Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Så påverkar klimakteriet dig på jobbet

Alla kvinnor genomgår det. Ändå är kunskapen om klimakteriet chockerande låg, även inom vården. Och få vill prata öppet om en period som för vissa kan vara riktigt svår.
Petra Rendik Publicerad
Kvinna sitter vid laptop och tar sig för pannan.
I klimakteriet sjunker nivåerna av östrogen och det påverkar vår inbyggda termostat. Det ger värmevallningar och svettningar. För dem med kraftiga symptom som sömnstörningar kan det vara svårt att klara arbetet. Illustration: Anna Skoog

Monika Björn har en fil kand i idrottsvetenskap och jobbar som yogainstruktör och personlig tränare. Kroppar är hennes arbetsredskap.

Ändå förstod hon inte varför hon mådde som hon gjorde. Hennes kropp svarade inte på träning som vanligt. Hon tänkte i sirap och trampade bildligt talat i en lerig uppförsbacke. Monika var trött, håglös. Var det en livssvacka eller något allvarligare?

Muntorrhet, urinvägsinfektioner, vaglar i ögat och mellanblödningar var andra återkommande besvär. Men varken hon eller de läkare hon sökte kopplade dessa till övergångsåldern.

Det var först när värmevallningarna dök upp som polletten trillade ner: Monika hade kommit in i förklimakteriet.

– Det var underligt att ingen av alla läkare jag sökte tänkte tanken trots att jag närmade mig 50, säger Monika.

Fast kanske ändå inte. För när Monika började söka information om klimakteriet insåg hon att trots att hälften av befolkningen kommer att påverkas av klimakteriet någon gång i 50-årsåldern var kunskapen låg, hos kvinnor men även inom vården. När hon letade efter något som kunde hjälpa henne att må bättre hittade hon inte mycket.

Okunskap gör att många kvinnor med klimakteriebesvär får antidepressiv medicin

Hennes erfarenheter mynnade ut i boken Stark genom klimakteriet: fysiskt, psykiskt, mentalt. För Monika insåg, efter att ha intervjuat hundratals kvinnor, att hon inte var ensam om att inte bli tagen på allvar och att mötas av okunskap i vården.

– Risken är i dag stor att kvinnor som söker hjälp för svåra klimakteriebesvär får antidepressiv medicin utskriven i stället för hormoner, som hjälper många inom några dagar.

Att prata om klimakteriet kan därför aldrig bli tjatigt, menar Monika. Visst finns det de som går igenom den fasen i livet utan att känna något, men drygt 80 procent upplever besvär och det under flera år. 30 procent har det så tufft att livet påverkas på alla sätt.

Därför är klimakteriet en arbetsmiljöfråga. Att känna oro över att drabbas av en vallning under ett möte är tufft nog. Men att under flera år få sömnen förstörd för att man vaknar av svettningar kan leda till utmattning och i värsta fall sjukskrivning.

– Det är därför jag fokuserar så mycket på vallningar och svettningar i min bok. Min superkraft har alltid varit att sova bra men när jag vaknade hela tiden för att jag blev varm blev det jättejobbigt.

Kunskap är A och O för den som drabbas, men även för chefer och arbetsgivare. Att vara påläst om hur klimakteriet kan påverka, vara förberedd på att medarbetare kan känna sig skörare en tid och ha en handlingsplan för att stötta är inte att överdriva. Tvärtom, det är kostnadseffektivt då risken för sjukskrivningar kan minska, tror Monika.

Öppenhet är en annan viktig del. Du får vetskap om att du inte är ensam och att du inte håller på att bli galen, dement eller allvarligt sjuk. Bara insikten att det troligtvis är klimakteriet du har gått in i kan göra att du mår bättre.

– Tänk vad skönt att slippa oroa sig över att någon ska märka en vallning som sprider svettmärken stora som cd-skivor i armhålorna. Tänk vad skönt att under mötet våga säga: ”Oj, nu fick jag en vallning, men vi fortsätter.”

Men trots att klimakteriet har varit ett populärt ämne i tidningar, tv-soffor och poddar de senaste åren, trots att kvinnokroppen har fått ett slags revansch, råder ett stigma kring övergångsåldern. Vi pratar om det med väninnorna men inte öppet. Och inte på jobbet. Det märktes inte minst när Kollega efterlyste röster från kvinnor vars arbetliv påverkats av klimakteriet.

”Jättebra att ni tar upp ämnet. Men jag vill helst inte berätta”

– I många yrkesroller jobbar kvinnor fortfarande i uppförsbacke. Du måste vara lite bättre och inte visa dig sårbar, för du är tillräckligt utsatt ändå. När småbarnsåren är över inleds en ny fas i livet för många kvinnor, man kanske vill anta nya utmaningar på jobbet eller söka sig till något annat. Då vill du inte påpeka sådant som utåt kan ses som en svaghet och i värsta fall användas emot dig.

