Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Så påverkar klimakteriet dig på jobbet

Alla kvinnor genomgår det. Ändå är kunskapen om klimakteriet chockerande låg, även inom vården. Och få vill prata öppet om en period som för vissa kan vara riktigt svår.
Petra Rendik Publicerad
Kvinna sitter vid laptop och tar sig för pannan.
I klimakteriet sjunker nivåerna av östrogen och det påverkar vår inbyggda termostat. Det ger värmevallningar och svettningar. För dem med kraftiga symptom som sömnstörningar kan det vara svårt att klara arbetet. Illustration: Anna Skoog

Monika Björn har en fil kand i idrottsvetenskap och jobbar som yogainstruktör och personlig tränare. Kroppar är hennes arbetsredskap.

Ändå förstod hon inte varför hon mådde som hon gjorde. Hennes kropp svarade inte på träning som vanligt. Hon tänkte i sirap och trampade bildligt talat i en lerig uppförsbacke. Monika var trött, håglös. Var det en livssvacka eller något allvarligare?

Muntorrhet, urinvägsinfektioner, vaglar i ögat och mellanblödningar var andra återkommande besvär. Men varken hon eller de läkare hon sökte kopplade dessa till övergångsåldern.

Det var först när värmevallningarna dök upp som polletten trillade ner: Monika hade kommit in i förklimakteriet.

– Det var underligt att ingen av alla läkare jag sökte tänkte tanken trots att jag närmade mig 50, säger Monika.

Fast kanske ändå inte. För när Monika började söka information om klimakteriet insåg hon att trots att hälften av befolkningen kommer att påverkas av klimakteriet någon gång i 50-årsåldern var kunskapen låg, hos kvinnor men även inom vården. När hon letade efter något som kunde hjälpa henne att må bättre hittade hon inte mycket.

Okunskap gör att många kvinnor med klimakteriebesvär får antidepressiv medicin

Hennes erfarenheter mynnade ut i boken Stark genom klimakteriet: fysiskt, psykiskt, mentalt. För Monika insåg, efter att ha intervjuat hundratals kvinnor, att hon inte var ensam om att inte bli tagen på allvar och att mötas av okunskap i vården.

– Risken är i dag stor att kvinnor som söker hjälp för svåra klimakteriebesvär får antidepressiv medicin utskriven i stället för hormoner, som hjälper många inom några dagar.

Att prata om klimakteriet kan därför aldrig bli tjatigt, menar Monika. Visst finns det de som går igenom den fasen i livet utan att känna något, men drygt 80 procent upplever besvär och det under flera år. 30 procent har det så tufft att livet påverkas på alla sätt.

Därför är klimakteriet en arbetsmiljöfråga. Att känna oro över att drabbas av en vallning under ett möte är tufft nog. Men att under flera år få sömnen förstörd för att man vaknar av svettningar kan leda till utmattning och i värsta fall sjukskrivning.

– Det är därför jag fokuserar så mycket på vallningar och svettningar i min bok. Min superkraft har alltid varit att sova bra men när jag vaknade hela tiden för att jag blev varm blev det jättejobbigt.

Kunskap är A och O för den som drabbas, men även för chefer och arbetsgivare. Att vara påläst om hur klimakteriet kan påverka, vara förberedd på att medarbetare kan känna sig skörare en tid och ha en handlingsplan för att stötta är inte att överdriva. Tvärtom, det är kostnadseffektivt då risken för sjukskrivningar kan minska, tror Monika.

Öppenhet är en annan viktig del. Du får vetskap om att du inte är ensam och att du inte håller på att bli galen, dement eller allvarligt sjuk. Bara insikten att det troligtvis är klimakteriet du har gått in i kan göra att du mår bättre.

– Tänk vad skönt att slippa oroa sig över att någon ska märka en vallning som sprider svettmärken stora som cd-skivor i armhålorna. Tänk vad skönt att under mötet våga säga: ”Oj, nu fick jag en vallning, men vi fortsätter.”

Men trots att klimakteriet har varit ett populärt ämne i tidningar, tv-soffor och poddar de senaste åren, trots att kvinnokroppen har fått ett slags revansch, råder ett stigma kring övergångsåldern. Vi pratar om det med väninnorna men inte öppet. Och inte på jobbet. Det märktes inte minst när Kollega efterlyste röster från kvinnor vars arbetliv påverkats av klimakteriet.

”Jättebra att ni tar upp ämnet. Men jag vill helst inte berätta”

– I många yrkesroller jobbar kvinnor fortfarande i uppförsbacke. Du måste vara lite bättre och inte visa dig sårbar, för du är tillräckligt utsatt ändå. När småbarnsåren är över inleds en ny fas i livet för många kvinnor, man kanske vill anta nya utmaningar på jobbet eller söka sig till något annat. Då vill du inte påpeka sådant som utåt kan ses som en svaghet och i värsta fall användas emot dig.

Men allt med övergångsåldern är inte nattsvart, poängterar Monika, tvärtom. Klimakterieåldern kan även vara en gyllene period i livet.

