneli, det känns väldigt ensamt här numera. Jag har inget emot studenterna, men de byts ju ut varje år, säger Kerstin uppgivet.
- Ett stort problem inom många ideella organisationer är att arbetsgivarna kommer och går. Inom studentvärlden är de dessutom unga och har sällan haft egna riktiga jobb, så de känner inte till vilka skyldigheter som följer med uppgiften som arbetsgivare, säger Thomas Fahrenholz.
- Jag vill i alla fall ge en eloge till Kerstins arbetsgivare som varit medgörliga och visat omedelbar förståelse och socialt hänsyn. De har inte krånglat utan velat göra rätt för sig. De uppskattar Kerstin mycket och anser att hon är en klippa.
- Fast jag undrar just hur många andra som går omkring och har rättigheter de inte känner till och inte har någon som bevakar dessa åt dem eftersom de inte är med i facket, säger Thomas Fahrenholz.