Men allt med övergångsåldern är inte nattsvart, poängterar Monika, tvärtom. Klimakterieåldern kan även vara en gyllene period i livet.

– Du är en dröm för arbetsgivaren! Inget vabbande, ingen oro för småbarn och ett väl utvecklat bullshitfilter som gör dig mindre ängslig och mer modig.


Besvären går över. Och då kan en ny, skönare fas av livet ta vid.

CAROLINE, 48

Jag är trött och känner mig skör

”Jag är i förklimakteriet, har fortfarande mens men den beter sig annorlunda. Min kropp är som i obalans. Jag är tröttare, sover oroligt, har sämre koncentrationsförmåga och känner mig skörare. Och det påverkar mig såklart hemma och på jobbet, orken tryter samtidigt som jag inte vet hur jag ska förklara det här för mina kollegor. ’Hallå, det är bara mina jävla hormoner som löper amok?!’

Klimakteriet är något jag varit inställd på och inte fasat inför, tvärtom. Tänkt att det är skönt att bli äldre och slippa mensvärk. Men allt det här som sker i kroppen innan mensen upphör var jag inte beredd på. Och innan jag fattade vad det handlade om gissade jag på allt från järnbrist till cancer. Sedan började jag undra om jag var på väg att bli utbränd.

Jag gillar mitt jobb och mitt privatliv funkar fint. Barnen är större och min relation med mitt ex är bra. Så jag borde känna mig stark och glad.

Det var när jag lämnade cellprov som jag berättade om mina känslor för barnmorskan. Hon kopplade genast ihop besvären med övergångsåldern. Jag protesterade, jag var 46 och tänkte att det var för tidigt.

Men jag fick en tid hos min gynekolog, som kunde utesluta cancer och allt annat jag oroade mig för. Hon föreslog östrogen i en lägre dos, men jag har valt att avvakta, trots att jag vet att många kvinnor får livet åter av hormonbehandling. Blir det värre, och det är jag inställd på, kommer jag att tänka om.

I stället har jag börjat ta bättre hand om mig. Jag har en ny insikt – kalla det medelålderskris: att jag bara har en kropp och ett liv.

Jag tar en insomningstablett om sömnen strular för mycket och äter nyttigare och mer regelbundet. Jag tränar, men i lugnare former. Det är bara att acceptera att man går in i en ny fas i livet, som man får anpassa mig efter.

Mitt arbete innebär en del stressiga perioder, särskilt som jag har en ledande position. Jag har inte dragit ner på ambitionerna men försöker ändå tänka att lagom också är bra. Och när det är lugnare försöker jag också att ta det lugnare. Låter klyschigt, jag vet, men det här fungerar för mig just nu. I morgon kan det vara annorlunda.

GUNILLA, 59

Man behöver inte prata om allt

”Det är så härligt att vara förbi den där fasen. Eller ska jag säga faserna? Jag menar barnafödande, småbarnsår och sedan klimakteriet.

Jag är ju nästan 60 år och helt ärligt har jag nästan glömt bort hur det var. Kanske för att jag aldrig hade några större besvär. Kanske för att jag faktiskt tycker om att bli äldre. Jag vet att många kvinnor nästan blir personlighetsförändrade, att det sätter sig på psyket. Så var det inte för mig. Fast om du frågar min man kanske han tycker annorlunda.

Det jag minns är vallningarna. Hur jag helt plötsligt kunde bli röd i ansiktet och svetten bröt fram. Det kunde ske mitt under ett möte. Jag minns en vinter som var riktigt kall, hur jag ibland sprang ut från kontoret i bara kortärmat för att stå några minuter utomhus. Då fick man ju blickar.

Vi är många kvinnor på mitt jobb och det är väl alltid någon som är i klimakteriet. Jag upplever inte ämnet som tabu, har man stora besvär så ska man kunna prata med kollegor och chefen om det.

Men jag tycker å andra sidan inte att man behöver prata om allt. Om det inte finns ett behov, menar jag. Jag tror att många kvinnor känner sig obekväma med att berätta om sina besvär för att de är rädda att bli reducerade till hormonstinna, överkänsliga tanter varje gång de visar känslor.”

 

CAMILLA, 49

Svårt dölja röda örsnibbar

”För 1,5 år sedan började mensen komma allt mer sällan och oregelbundet och i allt färre dagar. Det hela var väldigt oproblematiskt och jag trodde nog att övergångsåldern skulle gå mig obemärkt förbi.