– Du är en dröm för arbetsgivaren! Inget vabbande, ingen oro för småbarn och ett väl utvecklat bullshitfilter som gör dig mindre ängslig och mer modig.


Besvären går över. Och då kan en ny, skönare fas av livet ta vid.

CAROLINE, 48

Jag är trött och känner mig skör

”Jag är i förklimakteriet, har fortfarande mens men den beter sig annorlunda. Min kropp är som i obalans. Jag är tröttare, sover oroligt, har sämre koncentrationsförmåga och känner mig skörare. Och det påverkar mig såklart hemma och på jobbet, orken tryter samtidigt som jag inte vet hur jag ska förklara det här för mina kollegor. ’Hallå, det är bara mina jävla hormoner som löper amok?!’

Klimakteriet är något jag varit inställd på och inte fasat inför, tvärtom. Tänkt att det är skönt att bli äldre och slippa mensvärk. Men allt det här som sker i kroppen innan mensen upphör var jag inte beredd på. Och innan jag fattade vad det handlade om gissade jag på allt från järnbrist till cancer. Sedan började jag undra om jag var på väg att bli utbränd.

Jag gillar mitt jobb och mitt privatliv funkar fint. Barnen är större och min relation med mitt ex är bra. Så jag borde känna mig stark och glad.

Det var när jag lämnade cellprov som jag berättade om mina känslor för barnmorskan. Hon kopplade genast ihop besvären med övergångsåldern. Jag protesterade, jag var 46 och tänkte att det var för tidigt.

Men jag fick en tid hos min gynekolog, som kunde utesluta cancer och allt annat jag oroade mig för. Hon föreslog östrogen i en lägre dos, men jag har valt att avvakta, trots att jag vet att många kvinnor får livet åter av hormonbehandling. Blir det värre, och det är jag inställd på, kommer jag att tänka om.

I stället har jag börjat ta bättre hand om mig. Jag har en ny insikt – kalla det medelålderskris: att jag bara har en kropp och ett liv.

Jag tar en insomningstablett om sömnen strular för mycket och äter nyttigare och mer regelbundet. Jag tränar, men i lugnare former. Det är bara att acceptera att man går in i en ny fas i livet, som man får anpassa mig efter.

Mitt arbete innebär en del stressiga perioder, särskilt som jag har en ledande position. Jag har inte dragit ner på ambitionerna men försöker ändå tänka att lagom också är bra. Och när det är lugnare försöker jag också att ta det lugnare. Låter klyschigt, jag vet, men det här fungerar för mig just nu. I morgon kan det vara annorlunda.

GUNILLA, 59

Man behöver inte prata om allt

”Det är så härligt att vara förbi den där fasen. Eller ska jag säga faserna? Jag menar barnafödande, småbarnsår och sedan klimakteriet.

Jag är ju nästan 60 år och helt ärligt har jag nästan glömt bort hur det var. Kanske för att jag aldrig hade några större besvär. Kanske för att jag faktiskt tycker om att bli äldre. Jag vet att många kvinnor nästan blir personlighetsförändrade, att det sätter sig på psyket. Så var det inte för mig. Fast om du frågar min man kanske han tycker annorlunda.

Det jag minns är vallningarna. Hur jag helt plötsligt kunde bli röd i ansiktet och svetten bröt fram. Det kunde ske mitt under ett möte. Jag minns en vinter som var riktigt kall, hur jag ibland sprang ut från kontoret i bara kortärmat för att stå några minuter utomhus. Då fick man ju blickar.

Vi är många kvinnor på mitt jobb och det är väl alltid någon som är i klimakteriet. Jag upplever inte ämnet som tabu, har man stora besvär så ska man kunna prata med kollegor och chefen om det.

Men jag tycker å andra sidan inte att man behöver prata om allt. Om det inte finns ett behov, menar jag. Jag tror att många kvinnor känner sig obekväma med att berätta om sina besvär för att de är rädda att bli reducerade till hormonstinna, överkänsliga tanter varje gång de visar känslor.”

 

CAMILLA, 49

Svårt dölja röda örsnibbar

”För 1,5 år sedan började mensen komma allt mer sällan och oregelbundet och i allt färre dagar. Det hela var väldigt oproblematiskt och jag trodde nog att övergångsåldern skulle gå mig obemärkt förbi.

Men så upphörde mensen helt för ett år sedan och då dök besvären upp. Plötsligt sov jag jättedåligt – jag som alltid sovit som en stock. Nu vaknar jag flera gånger per natt och kastar av eller drar på mig täcket för att det är antingen för varmt eller för kallt. Det har lett till att jag är betydligt mycket tröttare, både på jobbet och hemma.

Jag klockade en vallning häromdagen. Från det att jag känner att den är på gång tills att svetten bryter fram i pannan, på halsen, bröstkorgen och ryggen tar det runt tio sekunder. Enligt kollegorna på jobbet blir mina örsnibbar illröda, så det är inget som direkt går att dölja. Det gör att jag glatt viftar med ett block framför ansiktet när jag behöver eller klär av mig ett lager.

Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel mitt i vintern för att vädra och duschar minst två gånger om dagen. Jag klär mig i tunna kortärmade blusar på jobbet och har köpt upp mig på ett gäng sjalar att drapera mig med när jag fryser men som är lätta att snabbt kasta av sig när det blir för varmt.

Jag är inte särskilt grinig eller arg men upplever att jag periodvis är mer otålig än tidigare, både på jobbet och privat. Ibland har jag svårt att koncentrera mig och fokusera. Det är helt enkelt väldigt rörigt i kroppen just nu. Men det positiva med det hela är att slippa mensvärk en gång i månaden.

Jag tror att många kvinnor inte vill prata om klimakteriet eftersom det är förknippat med en kvinnas ’bäst före-datum’. I samhället strävar vi efter att vara ständigt unga, fräscha, starka, producerande kvinnor, det tar tid att förändra sitt eget tänk och inse det sköna i att vara lite mer övermogen.”

Klimakteriet SNITTÅLDERN 51 ÅR

Klimakteriet varar oftast några år före och efter den sista mensen. Genomsnittsåldern för när det inträffar är 51 år. Men redan i 40-årsåldern kan man känna av förklimakteriet. Halten av östrogen börjar sjunka och det påverkar inte bara livmodern utan också bland annat hjärnan och skelettet.

Vanliga symptom på klimakteriet är svettningar, värmevallningar, sköra slemhinnor, sömnproblem och humörsvängningar.

Cirka 80 procent känner av klimakteriet på något sätt, 30 procent har svåra besvär.

Hormonbehandling kan hjälpa.

5 TIPS TILL DIG

1. Prata om det. Du kommer att inse att du inte är ensam.

2. Skaffa dig kunskap.

3. Har du mildare besvär kan du göra mycket själv för att må bättre. Träning, vila, kost är ofta bra. Var över huvud taget snäll mot dig själv.

4. Gör en handlingsplan. Prata med chefen om besvären påverkar jobbet.

5. Det finns hjälp att få. Prata med din gynekolog om övergångsåldern.

TIPS TILL DIN CHEF

  • Skaffa dig information om klimakteriet. Kvinnliga medarbetare kommer att hamna där, förr eller senare. Vissa kan komma att må dåligt under en längre period. Men det går över. Och det finns hjälp att få.
  • Se till att det finns en handlingsplan. Kanske kan företagshälsan kopplas in?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Klart: Nu ska koldioxiden fångas in

Sveriges första och en av världens största anläggningar för att fånga in koldioxid från atmosfären har fått klartecken att byggas. Men den nya tekniken är riskfylld – ett gasläckage kan bli förödande.
Publicerad 16 april 2025, kl 06:01
Underhållsingenjören Jonas Karlsson till vänster, rök stiger ut från kraftvärmeverkets skorsten till höger
Underhållsingenjören Jonas Karlsson är ständigt redo att rycka ut om något fel uppstår inne i kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. En ny anläggning ska fånga in koldioxiden från verkets torn. Foto: Oskar Lind

Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.

Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.

Bild på underhållsingenjör Jonas Karlsson.
Jonas Karlsson. Foto: Oskar Lind

– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan. 

Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.

Beslut om att satsa på att fånga koldioxid 

I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.

Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden. 

Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.

– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.

På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.

– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.

Stockholm Exergis forskningschef Fabian Levihn framför forskningsanläggningen för att fånga in koldioxid.
Forskningschef Fabian Levihn framför den lilla forskningsanläggningen. Han vet allt om infångning av koldioxid. Foto: Oskar Lind

Ska leda till negativa utsläpp

Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten. 

Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.

– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.

Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp. 

– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn. 

Parisavtalet 

  • Ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016. 
  • Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser. 
  • Ett av målen i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.

Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket

Kritik från andra forskare

Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:

– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?

Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.

– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.

Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.

– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.

Är det inte viktigt att någon går före?

– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.

Exergis vd håller inte med om kritiken

Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.

– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.

Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?

– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.

Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?

– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert. 

Bärbara gasvarnare ett måste

En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen. 

– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson. 

Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).

– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.

Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls. 

– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.

Torbjörn Tenfält

Förgiftning vid 10 procent koldioxid 

  • 90 procent av koldioxiden från Värtaverket ska anläggningen fånga in. I dag släpps 18 procent koldioxid ut. Målet är alltså att släppa ut 1,8 procent.
  • I Sverige finns ett 40-tal anläggningar som är lämpliga för koldioxidinfångning. Det handlar främst om pappersbruk och kommunala och privata energibolag. Drygt 20 är i gång och provar tekniken, men Stockholm Exergi har kommit längst.
  • Luften vi andas innehåller 0,04 procent koldioxid, medan den vi andas ut innehåller 3,8 procent. Du kan vara i ett rum instängd med 5 procent koldioxid i max en timme, därefter blir du förgiftad. Är halten koldioxid i rummet 10 procent blir du förgiftad på en minut.

Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket