Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

"Måste ha bidragen om vi ska överleva"

Att vi som skattebetalare ska bidra med pengar till företag i glesbygden har varit omdiskuterat. Men många som Kollega talat med hävdar att det är det enda sättet att få hela Sverige att leva.
Anita Täpp Publicerad
Tommy Andersson
Unionenklubbens ordförande Anne-Lie Sellkvist, HR-assistenten Richard Stålhandske och Johan Claesson i Sykes kundsupport är övertygade om att callcentret finns i Sveg tack vare de statliga bidragen på 39 miljoner kronor som betalats ut till företaget. Tommy Andersson

– Det har ju varit en debatt om de närande och tärande delarna av Sverige där det har funnits attityder som att vi alla skulle vara bidragstagare i landsorten. Men man måste faktiskt se det här i stort, säger centerpartisten Anders Häggkvist, kommunpolitiker i Härjedalen.

– De produkter som kommer från glesbygden, som energi och mat är ju nödvändiga för hela Sverige, vi kan inte leva på det administrativa i Stockholm. Om vi ska överleva måste vi ha de här bidragen som betyder mycket för att få i gång stora investeringar och företag som stannar kvar. Dessutom ger de många pluseffekter för andra småföretag.

Bidragen är ofta helt avgörande vid en investering.

Kommunens näringslivschef Ville Welin har samma uppfattning.
– Bidragen är drivkraften i all utveckling här uppe och skapar framtidshopp, säger han och förklarar att när företagarna inom fjällturismen, som är Härjedalens viktigaste inkomstkälla, med hjälp av bidragen kan investera i nya liftar och turistboenden så skapar det viktiga ringar på vattnet. För om man man har en bra fjällanläggning så kommer också fler besökare vilket inte bara leder till fler arbetstillfällen på fjället utan också till att man vågar investera i mer bostadsbyggande, öppna skidskolor liksom att Härjedalens matbutiker och andra affärer får fler kunder, vilket skapar ännu fler jobb.

– Utan de här stöden hade utvecklingen inte alls sett ut som den gjort de senaste åren. Bidragen är ofta helt avgörande vid en investering. Företagarna klarar inte de sista procenten på egen hand, och man gör inga jättevinster, men då får man ändå ihop kalkylen.

Företag i Härjedalen har fått bidrag med nästan exakt en halv miljard kronor mellan 2004 och 2013. Därmed är man den kommun som fått mest under den perioden när sammanlagt nära 11,2 miljarder betalats ut i stöd till företag i glesbygden.
Den största andelen av bidragen går till företag i Norrland, men ges också till företag i vissa delar av Dalarna, Gävleborg, Värmland, Småland och Västra Götaland.

Hur många jobb själva bidraget resulterar i är svårt att säga eftersom stödet ingår i en större investering där företaget står för den huvudsakliga kostnaden och där investeringen ibland sannolikt skulle ha gjorts även utan bidrag.

Men enligt en rapport från Tillväxtverket, som gäller de bidrag som beviljades under 2012, beräknades företagsstöden ge totalt 3 774 nya arbetstillfällen. Den genomsnittliga kostnaden för varje arbetstillfälle var då 220 000 kronor.
Till detta kommer också bidrag som kan sägas i första hand vara till för att stödja de jobb som redan finns. Ett sådant är transportbidraget som ska kompensera för de extra kostnader som företag i gles­bygden har på grund av långa transportavstånd. Under 2012 gick denna typ av statligt stöd till arbetsplatser med sammanlagt nära 30 000 anställda, främst i Norrland.

I Härjedalen har en stor del av företagsstödet under det senaste decenniet gått till företagen inom fjäll­turismen men också till industrier och andra företag. De vi talat med är övertygade om att stödet har bidragit till att hålla nere arbetslöshetssifforna som nu länge har legat under riksgenomsnittet.

– Det har ändrats oerhört mycket här i Härjedalen under de senaste tio, tolv åren. Innan dess steg arbetslösheten mycket mer än den gör i dag efter turistsäsongen. Tack vare de stora investeringar som har gjorts inom fjällturismen och de kringeffekter det har så är det nu mycket byggande, reparationer, storstädning av stugor och annat under resten av året, säger Ville Welin.

Visst har vi också råkat ut för oseriösa arbetsgivare...

Också Örjan Berglund, chef på näringslivsenheten på länsstyrelsen i Jämtland, anser att företagsstödet är oerhört viktigt för glesbygden. Inte minst på grund av ”brister i den finansiella infrastrukturen” som han säger.

– Bankerna är inte helt spelbara när det gäller vissa företagsverksamheter och man ser dessutom ett lågt säkerhetsvärde i företag ute på landsbygden vilket gör att man inte lånar ut. Då får företagarna en säkerhetsbuffert när det gäller finansieringen med hjälp av företagsstöden.

När Örjan Berglund har undersökt hur mycket investeringar bidragen i Jämtlands län har genererat under åren 2001 till 2013 har han funnit att de 1,3 miljarder kronor som staten skjutit till har resulterat i investeringar på nära 5,4 miljarder.

– Här i Jämtland är ju turismen vår basindustri och utan den här typen av bidrag hade inte utvecklingen i branschen alls varit på den nivå som den är i dag. Visst hade det kunnat bli en del investeringar ändå, men jag vet att många inte hade blivit av då, särskilt när det har handlat om stora investeringsbelopp.

Det tycks också som nästan alla de bidrags­tagande företag överlever och fortsätter sin verksamhet i glesbygden, åtminstone i fem år sedan bidraget beviljats, enligt uppgift från tjänstemän på ett par av länsstyrelserna i Norrland som Kollega har talat med. Det är också näringslivschefen Ville Welins uppfattning.

– Visst händer det att man inte stannar och visst har vi också råkat ut för oseriösa arbetsgivare, men det är ett fåtal, säger han.

Om man ska döma utifrån situationen i Härjedalen så tycks också de flesta av de bidragstagande företagen ha schysta villkor för sina anställda. Enligt en ombudsman på Unionens regionkontor i Jämtland har alla företag som fått företagsstöd under det senaste decenniet kollektivavtal. Det behöver inte betyda att allt är frid och fröjd men enligt ombudsmannen har ingen allvarlig konflikt uppstått på något av de aktuella företagen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Anställda över 50 är en guldgruva”

Ditt driv försvinner inte för att du uppnår en viss ålder. Det menar Richard Lööw, chef som anställde Susann Johansson och tre andra 50-plussare under det senaste året.
Johanna Rovira Publicerad 13 maj 2025, kl 06:01
Man och kvinna i undervisningsrum
Richard Lööw beskriver sin medarbetare Susann Johansson som ett pålitligt urverk från Schweiz och anser att anställda över 50 är guld värda. Foto: Per Knutsson

Yrkeshögskolan SKY ligger inhyst i gigantiska lokaler i ett industriområde i Örebro. Här jobbar 16, inom kort 18, personer med att rådda korta kurser såväl som längre yrkesutbildningar för blivande drifttekniker, inköpare, logistiker med flera. Sedan augusti i fjol jobbar även Susann Johansson här som administratör och koordinator. 

När hon fick jobbet hade hon varit arbetssökande i över ett år för första gången i sitt 58-åriga liv, efter att ha lämnat ett fast jobb hon kände sig färdig med samt ett längre vikariat. 

Tiden som arbetslös var, som flera andra beskrivit i Kollegas artiklar om ålderism, mycket tuff. 

– Jag var väldigt målinriktad och skickade många spontanansökningar. Jag försökte hålla motivationen uppe, men det var jobbigt att tiden bara gick. Det kändes som ett slöseri att inte få bidra när man jobbat hela livet. Det är klart att min ålder kom in som en aspekt, men jag känner mig ju inte gammal, säger Susann Johansson. 

– Tror du inte att det hade varit skillnad om du haft ett jobb när du började söka? Det finns ju ett visst stigma i att vara arbetssökande, inflikar Rickard Lööw, Susanns chef på SKY. 

Obegripligt välja bort äldre

Richard Lööw tror att tidsgap i cv:t kan få dem som anställer att hemfalla åt gissningar och spekulationer om varför en sökande är arbetslös. Och att det kan vara lättare att ha fördrag med att yngre är arbetslösa. För han kan inte begripa varför arbetsgivare annars skulle välja bort äldre kandidater. 

– Så klart man kan ha en viss teoretisk kandidattyp i huvudet när man utlyser ett jobb, men när man sedan går igenom ansökningarna upptäcker man ju att de över 50 är en guldgruva. 

50-plussarna har oftast redan gjort allt det där som kan stjäla fokus från jobbet, menar han. Dessutom så är chansen att de stannar kvar betydligt större. 

– Hur många andra kan man räkna med att ha här i tio år? Driv handlar ju inte om ålder, du blir inte mindre driven för att du fyller 60. Dessutom behöver jag ju inte lära Susann att komma till jobbet, säger Rickard Lööw. 

Pålitligt urverk

Susann Johansson ler något förläget när Richard Lööw beskriver henne som ett pålitligt urverk från Schweiz, med erfarenhet och arbetsmoral som gör det oerhört lätt för honom som chef. Hon har en egen fundering på varför äldre, trots alla uppenbara fördelar, ratas på arbetsmarknaden. 

– Det blir alltmer vanligt att anlita rekryteringsbyråer och min bild är att rekryterarna själva är ganska unga. Det tror jag kan vara ett hinder för oss seniorer, säger hon. 

Richard Lööw har hittills inte använt sig av rekryteringsföretag – han ville bygga grunden till sitt lag själv och menar att man inte kan slarva med sammansättningen av personal om man har en vision att skapa världens bästa yrkeshögskola. Men han funderar på att ta rekryteringshjälp i delar av processen framöver, eftersom det kostar oerhört mycket i tid och energi att anställa.  

Under det senaste året har han anställt ytterligare tre personer över 50 år. 

– Det är ingen medveten strategi, utan mer tillfälligheter. Vi har en bra mix i gruppen mellan 25 och 59 år, säger han. 

Lönen ej orsaken

Båda avfärdar tanken att höga löneanspråk skulle ha något med ålderismen på arbetsmarknaden att göra: 

– Jag tycker nog att unga är ganska bra på att komma med höga löneanspråk de också, säger Richard Lööw.

– Det kanske är en fördom, men jag tror att vad gäller löneanspråk är det större skillnad mellan män och kvinnor, än mellan unga och äldre, säger Susann Johansson.