Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Läkare utan gränser: Vi har ansvar för kollegorna i Gaza

Två år av hat och hot och hemska vittnesmål. Anställda på Läkare utan gränser i Sverige har aldrig tidigare haft det så tufft som under katastrofen i Gaza. Samtidigt dör deras kollegor i Gaza.
Johanna Rovira Publicerad
Tre medarbetare på Läkare utan gränser
Jonathan Bryskhe, Mia Hejdenberg och Linnea Carlsson Pettersson på Läkare utan gränser Sverige vittnar om två supertuffa år på grund av katastrofen i Gaza. Foto: Anders G Warne

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg. 

Vad är läkare utan gränser?

  • Médecins Sans Frontières, MSF grundades i Frankrike av en grupp journalister och läkare. MSF arbetar för närvarande i 75 länder.
     
  • Läkare utan gränser i Sverige jobbar med insamling, rekrytering,  kommunikation och visst stöd till den operativa verksamheten.
     
  • I Stockholm finns runt 100 anställda, varav 60 är medlemmar i Unionen. 
     
  • 1100 kollegor finns på plats i Gaza. Under de senaste två åren har de tagit emot över en miljon patientbesök.  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Ozempic-ödlans gift är Eric Sundmans arbetsmiljö

Djurvårdaren Eric Sundmans favoritrum är reptilariet på hans arbetsplats Universeum, ”ett hus fullt av nördar” enligt honom själv. Här bor de riktigt giftiga ormarna och ödlorna. Som gilaödlan vars gift är otroligt smärtsamt att uppleva, men som också gett oss läkemedlet Ozempic.
Sandra Lund Publicerad 2 april 2026, kl 06:01
100 000 människor dör varje år av ormbett. Eric Sundman och hans kolleger bär en särskild handske som skydd för ormar som känner av kroppsvärme. – Den är inte helt säker mot bett men ganska, säger han. Foto: Nora Lorek

Varför blev du djurvårdare?

– Det självklara svaret är ju att man brinner för djur. Men här får jag också utbilda besökarna om vilken roll den biologiska mångfalden spelar, och hur den hotas. Ibland handlar det om att arten är hotad, ibland är det miljön den lever i. Som den blå palmhuggormen som lever i träden på Komodoöarna i Indonesien, en hotad ögrupp på grund av klimatförändringarna.

Eric Sundman håller i en stor ödla framför ett skåp i ett arbetsrum.
I studier av Gilaödlan upptäckte man att den äter extremt sällan, men ändå har jämn blodsockernivå. Ur den insikten föddes läkemedlet Ozempic, som alltså härstammar från ödlans gift, som också är väldigt smärtsamt att uppleva. Varje morgon före öppning kontrolleras alla djur, samtliga är journalförda. Eric Sundman ser till deras allmäntillstånd, kollar ögon och duschar dem vid behov.

Foto: Nora Lorek

Hur länge har du varit just här?

– I tio år nu, jag stannar inte på ett jobb jag inte trivs på. Jag har jobbat på djurpark och Västra djursjukhuset tidigare, innan jag blev headhuntad hit. Men jag även arbetat med it och som makeupartist.

 

En färgglad leksaksorm i ett plaströr, som kallas för tubningsrör
Bland hjälpmedlen som finns i reptilariet finns tubningsrör i olika grovlekar. Röret används för att undersöka giftiga reptiler, på så sätt kan de aldrig vända sig och hugga. Då kan veterinären som kommer två gånger varje vecka till Universeum ta blodprov, röntga och ibland även mjölka dem på gift. Foto: Nora Lorek

Varför är ormar kul?

– Det intresset kom redan i femårsåldern, då började jag rita dem. Jag älskade ju djur, men var pälsallergiker. Och så förstod jag inte varför jag skulle tycka illa om dem när så många gör det. Det är vanligt att fascineras av schimpanser för att de är så lika oss, jag är fascinerad av ormar för att de är så olika oss.

Du fascineras också av deras gift.

– Ja, framför allt vad det innehåller. Där finns grunden till nya läkemedel. Som Gilaödlans gift som gett oss succémedicinen Ozempic.

Eric Sundman sitter framför en dator, ovanför hänger en stor skylt med texten "Djurtransport"
80 procent av tiden sitter Eric Sundman vid datorn. Bland annat ansvarar han för djurtransporter. Till sin hjälp har han en enorm databas som i stort sett alla världens djurparker är kopplade till. Här ska han snart skicka ett prov med hajblod till Nerdeländerna. Foto: Nora Lorek

Har du giftormar hemma?

– Jag har haft orm sedan 12-årsåldern, men när jag fick barn rök giftormarna på grund av platsbrist. Ormrummet fick bli barnrum. Men giftormarnas beteendemönster och miljön de kräver är mer intressanta. Det är spännande att få vara med och bygga upp sådana habitat. 

– Däremot tycker jag det är viktigt att barn ska möta orm. Vid ett tillfälle la jag med respekt  för ormen, ned en snok i mitt barns vagn så att han kunde studera den. Mitt barn är inte rädd för ormar alls.

