Det senaste halvåret har det politiska och ekonomiska europaarbetet råkat ut för tre rejäla kramper. EMU-omröstningen i Sverige blottade en klyfta mellan löntagare och maktelit. Frankrike och Tyskland gav blanka den i stabilitetspakten, när villkoren inte passade deras egna ekonomier. Lagom till Lucia pulvriserades framtidskonventets förslag till ny EU-författning. Den "femte friheten", rätten till fackliga sympatiåtgärder över gränserna, kom inte ens upp på bordet.
Politiska kramper är en sak. De nordiska fackföreningarna har länge agerat bromskloss i europaarbetet. De slår sig för bröstet och försvarar den "nordiska modellen" mot all påverkan. Andra länders fack använder samorganisationen EFS och yrkesinternationaler som EMF (metallområdet) för att i dialogen med kommissionen etablera sociala miniminivåer men också bereda väg för löneförhandlingar på europanivå. Ofta står ett mer federalistiskt synsätt mot ett nordiskt nationellt.
Facken i Sverige, Norge, Danmark och Finland är inte ensamma om att teckna kollektivavtal. De nordiska länderna är inte heller världsbäst på trygghetssystemen. Inom Nordiska Metall, där Sif ingår, har man därför börjat ifrågasätta den fackliga strategin hittills. Det duger inte att bara vara nejsägare. Facket måste skaffa sig en vision, bli offensivt. Vad vill man med europaengagemanget? Hur och till vad ska de olika kanalerna användas?
De fackliga internationella nätverken finns efter åratal av resor kors och tvärs till konferenser och projekt. Nu gäller det att aktivera dem och fylla tomrummet efter de politiska fiaskona. Annars riskerar Sif och systerfacken i grannländerna att hamna vid sidan om.
Det räcker inte med slagord som solidaritet. Medlemmarna måste se nyttan i det egna företaget. Kanske är bolaget ett eftertraktat byte för utländska investerare. Det kan få stora konsekvenser för jobb och anställningsvillkor. Turerna kring amerikanska Sanmina (sidan 53) är ett exempel. Tyska Continentals nedläggning av däckfabriken i Gislaved ett annat.
EU-bidrag och jobbgarantier i konkurrentländer kan avgöra var företag etablerar sig. Ford placerade tillverkningen av Volvos nya sexcylindriga motor i en fabrik i Wales som väntades få 200 miljoner i mål 1-bidrag och där de anställda hade kontrakt till 2007. Motorfabriken i Skövde missade ordern. När tyska Getrag köpte in sig i Volvos växellådsfabrik i Köping för att där satsa på system för fyrhjulsdrift fick den svenska personalen ett motsvarande sysselsättningsavtal till 2007.
En utmaning för europafacket blir snart den förmodade arbetskraftsinvandringen från EU:s tio nya medlemsstater. Det som först kan verka hotfullt och lönedumpande kan på sikt bli nödvändigt för att upprätthålla välfärden.
I januari röstar EU-parlamentet om ett nytt direktiv om offentlig upphandling. Det blir inte bara priset som avgör. Företag som vill vara med måste även i framtiden ta sociala och miljömässiga hänsyn. Facket och miljörörelsen fick kommissionen att ge med sig.
BJÖRN ÖIJER
Politiska kramper är en sak. De nordiska fackföreningarna har länge agerat bromskloss i europaarbetet. De slår sig för bröstet och försvarar den "nordiska modellen" mot all påverkan. Andra länders fack använder samorganisationen EFS och yrkesinternationaler som EMF (metallområdet) för att i dialogen med kommissionen etablera sociala miniminivåer men också bereda väg för löneförhandlingar på europanivå. Ofta står ett mer federalistiskt synsätt mot ett nordiskt nationellt.
Facken i Sverige, Norge, Danmark och Finland är inte ensamma om att teckna kollektivavtal. De nordiska länderna är inte heller världsbäst på trygghetssystemen. Inom Nordiska Metall, där Sif ingår, har man därför börjat ifrågasätta den fackliga strategin hittills. Det duger inte att bara vara nejsägare. Facket måste skaffa sig en vision, bli offensivt. Vad vill man med europaengagemanget? Hur och till vad ska de olika kanalerna användas?
De fackliga internationella nätverken finns efter åratal av resor kors och tvärs till konferenser och projekt. Nu gäller det att aktivera dem och fylla tomrummet efter de politiska fiaskona. Annars riskerar Sif och systerfacken i grannländerna att hamna vid sidan om.
Det räcker inte med slagord som solidaritet. Medlemmarna måste se nyttan i det egna företaget. Kanske är bolaget ett eftertraktat byte för utländska investerare. Det kan få stora konsekvenser för jobb och anställningsvillkor. Turerna kring amerikanska Sanmina (sidan 53) är ett exempel. Tyska Continentals nedläggning av däckfabriken i Gislaved ett annat.
EU-bidrag och jobbgarantier i konkurrentländer kan avgöra var företag etablerar sig. Ford placerade tillverkningen av Volvos nya sexcylindriga motor i en fabrik i Wales som väntades få 200 miljoner i mål 1-bidrag och där de anställda hade kontrakt till 2007. Motorfabriken i Skövde missade ordern. När tyska Getrag köpte in sig i Volvos växellådsfabrik i Köping för att där satsa på system för fyrhjulsdrift fick den svenska personalen ett motsvarande sysselsättningsavtal till 2007.
En utmaning för europafacket blir snart den förmodade arbetskraftsinvandringen från EU:s tio nya medlemsstater. Det som först kan verka hotfullt och lönedumpande kan på sikt bli nödvändigt för att upprätthålla välfärden.
I januari röstar EU-parlamentet om ett nytt direktiv om offentlig upphandling. Det blir inte bara priset som avgör. Företag som vill vara med måste även i framtiden ta sociala och miljömässiga hänsyn. Facket och miljörörelsen fick kommissionen att ge med sig.
BJÖRN ÖIJER
