I ett styrelserum sitter tre män uppradade längs ena sidan av ett bord, företagets vd, styrelseordförande och en chef. På andra sidan bordet sitter deras medarbetare Cecilia Svensson i tårar. Hon har nyligen berättat för sin arbetsgivare att hon är alkoholist, att hon behöver hjälp och nu haglar frågorna över henne. "Varför kan du inte betala själv för behandling?" "Har du problem med ekonomin, Cecilia?" "Finns det verkligen ingenting som samhället kan göra?"

- Det enda jag ville var att bli nykter och jag klarade inte av det själv, säger Cecilia Svensson.

Det var andra gången på kort tid som Cecilia Svensson tagit mod till sig att erkänna och berätta om sin alkoholism för en arbetsgivare. När hon bad om hjälp sa hennes förra chef att "det vi inte har ställt till med ska vi heller inte betala för".

- Jag fick en papperslapp med ett telefonnummer till landstinget. Det var som att jag fick skylla mig själv.

Efter ett tag bytte Cecilia Svensson jobb, inte bara på grund av att hon inte fick hjälp utan för att hon ville testa något nytt. Hon tänkte att en nystart skulle få henne att må bättre och försökte bli nykter på egen hand. Det gick sådär. Hon började dricka igen och så var det samma visa om igen. Från att ha haft ett nära samarbete med vd:n på företaget, upplevde Cecilia Svensson en misstänksamhet och att hon blev ifrågasatt. Sedan blev hon kallad på mötet med företagsledningen.  

- Det kändes ganska hopplöst så då ringde jag till Unionen för att få prata med någon som kanske kunde stå på min sida. Han jag pratade med var jätteförstående och det var ju skönt att någon lyssnade, men så sa han att "visst kan vi ställa upp och vara med på något möte, men ska jag vara helt ärlig brukar det aldrig leda någonstans". Jag kände mig väldigt ensam och utsatt och någonstans där gav jag upp. Jag hade inte råd att åka i väg till något behandlingshem och vara borta från jobbet, det var jätte­jobbigt.

Cecilia Svensson vet att det är svårt att hjälpa någon som dricker, speciellt eftersom många förnekar sitt missbruk och ljuger om det. Just därför vill hon uppmana chefer som hamnar i en sådan situation att lyssna. Om personen i fråga har förstått att den har ett problem har man kommit en bra bit på vägen.

- Jag är övertygad om att jag föddes med min alkohol­allergi och skyller inte på arbetsgivaren. Men visst är det olyckligt att vara på resande fot, bo på hotell och ha nära till barer när man är alkoholist. När jag fortfarande drack tänkte jag så klart inte så. Även om det inte är arbetsgivarens fel så säger arbetsmiljölagen att man har en skyldighet att hjälpa.

I dag jobbar Cecilia Svensson hos en arbets­givare med en bättre alkohol- och drogpolicy. De har en utskriven plan för hur man ska bemöta medarbetare med missbruk.

Efter att ha gått i behandling på heltid fortsatte Cecilia Svensson i eftervård. En dag kom en kvinna från Försäkringskassan och höll en föreläsning om stöd och hjälp som de kunde erbjuda. "Vad finns det för oss som har jobb?" frågade Cecilia.
 "Vadå, har ni jobb?" utbrast hon häpet.

- I hennes värld fanns det inte att vi var vanliga människor med jobb, vilket alla utom en hade. Hon tänkte att vi var parkbänksalkisar och då började jag tänka på hur man kunde göra för att förändra den bilden. Kunde jag tänka mig att berätta att jag själv var alkoholist?

- Jag tar en dag i taget. Jag väljer att vara nykter för min skull och jag vet att jag är fullt fri att välja att dricka om jag skulle vilja, men jag vill inte. Det är så vanligt för mig att vara nykter i dag, så jag tänker inte ens på det längre. Jag har fått medalj, säger hon och skrattar lite när hon visar nyckelringen för fem års nykterhet.