Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Anställda förlorar på fler tillfälliga jobb

Efter att ha försämrat ersättningen från a-kassan vill regeringen nu förändra anställningsskyddet.<br />
Publicerad
Regeringen har bett att få parternas synpunkter i slutet av januari, några dagar efter att den här tidningen har kommit ut. Förslaget har fått rubriken "Bättre möjlighet till tidsbegränsad anställning". Men om löntagarna satt rubriken hade den lika gärna kunnat lyda "Sämre chanser till fasta jobb". Vilken rubrik som man föredrar beror på ens inställning till arbetsmarknaden.
En grundläggande facklig värdering är att jobben ska vara tillsvidareanställning, fast anställning. Anledningen är att individen behöver trygga jobb, som ger en stadig inkomst. Då kan man planera sitt liv, man vet att man kan ha kvar bostad, bil, ha råd att gå till tandläkaren, planera semestern och allt annat som hör till privatlivet.
Fortfarande har en majoritet av löntagarna fast anställning, men andelen med tillfälliga jobb ökar och ökningen har varit snabb, och snart är arbetsmarknaden delad mitt itu.
Men är alltid tillfälliga anställningar fel?
Naturligtvis inte. Det är bara att skriva ordet "skidlift" så förstår alla att säsongsarbete är ett nödvändigt inslag i arbetslivet. Men samtidigt är löntagarnas erfarenhet, att möjligheterna till tillfälliga anställningar inte bara utnyttjas av arbetsgivarna, utan de tänjer på lagens gränser utöver vad som är hederligt. Möjligheten till provanställning är ett sådant exempel. I avtalen är parterna överens om hur de ska användas. Endast den som nyss har gått ut skolan och är oprövad i arbetslivet, liksom den som är helt oprövad på en ny befattning, alltså inte haft den typen av arbete tidigare, ska kunna provanställas.
I verkligheten har arbetsgivarna börjat missbruka provanställningarna. Vissa arbetsgivare inleder varje anställning med en provanställning. Även den som har lång erfarenhet och gedigna meriter tvingas in på provanställning.
Löntagarnas erfarenhet är att ju fler möjligheter till korta jobb som finns, desto mer utnyttjar arbetsgivaren dem och det sker långt mer än lagens och avtalens intensioner. Förlorare är löntagarna som får allt otryggare anställningar och osäkrare inkomster.
Nu verkar regeringen för utökade möjligheter till tillfälliga anställningar. Enligt förslaget ska arbetsgivaren få möjlighet att anställa på visstid i upp till 24 månader. Det behöver inte finnas någon anledning, som att det är ett naturligt säsongsarbete i en skidlift, för att den utlysta tjänsten inte ska vara en tillsvidareanställning.
Det kan se ut som en förstärkning för löntagarna att visstiden automatiskt övergår i fast anställning om man arbetat sammanlagt 24 månader för samma arbetsgivare inom en femårsperiod. Men vad hjälper det om arbetsgivaren sätter i system att utnyttja tillfälligt anställda.
Det kommer att vara lika lätt för arbetsgivaren som tidigare att avsluta en tillfällig anställning när den närmar sig gränsen för fast jobb och istället ta in en ny person på samma tjänst, kanske börja med 6 månaders provanställning och sedan 24 månader visstid, innan nästa anställd tas in...
När anställningen är tidsbegränsad ökar arbetsgivarens makt över den anställde. Löntagaren får svårare att vara hemma med sjukt barn, vara sjuk själv, säga nej till övertid med mera. Den anställde vet ju inte hur det kommer att påverka arbetsgivarens bedömning av fortsatt anställning.
Och blir kvinnan gravid är det troligt att hon inte får förlängd anställning. Vilken arbetsgivare tar in vikarier för en tillfälligt anställd?
När de tillfälliga anställningarna ökar sker en förskjutning av makt till arbetsgivarnas fördel. Riskerna förskjuts till löntagarnas nackdel. Det är löntagaren som får ta den ekonomiska smällen om hon blir långtidssjuk, blir gravid eller något annat som inte passar arbetsgivaren.
Regeringens argument är att det här ökar möjligheterna till tillfälliga jobb, men varje jobb som blir tillfälligt istället för att vara tillsvidareanställning är en nackdel för löntagarna.


Carl von Schéele


Har du synpunkter på analysen?
Mejla mig, cvs@htf.se


Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.