En mörk bild på världens minsta krokodildjur pansarkajmanen som ligger helt stilla i vattnet.
I regnskogsområdet på Universeum i Göteborg finns världens minsta krokodildjur pansarkajmanen. Den kan ligga så här blickstilla ett bra tag. Foto: Nora Lorek

Fobier är ju väldigt vanligt med de här djuren, vad göra?

– Fobi är inte nedärvd utan social. Sorry, men den är någons fel. En professor i psykologi från Göteborgs universitet brukar komma hit med sina studenter och två patienter med fobi. Det har aldrig slaget fel – efter 30–40 minuter håller båda i en orm eller spindel.

Eric Sundman står framför en vägg med olika verktyg som tänger och krokar.
– Mitt favoritverktyg är kroken. Den är lika viktig för mig som penseln är för målaren. Tänger plockar man mest ömsade skinn med, säger Eric Sundman. Foto: Nora Lorek

Om Eric Sundman

GÖR: Djurvårdare på Universeum i Göteborg.

ÅLDER: 46.

BOR: Mölnycke

UTBILDNING: Djurvårdare, läst fristående kurser som etologi på universitet.

FACKLIGT: Klubbordförande och arbetstagarledamot i styrelsen för Universeum AB. 

LÖN: Djurvårdare tjänar normalt mellan 26 300 och 33 400 kronor i månaden, enligt SCB.

Eric Sundman i Unverseums regnskogsmiljö framför en fågel.
En gång i månaden jobbar Eric Sundman helg, då ”driftar man” och utfordrar bland annat djuren i Universeums autentiska regnskogsmiljö. Foto: Nora Lorek
Arbetsmiljö

Postcovid – världen gick vidare men inte kroppen

Det har gått fem år sedan vaccinpassen, de tomma fotbollsläktarna och tiden då Anders Tegnell manade oss att tvätta händerna för att bromsa smittan. För de flesta är pandemin ett avslutat kapitel – men för Cecilia Meldahl och Lisa Henricson fortsätter kampen mot covid.
Lina Björk Publicerad 1 april 2026, kl 06:01
Symptomen efter covidinfektionen är fortfarande kvar
Foto: Anna-Lena Lundqvist/Filip Erlind

Dressyr är en pardans mellan häst och människa. Med små rörelser svarar djuret på tysta kommandon. Ryttarens tyngdpunkt styr riktning och balans, med en precision som inte syns för den ovana betraktaren. 

Samtidigt är det en fysiskt krävande aktivitet, som framför allt använder musklerna i mage och rygg. 

Tidigare var det Cecilia Meldahls största intresse. Nu får hon nöja sig med korta ”promenader” till häst i skogen, men djuren finns fortfarande där efter att coronaviruset gett hennes liv en snyting.

Cecilia Mehldal har postcovid
Cecilia Mehldal brukade rida dressyr innan hon blev sjuk i covid-19. Nu får hon kvalitetstid genom att spendera tid med djuren. Foto: Filip Erlind

I två omgångar var hon sjuk. Första gången i början av pandemin. Infektionen var inte av det svårare slaget, men symptomen som hängde kvar var desto mer besvärliga: andningssvårigheter och trötthet. 

Efter en sjukskrivning var hon tillbaka på jobbet som chef för kundutvecklingen på ICA:s huvudkontor i Stockholm. 

Andra gången hon insjuknade var i oktober 2023 och efter det har hon inte återhämtat sig. 

Nu präglas hennes dagar av att planera energi, som ett batteri som ska hushålla med ström för att klara av det viktigaste.

– Drar jag ned batteriet till rött så blir jag sjuk. Då kommer alla symptomen tillbaka, jag får svårt att andas och jag blir absurt trött, det blir fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna eller följa med i en konversation.

Vad är postcovid?

  • Postcovid (även kallat långtidscovid) är när symtom från en covid‑19‑infektion kvarstår eller uppstår på nytt efter att den akuta sjukdomen gått över.
  • Det finns över 200 symtom, men bland de vanligaste är energilöshet, andningsproblem, och hjärndimma.
  • 280 000 svenskar mellan 16 - 84 år är drabbade av postcovid.
  • Än så länge finns inget botemedel, enbart lindring. 

Cecilia Meldahls postcovid har en otrevlig följeslagare, diagnosen PEM, på svenska ansträngningsutlöst försämring. 

Enkelt uttryckt betyder det att om hon anstränger sig för mycket, har för kul eller blir för engagerad så kommer baksmällan som en bumerang på natten. Andningen blir tung och hon måste vila i efterhand.

– Allt är en avvägning, ska jag tvätta håret på morgonen och vila en timme efteråt eller måste jag prioritera bort det för att orka göra något annat. Som frisk inser man inte hur ansträngande det är att duscha.

Jobbade hemifrån under pandemin

Under pandemin, när hela ICA:s huvudkontor jobbade hemifrån, gick det att fördela orken över en hel dag. Cecilia Meldahl var ansvarig för många frågor och många människor, och eftersom hon var erfaren i rollen kunde hon stötta medarbetare även om hon själv inte var på topp. Men när en omorganisation startades valde Cecilia Meldahl att ta ett avgångspaket.

