Efter kongressen 2000 har detta uttryckts som att gemenskapen mellan arbetskamrater är Sifs organisationsidé. På sikt innebär det, enligt förbundet, ett företag - ett fack.
I väntan på målgång ska Sifs klubbar och arbetsplatsombud samverka med andra fack för att nå största möjliga styrka gentemot arbetsgivaren. Facken inom industrin och PTK är exempel på övergripande samarbete i bransch- och avtalsfrågor.
Samarbetsideologin är samtidigt en kvarnsten om Sifs hals. Strävan efter enighet suddar ut självbilden. Varför ska man vara med i Sif och inte i något av de mer profilerade yrkesförbunden, CF, Jusek, Ledarna...
Sif organiserar alla tjänstemän inom de teknik- och kunskapsbaserade sektorerna av det privata näringslivet. Det innebär bredd och mångfald i medlemsleden, vilket är positivt men svårt att marknadsföra. Vi är "Sveriges bredaste fackförbund", annonserade nyligen fackförbundet HTF i morgonpressen med bild på tio glada företrädare för olika serviceyrken. Samma sak kan sägas om Sif. Bredd och identifikation är dock inte alltid lätt att förena.
Sif har tappat 7 000 medlemmar på ett och ett halvt år. På tio år har andelen yngre medlemmar med eftergymnasial utbildning nästan halverats. Andelen 50-plussare har ökat till en tredjedel av medlemskåren, och hundra tusen sifare går i pension före 2020.
Det här kräver handling. 2006 blir för Sif året R som i rekrytering. Den negativa trenden ska brytas till halvårsskiftet. Hela organisationen mobiliseras. Räkna med aggressivare marknadsföring. Förbundet finns redan på hockeyrinkar och i dagspressannonser om billigare bensin. Priser och broschyrer delas ut vid kampanjer på Liseberg och Gröna Lund.
Handlingsplaner för medlemsvärvning spikas som bäst i de stora verkstads-, kemi- och telekomklubbarna. Nyttan av medlemskapet ska lyftas fram. Scania i Södertälje troddes vara ett starkt fackligt fäste, men här är 1 200 av 4 000 tjänstemän inte med i facket (se reportage sid 24-29). De flesta har aldrig fått frågan varför. Inom Ericsson är nära 40 procent av tjänstemännen med i Sif, men var fjärde är oorganiserad.
I arbetet med att synliggöra Sif och det Sif står för ute på arbetsplatserna är det oundvikligt att en del slentrianmässigt samförstånd måste stryka på foten. En del klubbar har i ren bekvämlighet gjort rutin av att hänvisa chefer till Ledarna och civilingenjörer till CF. Sånt måste upphöra. Sif välkomnar alla, från anställda i receptionen till vd. Det lokala samarbetet behöver inte bli sämre av att man konkurrerar om medlemmarna.
Ett mer självständigt uppträdande kan leda till konflikter med vissa medparter. Det är förbundsstyrelsen medveten om. Det är inget man ryggar för. Sif är med sin starka ekonomi (tillgångar värda tio miljarder) och sin decentraliserade organisation det fack som har bäst möjligheter att leva upp till olika medlemmars förväntningar. Ett tuffare Sif blir också en attraktiv partner på marknaden för fackliga fusioner.
BJÖRN ÖIJER
I väntan på målgång ska Sifs klubbar och arbetsplatsombud samverka med andra fack för att nå största möjliga styrka gentemot arbetsgivaren. Facken inom industrin och PTK är exempel på övergripande samarbete i bransch- och avtalsfrågor.
Samarbetsideologin är samtidigt en kvarnsten om Sifs hals. Strävan efter enighet suddar ut självbilden. Varför ska man vara med i Sif och inte i något av de mer profilerade yrkesförbunden, CF, Jusek, Ledarna...
Sif organiserar alla tjänstemän inom de teknik- och kunskapsbaserade sektorerna av det privata näringslivet. Det innebär bredd och mångfald i medlemsleden, vilket är positivt men svårt att marknadsföra. Vi är "Sveriges bredaste fackförbund", annonserade nyligen fackförbundet HTF i morgonpressen med bild på tio glada företrädare för olika serviceyrken. Samma sak kan sägas om Sif. Bredd och identifikation är dock inte alltid lätt att förena.
Sif har tappat 7 000 medlemmar på ett och ett halvt år. På tio år har andelen yngre medlemmar med eftergymnasial utbildning nästan halverats. Andelen 50-plussare har ökat till en tredjedel av medlemskåren, och hundra tusen sifare går i pension före 2020.
Det här kräver handling. 2006 blir för Sif året R som i rekrytering. Den negativa trenden ska brytas till halvårsskiftet. Hela organisationen mobiliseras. Räkna med aggressivare marknadsföring. Förbundet finns redan på hockeyrinkar och i dagspressannonser om billigare bensin. Priser och broschyrer delas ut vid kampanjer på Liseberg och Gröna Lund.
Handlingsplaner för medlemsvärvning spikas som bäst i de stora verkstads-, kemi- och telekomklubbarna. Nyttan av medlemskapet ska lyftas fram. Scania i Södertälje troddes vara ett starkt fackligt fäste, men här är 1 200 av 4 000 tjänstemän inte med i facket (se reportage sid 24-29). De flesta har aldrig fått frågan varför. Inom Ericsson är nära 40 procent av tjänstemännen med i Sif, men var fjärde är oorganiserad.
I arbetet med att synliggöra Sif och det Sif står för ute på arbetsplatserna är det oundvikligt att en del slentrianmässigt samförstånd måste stryka på foten. En del klubbar har i ren bekvämlighet gjort rutin av att hänvisa chefer till Ledarna och civilingenjörer till CF. Sånt måste upphöra. Sif välkomnar alla, från anställda i receptionen till vd. Det lokala samarbetet behöver inte bli sämre av att man konkurrerar om medlemmarna.
Ett mer självständigt uppträdande kan leda till konflikter med vissa medparter. Det är förbundsstyrelsen medveten om. Det är inget man ryggar för. Sif är med sin starka ekonomi (tillgångar värda tio miljarder) och sin decentraliserade organisation det fack som har bäst möjligheter att leva upp till olika medlemmars förväntningar. Ett tuffare Sif blir också en attraktiv partner på marknaden för fackliga fusioner.
BJÖRN ÖIJER
