Jag skämdes, för det var inga storsinta känslor. Jag var ju glad över att arbetskamrater funnit varandra och att praktiska problem blivit lösta, men jag ville vara med!
Jag ville vara med om allt roligt och kunna dela minnen och skratt. Att bara få det återberättat räcker inte. Jag kände mig som sjuåringen som är sur för att bästisen vill leka med andra
En något märklig tanke dök upp: Är semestern bra för oss?
Hur många av oss har inte haft känslan av besvikelse, eller "var detta allt?" efter semestern.
Allt ska vara perfekt under några veckor: Vädret, en harmonisk hustru/make, barn som tindrar med ögonen, ekonomin stabil och så mycket kraftansamling så att det räcker gott och väl till nästa år. Har det hänt? I själva verket ger semestern tillfälle att ifrågasätta relationer, arbetssituationen eller livssituationer i stort. Det är svårt att i stället ta tillfället i akt och reflektera över hur man ska bli mer engagerad och konstruktiv nästa arbetssäsong.
Att vara borta är som att hålla upp en spegel till jobbet och just det året var det nog mest synd om mig i hela världen. Jag är bra på självömkan och när jag gnällt om småsaker någon vecka sa mina arbetskamrater till mig: hallå, vi gillar dig, sluta gnälla, och jag kunde le åt att jag blivit sju år i en vecka och fick distans till mina futtiga problem.
Jag hade tur. Att ha utrymmet att ibland få vara självömkande, orättvis och som ett litet krävande barn är inte alla förunnat. För människor som av en eller annan anledning hamnar utanför så blir det ett dilemma. Får man vara avundsjuk? Får man vara svartsjuk, får man missunna andra roligt bara för att man själv inte får vara med?
Jag har sett fenomenet i en så vanlig förändring som att någon börjar arbeta deltid eller som sagt, efter semestrar. Det blir ju inte riktigt klokt att bara för att jag jobbar deltid, och inte är med på eftermiddagsfikat, så känner jag mig utanför. Och just den känslan, så här får jag inte känna, gör ofta att man känner det ännu mer.
Risken är att man tar ut det i andra former. Blir petig och retlig och drar sig undan. En lösning är att aldrig vara borta och aldrig ta semester. Jag skojar inte, det är ingen bra lösning men jag ser det ofta. Personer som är så rädda att förlora gemenskap och kunskap om saker som händer att de är på arbetet alldeles för mycket och de få gånger de är borta ringer de och kollar. Det bottnar ofta i rädslan att hamna utanför.
Den motsatta strategin finns också: att ge upp. Jag kommer inte att kunna vara med på allt och då tänker jag inte bry mig. Dessvärre är det vanligt vid sjukskrivning och påtvingad frånvaro. Man känner sig utesluten och ger upp försöken att komma tillbaka i gemenskapen.
De som har den bästa strategin är de som med någorlunda självdistans tillåter sig att vara små och sura. Som erkänner att de känner sig avundsjuka och utanför och samtidigt inser att det inte är riktigt rättvist. Som kan ha känslan öppet och samtidigt bearbeta den så att den inte tar sig andra destruktiva uttryck.
Att förbjuda andra att umgås, ha kul och lösa saker när inte jag är med håller inte riktigt, tro mig.
Ulf Lager
Jag ville vara med om allt roligt och kunna dela minnen och skratt. Att bara få det återberättat räcker inte. Jag kände mig som sjuåringen som är sur för att bästisen vill leka med andra
En något märklig tanke dök upp: Är semestern bra för oss?
Hur många av oss har inte haft känslan av besvikelse, eller "var detta allt?" efter semestern.
Allt ska vara perfekt under några veckor: Vädret, en harmonisk hustru/make, barn som tindrar med ögonen, ekonomin stabil och så mycket kraftansamling så att det räcker gott och väl till nästa år. Har det hänt? I själva verket ger semestern tillfälle att ifrågasätta relationer, arbetssituationen eller livssituationer i stort. Det är svårt att i stället ta tillfället i akt och reflektera över hur man ska bli mer engagerad och konstruktiv nästa arbetssäsong.
Att vara borta är som att hålla upp en spegel till jobbet och just det året var det nog mest synd om mig i hela världen. Jag är bra på självömkan och när jag gnällt om småsaker någon vecka sa mina arbetskamrater till mig: hallå, vi gillar dig, sluta gnälla, och jag kunde le åt att jag blivit sju år i en vecka och fick distans till mina futtiga problem.
Jag hade tur. Att ha utrymmet att ibland få vara självömkande, orättvis och som ett litet krävande barn är inte alla förunnat. För människor som av en eller annan anledning hamnar utanför så blir det ett dilemma. Får man vara avundsjuk? Får man vara svartsjuk, får man missunna andra roligt bara för att man själv inte får vara med?
Jag har sett fenomenet i en så vanlig förändring som att någon börjar arbeta deltid eller som sagt, efter semestrar. Det blir ju inte riktigt klokt att bara för att jag jobbar deltid, och inte är med på eftermiddagsfikat, så känner jag mig utanför. Och just den känslan, så här får jag inte känna, gör ofta att man känner det ännu mer.
Risken är att man tar ut det i andra former. Blir petig och retlig och drar sig undan. En lösning är att aldrig vara borta och aldrig ta semester. Jag skojar inte, det är ingen bra lösning men jag ser det ofta. Personer som är så rädda att förlora gemenskap och kunskap om saker som händer att de är på arbetet alldeles för mycket och de få gånger de är borta ringer de och kollar. Det bottnar ofta i rädslan att hamna utanför.
Den motsatta strategin finns också: att ge upp. Jag kommer inte att kunna vara med på allt och då tänker jag inte bry mig. Dessvärre är det vanligt vid sjukskrivning och påtvingad frånvaro. Man känner sig utesluten och ger upp försöken att komma tillbaka i gemenskapen.
De som har den bästa strategin är de som med någorlunda självdistans tillåter sig att vara små och sura. Som erkänner att de känner sig avundsjuka och utanför och samtidigt inser att det inte är riktigt rättvist. Som kan ha känslan öppet och samtidigt bearbeta den så att den inte tar sig andra destruktiva uttryck.
Att förbjuda andra att umgås, ha kul och lösa saker när inte jag är med håller inte riktigt, tro mig.
Ulf Lager
