Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Mannen lade hand på kvinnans lår – frias i hovrätten

Mannen satte sig nära sin kollega, lade en hand på hennes ben och sa – enligt kvinnans utsago – att hon skulle få känna på något hårt. Den tilltalade dömdes först av tingsrätten för sexuellt ofredande, men frias nu av hovrätten.
Oscar Broström Publicerad
Man lägger handen på kvinnas lår, vid skrivbord.
Hovrätten friar en man som lade handen på en kvinnas ben i arbetsplatsens fikarum. OBS! genrebild. Foto: Erik Simander/TT

Händelsen inträffade i fikarummet på den gemensamma arbetsplatsen. Den målsägande kvinnan beskriver det i förhör som att mannen kom in i rummet och satte sig väldigt nära henne i en stor soffa, trots att det fanns flera andra platser att sätta sig på. Sedan ska han ha lagt handen på hennes lår och dragit den fram och tillbaka i 15–30 sekunder. Kvinnan ska ha upplevt situationen som väldigt obekväm, känt panik och sagt att det var hennes ben, varpå mannen svarat: ”Det här är mitt ben. Jag har något hårt du kan få känna på, det skulle vara så skönt”.

Mannens beskrivning av situationen skiljer sig från kvinnans. I förhör medger han att han satte sig bredvid kvinnan, att han under några sekunder lagt sin hand på hennes knä och sagt något i stil med ”du ska få känna på mina lårmuskler”. Enligt honom var det hela jargong och det var god stämning i fikarummet.

Hovrätten: Olämpligt – inte straffbart

Det finns tre vittnen till situationen. Alla tre bekräftar att situationen ägde rum, det vill säga att den åtalade mannen satt sig bredvid kvinnan och lade handen på henne, men utöver det går beskrivningarna lite isär. Ett av vittnena säger att han hörde hur den åtalade mannen sa något i stil med ”det är ingen fara. Du kan få känna på mig med”. Ett annat vittne säger att det inte var någon som reagerade på det annat än som en ”rolig grej” och att de har en ”hjärtlig och rå jargong” på arbetsplatsen.

Enligt Svea hovrätt har mannen agerat ”såväl olämpligt som ovälkommet” och skriver att det inte finns skäl att ifrågasätta att målsägande upplevde situationen som kränkande. Däremot menar hovrätten att agerandet inte haft en så tydlig ”sexuell inriktning eller prägel att det faller inom det straffbara området”.

Ta någon på låret ”inte sexuellt ofredande”

Linnea Wegerstad är lektor i straffrätt vid Lunds universitet, och är i sin forskning inriktad på sexualbrott. Enligt henne var hovrättens dom inte förvånande.

 Domen är i linje med hur jag också förstår Högsta Domstolens praxis på det här området. Det kom två domar från HD 2018, där den ena är en liknande situation, med en man som tagit en kvinna på låret. I det fallet sa Högsta Domstolen att den handlingen, att ta någon på låret, inte är av sådan sexuell prägel som krävs för att personen ska dömas för sexuellt ofredande, säger hon.

Vidare säger Wegerstad att tingsrätten och hovrätten gör olika bedömning av kommentaren den tilltalade fäller. Tingsrätten går helt på kvinnans berättelse, och drar slutsatsen att mannen menar att kvinnan ska få känna på hans könsorgan, medan hovrätten inte gör den tolkningen.

 Hovrätten gör en lite annan bevisvärdering än vad tingsrätten gör. Hovrätten säger att det inte är visat att det han uttalade uppenbart kunde uppfattas som att känna på hans könsorgan. Där finns en skillnad i vad domstolarna finner är styrkt.

 Jag hade landat i samma bedömning som hovrätten, utifrån de här HD-avgörande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Läkare utan gränser: Vi har ansvar för kollegorna i Gaza

Två år av hat och hot och hemska vittnesmål. Anställda på Läkare utan gränser i Sverige har aldrig tidigare haft det så tufft som under katastrofen i Gaza. Samtidigt dör deras kollegor i Gaza.
Johanna Rovira Publicerad 4 november 2025, kl 06:01
Tre medarbetare på Läkare utan gränser
Jonathan Bryskhe, Mia Hejdenberg och Linnea Carlsson Pettersson på Läkare utan gränser Sverige vittnar om två supertuffa år på grund av katastrofen i Gaza. Foto: Anders G Warne

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg. 

Vad är läkare utan gränser?

  • Médecins Sans Frontières, MSF grundades i Frankrike av en grupp journalister och läkare. MSF arbetar för närvarande i 75 länder.
     
  • Läkare utan gränser i Sverige jobbar med insamling, rekrytering,  kommunikation och visst stöd till den operativa verksamheten.
     
  • I Stockholm finns runt 100 anställda, varav 60 är medlemmar i Unionen. 
     
  • 1100 kollegor finns på plats i Gaza. Under de senaste två åren har de tagit emot över en miljon patientbesök.