Att så många nu ser till att bli högutbildade – enligt TT har Sverige fått 400 000 fler högskoleutbildade på sju år – är inte konstigt i en tid med hög arbetslöshet menar Michael Thålin, professor vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.
- För politikerna är det lockande att satsa på utbildning när det är ont om jobb, och utbildning har ju många värden både för individerna och samhället i stort.
En nackdel med att de kvalificerade jobben inte ökat i takt med antalet högutbildade är att många av dessa då tar jobb som annars kunde ha gått till dem som har det allra tuffast på arbetsmarknaden, som unga utan utbildning och nyanlända utrikesfödda.
En annan baksida är att de högutbildade i och med det får jobb där de inte har möjlighet att använda sin fulla potential.
- De får också lägre avkastning på sin utbildning, alltså på den tid de lagt ned och andra insatser de gjort, lönemässigt, säger Michael Tåhlin.
Sannolikt hoppas många högutbildade, som tar ett lägre kvalificerat jobb, att det ändå ska bli en språngbräda mot ett jobb som bättre passar deras kvalifikationer. Men så blir det, enligt forskningen, inte för fler än ungefär hälften.
- En stor undersökning vi har gjort visade att ungefär hälften av de överutbildade personerna var kvar på mindre kvalificerade jobb efter tio år. Så för många blir det alltså ett ganska varaktigt tillstånd, säger Michael Tåhlin.
Vad borde göras?
- Man borde nog ännu mer än i dag försöka styra om så att fler utbildar sig till yrken där det saknas arbetskraft, som yrkesutbildning på lägre högskolenivå, som industriarbeten och byggnadsarbeten, där det finns stora möjligheteter att få bra jobb i dag. Men det är svårt, inte minst därför att de yrkeslinjerna har dålig status i dag. Eftersom det handlar om attityder som finns både hos dem som ska utbilda sig och i samhället i stort så är det oerhört svårt att ändra på det, säger Michael Tåhlin.
- Man kan notera att exempelvis Socialdemokraterna som skulle kunna vara ett parti som driver frågor om arbetaryrkenas status har valt att inte göra det. Det behöver ju inte vara Socialdemokraternas fel men också i det partiet, som ändå är arbetarrörelsens kärna, verkar det vara ett större tryck på att minska antalet arbetare än att höja statusen på arbetaryrkena.
