Varför blev du djurvårdare?

– Det självklara svaret är ju att man brinner för djur. Men här får jag också utbilda besökarna om vilken roll den biologiska mångfalden spelar, och hur den hotas. Ibland handlar det om att arten är hotad, ibland är det miljön den lever i. Som den blå palmhuggormen som lever i träden på Komodoöarna i Indonesien, en hotad ögrupp på grund av klimatförändringarna.

Hur länge har du varit just här?

– I tio år nu, jag stannar inte på ett jobb jag inte trivs på. Jag har jobbat på djurpark och Västra djursjukhuset tidigare, innan jag blev headhuntad hit. Men jag även arbetat med it och som makeupartist.

Varför är ormar kul?

– Det intresset kom redan i femårsåldern, då började jag rita dem. Jag älskade ju djur, men var pälsallergiker. Och så förstod jag inte varför jag skulle tycka illa om dem när så många gör det. Det är vanligt att fascineras av schimpanser för att de är så lika oss, jag är fascinerad av ormar för att de är så olika oss.

Du fascineras också av deras gift.

– Ja, framför allt vad det innehåller. Där finns grunden till nya läkemedel. Som gilaödlans gift som gett oss succémedicinen Ozempic.

Har du giftormar hemma?

– Jag har haft orm sedan 12-årsåldern, men när jag fick barn rök giftormarna. Giftormarnas beteendemönster och miljön de kräver är mer intressanta. Det är spännande att få vara med och bygga upp sådana habitat. 

– Däremot tycker jag det är viktigt att barnen ska möta orm. När jag var ute och gick med barnvagn slängde jag ner en snok vi mötte en vårdag. Mina bar är inte rädda för ormar alls.

Fobier är ju väldigt vanligt med de här djuren, vad göra?

– Fobi är inte nedärvd utan social. Sorry, men den är någons fel. En professor i psykologi från Göteborgs universitet brukar komma hit med sina studenter och två patienter med fobi. Det har aldrig slaget fel – efter 30–40 minuter håller båda i en orm eller spindel.