Men så upphörde mensen helt för ett år sedan och då dök besvären upp. Plötsligt sov jag jättedåligt – jag som alltid sovit som en stock. Nu vaknar jag flera gånger per natt och kastar av eller drar på mig täcket för att det är antingen för varmt eller för kallt. Det har lett till att jag är betydligt mycket tröttare, både på jobbet och hemma.

Jag klockade en vallning häromdagen. Från det att jag känner att den är på gång tills att svetten bryter fram i pannan, på halsen, bröstkorgen och ryggen tar det runt tio sekunder. Enligt kollegorna på jobbet blir mina örsnibbar illröda, så det är inget som direkt går att dölja. Det gör att jag glatt viftar med ett block framför ansiktet när jag behöver eller klär av mig ett lager.

Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel mitt i vintern för att vädra och duschar minst två gånger om dagen. Jag klär mig i tunna kortärmade blusar på jobbet och har köpt upp mig på ett gäng sjalar att drapera mig med när jag fryser men som är lätta att snabbt kasta av sig när det blir för varmt.

Jag är inte särskilt grinig eller arg men upplever att jag periodvis är mer otålig än tidigare, både på jobbet och privat. Ibland har jag svårt att koncentrera mig och fokusera. Det är helt enkelt väldigt rörigt i kroppen just nu. Men det positiva med det hela är att slippa mensvärk en gång i månaden.

Jag tror att många kvinnor inte vill prata om klimakteriet eftersom det är förknippat med en kvinnas ’bäst före-datum’. I samhället strävar vi efter att vara ständigt unga, fräscha, starka, producerande kvinnor, det tar tid att förändra sitt eget tänk och inse det sköna i att vara lite mer övermogen.”

Klimakteriet SNITTÅLDERN 51 ÅR

Klimakteriet varar oftast några år före och efter den sista mensen. Genomsnittsåldern för när det inträffar är 51 år. Men redan i 40-årsåldern kan man känna av förklimakteriet. Halten av östrogen börjar sjunka och det påverkar inte bara livmodern utan också bland annat hjärnan och skelettet.

Vanliga symptom på klimakteriet är svettningar, värmevallningar, sköra slemhinnor, sömnproblem och humörsvängningar.

Cirka 80 procent känner av klimakteriet på något sätt, 30 procent har svåra besvär.

Hormonbehandling kan hjälpa.

5 TIPS TILL DIG

1. Prata om det. Du kommer att inse att du inte är ensam.

2. Skaffa dig kunskap.

3. Har du mildare besvär kan du göra mycket själv för att må bättre. Träning, vila, kost är ofta bra. Var över huvud taget snäll mot dig själv.

4. Gör en handlingsplan. Prata med chefen om besvären påverkar jobbet.

5. Det finns hjälp att få. Prata med din gynekolog om övergångsåldern.

TIPS TILL DIN CHEF

  • Skaffa dig information om klimakteriet. Kvinnliga medarbetare kommer att hamna där, förr eller senare. Vissa kan komma att må dåligt under en längre period. Men det går över. Och det finns hjälp att få.
  • Se till att det finns en handlingsplan. Kanske kan företagshälsan kopplas in?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Kolla! En berg- och dalbana – på kontoret

Från pojkdröm till verklighet. På reklambyrån The Great Exhibition har medarbetarna skapat en fullskalig berg- och dalbana – genom kontoret. Arbetet med åkattraktionen har förbättrat sammanhållning, arbetsglädje och kreativitet.
Ola Rennstam Publicerad 13 december 2024, kl 06:01
Berg- och dalbana på kontoret till vänster. Till höger ägaren Petter Kukacka.
Kreativ arbetsmiljö. The Great Exhibition har skapat världens första berg- och dalbana på ett kontor. Den 60 meter långa banan ger både pirr i magen och ökad arbetsglädje, menar ägaren Petter Kukacka. Foto: Anders G. Warne.

Att reklambyråer och andra kreativa verksamheter gärna etablerar sig i gamla fabrikslokaler med högt i tak och stora fönsterpartier är inte så ovanligt. Men att de bygger upp en 60 meter lång berg- och dalbana – som passerar över mötesrum och genom personalmatsalen – är inte riktigt lika vanligt. Faktum är att åkattraktionen på The Great Exhibitions kontor är den första i sitt slag i världen. Idén har bolagets ägare Petter Kukacka haft sedan han var barn.

– Jag har alltid varit intresserad av berg- och dalbanor och allt som går på räls. Redan i våra tidigare lokaler hade vi lösa tankar på en mindre variant men det föll på grund av den låga takhöjden, här har vi nästan fem meter i tak, berättar han.

