Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

De flesta tycker att visslare behövs

Privatanställda bör ha samma meddelarfrihet som offentliganställda. Det anser sju av tio tillfrågade i den enkät som Kollega gjort bland drygt tusen medlemmar.
Niklas Hallstedt Publicerad

De flesta arbetar på arbetsplatser där det är högt i tak, där man vågar ta upp och ifrågasätta missförhållanden. Kanske är det också därför som det råder enighet om att man i första hand, innan man går till media och berättar, bör vända sig till facket eller arbetsgivaren.

Ger inte det resultat måste man dock kunna gå vidare. 65 procent av de tillfrågade i enkäten anser att det behövs så kallade visslare som slår larm. Bara två av tio, 19 procent, svarar nej på den frågan. Det innebär däremot inte att alla kan tänka sig att axla den rollen. Det är dock betydligt vanligare bland männen än bland kvinnorna, 36 procent av männen jämfört med 22 procent av kvinnorna svarar att de själva skulle kunna bli visslare.

Varför är det då så många som inte kan tänka sig att bli visslare? Några förklaringar får man i de öppna svar som många lämnat. "Anser att det är oetiskt att blåsa de som föder mig", skriver till exempel en svarande. Ett annat typiskt svar är "Man går väl till källan med problemen istället för att smutskasta sin egen arbetsplats".
Andra tar upp rädslan för repressalier. Det som de flesta tror att de skulle utsättas för är en skarp tillrättavisning, men många tror att de skulle kunna bli varnade eller avskedade.

En tydlig åsikt i undersökningen är att privatanställda borde få bättre möjligheter att gå till pressen utan att råka illa ut. De som jobbar i kommun, stat och landsting har rätt att anonymt lämna uppgifter till media. Myndigheten har inte rätt att efterforska vem som lämnat uppgiften. Samma meddelarskydd borde också privatanställda ha, anser 68 procent av de tillfrågade.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.