– Jag älskade mitt jobb, men kände att jag inte ville underprestera. Att arbeta heltid på kontoret flera dagar i veckan var också helt uteslutet.

I dag arbetar hon halvtid som verksamhetsutvecklare på Svenska Covidföreningen. Där använder hon sin långa erfarenhet som chef för att stötta andra drabbade genom att ge dem en röst gentemot myndigheter och politiker. 

Resten av tiden är hon sjukskriven. 

I sin roll kommer hon i kontakt med många som delar hennes erfarenheter. Bilden är tydlig: Sveriges arbetsplatser har drabbats av en kollektiv minnesförlust. 

Borta är tiden då det var uteslutet att gå till jobbet med rinnande näsa och rivig hals. Och arbetsgivare börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, trots att många föredrar att jobba hemma.

– Ur mitt perspektiv innebär det att jag blir väldigt utsatt för smitta. Samtidigt förstår jag cheferna, jag har själv varit en. Jag ser poängen med de korta avstämningarna vid kaffeautomaten och att alla är med i rummet vid workshopen. Det är svårare att fånga upp någon digitalt.

Återhämtning i små steg

Journalisten Lisa Henricson i Göteborg blev sjuk sommaren 2020. Först fick hon huvudvärk och tappade smak och lukt. Men efter fyra veckor utökades paletten av besvär med hosta, tinnitus, hjärntrötthet och andningsproblem. 

Under semesterledigheten kämpade hon på, men när hösten kom kunde hon inte längre fortsätta på lärarutbildningen som hon då gick för att byta bana. På vårterminen återgick Lisa Henricson till studierna på distans, men det var svårt att klara av dem på heltid.

– Jag var så hjärntrött och hade ingen energi. Under hösten 2021 fick jag komma till neurorehab och sjukskrevs på heltid, säger Lisa Henricson.

Lisa Henricson jobbar 75 % på Covidföreningen
Lisa Henricson kan i dag jobba fokuserat i flera timmar. Återhämtningen sker i små steg med mycket vila. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Återhämtningen kom i små steg. Ibland var det två kliv framåt och tre bakåt, men något som har hjälpt är att fokusera på det som fungerar snarare än det som inte gör det. 

I dag kan Lisa Henricson jobba fokuserat flera timmar om dagen. Hjärndimman börjar lätta. 

Liksom Cecilia Meldahl jobbar hon på Svenska Covidföreningen. Båda har alltid varit öppna med sina diagnoser, att kroppen blir trött och behöver återhämtning. Men alla känner inte den tryggheten.

 

Covidföreningen: Omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom

Förra året gjorde patientföreningen en enkät där 1400 personer med postcovid svarade på frågan hur de bemöts av sin omgivning. 

Närmare hälften svarade att de känner sig misstrodda när de berättar om sina symptom. 

En tredjedel upplever att omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom och lika många har undvikit att berätta om sina symptom av rädsla att inte tas på allvar. 

För Lisa Henricson tog det tre år innan hon fick göra en utredning på Karolinska sjukhusets mottagning för postinfektiösa sjukdomar. Då hade hon skickat en egenremiss.

– Det finns inget botemedel men det finns symtomlindrande behandling, som kan göra att vissa patienter mår bättre och kan komma tillbaka till arbete, i alla fall på deltid. Så var det för mig. Men jag upplever att man får dra mycket själv.

Hon tror också att arbetsgivare behöver mer kunskaper om diagnosen för att kunna erbjuda lämpliga anpassningar.

– Det är viktigt att arbetsgivare lyssnar på medarbetare som har postcovid och skaffar grundläggande kunskap om sjukdomen så att de inte tror att det handlar om stress eller depression.

Stor tillgång på arbetsmarknaden – med rätt förutsättningar

Både Cecilia och Lisa ser en stor grupp människor med erfarenhet, kompetens och drivkraft. En del av dem är för sjuka för att kunna arbeta alls, men andra kan, med rätt förutsättningar, vara en enorm tillgång för arbetsmarknaden – de som kan arbeta, men behöver flexibilitet.

– Jag har träffat många med postcovid som har stor kompetens. Den har inte försvunnit för att man blivit sjuk, men man kanske behöver jobba mindre eller på ett annat sätt än tidigare. 

– För min egen del har jag fått fler erfarenheter som kan vara till nytta och jag har sett samhället ur fler synvinklar, även om jag helst skulle velat vara utan erfarenheten, säger Lisa Henricson.

Hon får medhåll av Cecilia Meldahl.

– Arbetspoolen av personer med postcovid är stor och fylld av extremt kvalificerade personer, som ändå har svårt att få jobb. De är en outnyttjad resurs, som dessutom kommer att vara lojala och leverera fantastiska resultat även om de behöver göra det på deltid eller hemifrån.

Svenska covidföreningen

  • Startade 2020 och är en patientförening som företräder dem som drabbats av covid-19 och postcovid.
  • Arbetar för att främja forskning och kunskap om SARS-CoV-2:s följder, och en god och jämlik vård för patientgruppen.
  • I dag har föreningen närmare 6 000 medlemmar.