Rapporten är skriven av Christian Berggren, professor i industriell organisation vid Linköpings universitet. Den handlar om vilka företagsstrategier som skapar uthålliga värden och vilka som förstör värden.
Christian Berggren lånar ord som "plundringståg", när han beskriver fusionernas fiaskon under 80- och 90-talen. Han refererar undersökningar som visar att två av tre företagssammanslagningar leder till minskade marknadsandelar och färre jobb. ABB och Pharmacia Upjohn är inga undantag.
De enda som med framgång surfat på de senaste tjugo årens fusionsvåg är affärsbankerna, fondmäklarna och företagsledningarna, som belönats med feta arvoden och optioner. Det finansekonomiska inflytandet över näringslivets strukturaffärer har i Sverige varit extremt jämfört med både de nordiska grannländerna och övriga Europa.
När ägare och styrelser och fackföreningar inte haft tillräcklig koll på direktörer som lockats av "smarta affärer", har företagen tillåtits att göra sand av guld, vilket också är titeln på TCO-rapporten.
Christian Berggren menar att den kapitalistiska allmänningen måste vårdas bättre för att få en stabil ekonomisk tillväxt i Sverige. Både monopol, karteller och onödiga fusioner måste bekämpas. Han efterlyser fler företag som likt Ikea, H&M och Sandvik Coromant växer organiskt, av egen kraft tar sig in på nya marknader, bit för bit och under noggrann kontroll av kostnaderna så småningom blir globala koncerner.
Alla kan inte förbli familjeföretag. Det måste till andra engagerade och kompetenta ägare. Eftersom löntagarna i västvärlden i dag via pensionsfonderna är de största ägarna/investerarna på börsen vore det önskvärt att dessa spelade en aktivare roll, anser både professor Berggren och TCO-ekonomerna. De svenska AP-fonderna är dock genom politiska beslut bakbundna. De får inte ta näringspolitiska hänsyn i sina placeringar och får inte äga mer än tio procent av ett enskilt företag. Restriktionerna har lett till att AP-fonderna köper merparten aktier på utländska börser.
På TCO-kongressen i juni ska ett tillväxtprogram diskuteras. Sifordföranden Mari-Ann Krantz är ordförande i en styrgrupp som förbereder programförslaget. Alla medlemsförbund har anledning att bry sig om företagens ägande och växande. Det kommer inte att vara Svenskt Näringsliv som håller vakt mot flockbeteenden av samma destruktiva slag som fusionerna.
Det borde gå att kombinera AP-fondernas och andra pensionsförvaltares krav på bästa möjliga avkastning med ett ansvarsfullt ägande, som kan leda till ökad produktion och fler jobb i Sverige. Det är endast genom en ökad lönesumma som en uthållig tillväxt och välfärd kan skapas. Ett bra näringsliv måste bygga på arbete, innovationer och lyhördhet mot kunderna. Genvägar finns inte.
BJÖRN ÖIJER
Christian Berggren lånar ord som "plundringståg", när han beskriver fusionernas fiaskon under 80- och 90-talen. Han refererar undersökningar som visar att två av tre företagssammanslagningar leder till minskade marknadsandelar och färre jobb. ABB och Pharmacia Upjohn är inga undantag.
De enda som med framgång surfat på de senaste tjugo årens fusionsvåg är affärsbankerna, fondmäklarna och företagsledningarna, som belönats med feta arvoden och optioner. Det finansekonomiska inflytandet över näringslivets strukturaffärer har i Sverige varit extremt jämfört med både de nordiska grannländerna och övriga Europa.
När ägare och styrelser och fackföreningar inte haft tillräcklig koll på direktörer som lockats av "smarta affärer", har företagen tillåtits att göra sand av guld, vilket också är titeln på TCO-rapporten.
Christian Berggren menar att den kapitalistiska allmänningen måste vårdas bättre för att få en stabil ekonomisk tillväxt i Sverige. Både monopol, karteller och onödiga fusioner måste bekämpas. Han efterlyser fler företag som likt Ikea, H&M och Sandvik Coromant växer organiskt, av egen kraft tar sig in på nya marknader, bit för bit och under noggrann kontroll av kostnaderna så småningom blir globala koncerner.
Alla kan inte förbli familjeföretag. Det måste till andra engagerade och kompetenta ägare. Eftersom löntagarna i västvärlden i dag via pensionsfonderna är de största ägarna/investerarna på börsen vore det önskvärt att dessa spelade en aktivare roll, anser både professor Berggren och TCO-ekonomerna. De svenska AP-fonderna är dock genom politiska beslut bakbundna. De får inte ta näringspolitiska hänsyn i sina placeringar och får inte äga mer än tio procent av ett enskilt företag. Restriktionerna har lett till att AP-fonderna köper merparten aktier på utländska börser.
På TCO-kongressen i juni ska ett tillväxtprogram diskuteras. Sifordföranden Mari-Ann Krantz är ordförande i en styrgrupp som förbereder programförslaget. Alla medlemsförbund har anledning att bry sig om företagens ägande och växande. Det kommer inte att vara Svenskt Näringsliv som håller vakt mot flockbeteenden av samma destruktiva slag som fusionerna.
Det borde gå att kombinera AP-fondernas och andra pensionsförvaltares krav på bästa möjliga avkastning med ett ansvarsfullt ägande, som kan leda till ökad produktion och fler jobb i Sverige. Det är endast genom en ökad lönesumma som en uthållig tillväxt och välfärd kan skapas. Ett bra näringsliv måste bygga på arbete, innovationer och lyhördhet mot kunderna. Genvägar finns inte.
BJÖRN ÖIJER