Komplicerat och dyrt

Det är ett år sedan som företaget flyttade till den tusen kvadratmeter stora lokalen i Liljeholmen och Petter Kukacka kunde börja förverkliga sin dröm. Han understryker att arbetet har varit ett teamwork från första början och engagemanget från medarbetarna helt enormt.

– Jag är nog den som jobbat minst med det här. Vi har tagit hjälp av massor av människor, men vi har ritat och projekterat allt själva, säger han.

 

Att bygga en berg- och dalbana är dock inget man gör på en förmiddag. Tvärtom skulle det visa sig vara riktigt komplicerat – och dyrt. Efter att ha gjort en första skiss kontaktade The Great Exhibition en expert i USA vars synpunkter kring säkerheten ledde till nya insikter. En broingenjör i Sverige räknade på hållfasthet, dimensionering av stålkonstruktionen och gjorde ritningar. Men när byrån började begära in prisförslag fick man en riktig kalldusch.

– Vi fick offerter från specialister på berg- och dalbanor i Tyskland och USA på 25-30 miljoner kronor. Det var givetvis långt över vår budget, säger Petter Kukacka.

Byggdes av pariserhjulsfabrik i Kina

Många hade nog gett upp vid det här laget, men inte personalen på The Great Exhibition. En av Petters kompisar, som är baserad i Kina, hörde sig för hos olika fabriker i landet och fick kontakt med Kinas största tillverkare av pariserhjul. Priset kunde reklambyrån acceptera och det blev en affär – trots osäkerheten om kineserna verkligen förstått vad man ville ha.

– Det var en chansning för det var en väldigt otydlig deal och det uppstod en del språkförbistringar men allt har flutit på felfritt, säger Petter Kukacka.

Under slutet av processen besökte man fabriken i Kina för att säkerställa att de tillverkat det man beställt och säkerställa kvaliteten på svetsfogar och konstruktion.

Ger rejält pirr i magen

I slutet av juni kom den fyra ton tunga konstruktionen till Liljeholmen i en stor container. Strax därpå anlände ett par kinesiska experter som monterade berg- och dalbanan i kontorsmiljön. Berg- och dalbanans vagn konstruerade designstudion på egen hand och den 25:e oktober – efter ett års intensivt arbete – var det premiär. Till allas lättnad fungerade allt perfekt. Och det gör den även när Kollega får ta en provtur:

Åkturen börjar brant och långsamt, ackompanjerat av ett rejält oväsen. Banan löper därefter ovanpå mötesrum och kök innan vagnen störtdyker genom matsalen och det öppna kontorslandskapet. Det är över på mindre än en minut och bjuder på rejält pirr i magen. Dessutom tas ett foto som printas ut vid åkturens slut – precis som på vilken nöjespark som helst.

Berg- och dalbana på kontor.
Berg- och dalbanan tillverkades av en pariserhjulfabrik i Kina och skeppades till Sverige i början av sommaren. Foto: Ola Rennstam

Hur mycket används berg- och dalbanan dagligdags?
– Det är inte så att vi hoppar in och åker varje dag. Men den är så klart igång när vi har afterwork, och kunder och anställdas barn vill jättegärna komma hit och åka.

Vad har den betytt för arbetsplatsen? 
– Processen att skapa detta tillsammans har varit väldigt rolig och ett fantastiskt sätt att få den här arbetsplatsen att komma samman på ett annat vis än tidigare. Arbetet med att designa och driva projektet har tvingat oss att utmana oss själva. Det kan verka tramsigt men jobbar man kreativt är det viktigt att underhålla den ådran. Stoltheten är stor över att banan nu står här och att allt faktiskt fungerar.

– Inledningsvis hördes en del – fullt rimliga – invändningar från medarbetarna om varför vi skulle göra det här och det kom upp farhågor om att ljudet skulle störa. Det uppstod en spännande diskussion om vad en arbetsplats egentligen är och om hur mycket tid vi spenderar på jobbet.

Hur landade ni i namnet ”Frontal Lobe”?
– Frontalloben är den del av hjärnan som utvecklas sist och som gör att man blir rationell. Det är en anspelning på att man i vårt kreativa yrke kanske ska ta bort lite av sina rationella tankar då och då.

berg- och dalbanans vagn
Premiärturen på Great Exhibitions kontor i Liljeholmen ägde rum den 25 oktober - efter ett års intensivt arbete. Foto: Ola Rennstam

Fakta - The Great Exhibition

Designstudio/reklambyrå som drivs av Petter Kukacka sedan femton år tillbaka. Bolaget har ett tiotal anställda och producerar bland annat reklamfilm.

The Frontal Lobe: Berg- och dalbana, cirka 60 meter räls och når en topphastighet på 30 km/h. Banan löper runt reklambyråns kontor i Liljeholmen utanför Stockholm.