Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

”Vi kände oss som dåliga föräldrar”

Jakob slutade gå till skolan i årskurs fem. Tack vare förstående arbetsgivare och en klok pedagog lyckades sonen och föräldrarna ta sig igenom år av förtvivlan och frustration.
Sofia Broomé Publicerad
Anna-Lena Lundqvist
Att ha ett hemmasittande barn är inte bara mentalt jobbigt – det kan också bli svårt för föräldrarna att klara av sina jobb. Anna-Lena Lundqvist

Vi har samlats kring familjen Westerdahls matbord i villan i Torslanda, knappt två mil väster om Göteborg. Utanför garaget står två Volvobilar och det är på Volvo Cars som Jakobs föräldrar, Lena och Mikael, arbetar sedan drygt 20 år. De senaste somrarna har även Jakob jobbat i företaget vid sidan av gymnasiestudierna, men vägen dit har varit krokig. När Jakob slutade grundskolan hade han bara betyg i ett enda ämne, matte. Då hade han inte gått i skolan sedan årskurs fem.

– För tre år sedan var vi väldigt oroliga för hur det skulle gå för honom. Att Jakob skulle gå vidare till någon form av daglig verksamhet var ett fullt möjligt framtidsalternativ, säger Lena.

I 5:an slutade Jakob gå till skolan och i perioder har han varit så deprimerad att han mest har legat hemma i vardagsrumssoffan under en filt, isolerad och oförmögen att lämna hemmet.

Läs mer: Nio familjer om samhällets svek

Men för fyra år sedan började det vända. Nu har Jakob tentat av de flesta grundskoleämnena med höga betyg. Han går andra året på naturvetenskaplig linje i en specialklass och han har gjort högskoleprovet med så höga poäng att han kommer in på nästan vilken utbildning han vill. Dessutom har han tagit körkort.

Vi tar det från början – vad var det som gjorde att skolan fungerade så dåligt för Jakob att han inte ville gå dit?

– Redan på dagis hade han svårt att bjuda in sig i leken och han hade svårt att knyta an till nya vuxna, säger Mikael.

Till och med 3:an fungerade skolarbetet ganska bra men han blev alltmer ensam och började oroa sig för olika saker, bland annat slutade han åka hiss. Han fick en Aspergerdiagnos men på skolan var det ingen som hade kompetens att stötta honom.

– Rektorn gjorde ingenting. Han sa att han inte ville curla honom, säger Mikael.

När Jakob gick i 4:an reste familjen ett halvår till Thailand. Barnen fick gå i en mindre klass med tolv barn. Lärarinnan var en erfaren speciallärare och det fungerade bra för honom. Han var bäst i klassen i de nationella proven, utom i fritt skrivande, och det funkade bra även med de andra barnen.

Jag är glad att jag jobbar på ett företag som kunde hitta vägar runt problemen

När familjen kom hem gick det först väldigt bra men det blev snabbt ännu sämre än tidigare. Samspelet med lärarna fungerade inte. Jakob kände sig understimulerad, utanför och missförstådd. Han var duktig på matte men fick inte gå vidare. Han blev stressad och frustrerad och fick sitta i klassrummets kök bakom en glasvägg, tillsammans med barn som hade det svårt för sig. Han blev allt mer socialt isolerad.

– Jag kommer inte ihåg så mycket från den här tiden, säger Jakob, men jag minns att jag fick sitta och räkna om samma sorts mattetal i stället för att lära mig mer.

Han mådde både psykiskt och fysiskt illa när han skulle gå till skolan. Det blev allt svårare för honom att ta sig dit. Han tvingade sig men när han hamnade i bråk med en lärare tog det stopp.

– På morgonen stod du med mössa och jacka på dig och sparkade på dörren, sedan gick du tillbaka in i vardagsrummet och la dig i soffan och drog en filt över dig och efter det gick du inte tillbaka till skolan mer, säger Mikael.


I dag mår hela familjen bra, men vägen hit var extremt jobbig. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Det skramlar till i balkongdörren vid matbordet och en svartvit katt slinker in genom kattluckan.

– Det här är Morrgan, och så har vi gråvita Selma. Katterna var viktiga för Jakob under den här tiden. De höll honom sällskap om dagarna. De ställde inga krav men var närvarande. Jag tror att djur är bra för barn som är deprimerade, säger Lena.

För Jakob blev allt mer deprimerad och isolerad, där under filten.

– Då mådde jag jättedåligt, säger Jakob.

– Du fick antidepressiv medicin utskriven men den ville du inte ta. Jag smög in tabletter i maten och tyckte att du mådde bättre av det men så fick jag inte göra enligt BUP, så jag slutade med det och du blev sämre igen, säger Lena.

– Vi föräldrar mådde också dåligt. Från november när Jakob gick i 6:an fram till jul var jag sjukskriven, säger Lena.

De gick i skift med jobb, vabb och sjukskrivningar. När den ena inte orkat har den andra kunnat ta över och tvärtom. Men efter en skidresa med jobbet i februari var Mikaels gräns nådd.

– Jag kunde bara prata halva meningar, säger Mikael. Jag blev sjukskriven resten av terminen.

Läs mer: Föräldrar om social isolering och stopp i karriären

Under den här perioden var han gruppchef för 35 personer i Torslanda och för ett konsultteam i Kina, men med all vabb-ledighet hade han bara kunnat jobba halvtid.

– En förutsättning för att vi skulle få det här att funka var att vi bodde nära jobbet och hade varsin bil. Vi hade förstående chefer, som kände till vår situation, säger Lena.

– En annan viktig faktor var att vi kunde styra våra agendor. Jag kunde till exempel lägga viktiga punkter i ett möte sist, så även om jag inte kunde vara med från början kunde jag hinna tillbaka tills de viktiga frågorna kom upp, säger Mikael.


Under åren hemma läste Jakob många böcker. Foto: Anna-Lena Lundqvist

De kunde även jobba hemifrån i perioder. En tid gick Jakob någon timme i skolan, tre dagar i veckan. Då jobbade en av dem hemma tills det var dags att åka till skolan. Där satt de i skolbiblioteket och jobbade medan sonen hade undervisning. Så åkte de hem med Jakob och sedan vidare till jobbet.

Vad tyckte era kollegor?
– Det löpande arbetet fungerade okej men de jag var chef över klagade på att jag inte hann med medarbetarsamtalen. Jag är glad över att jobba på ett företag som kunde hitta vägar runt problemen och mina chefer har varit stöttande. Det jag avstått från under de här åren är bland annat att söka nästa nivå av chefsjobb, säger Mikael.

– Mina kollegor var förstående och det var ju också en fördel att jobba på ett stort företag, eftersom det gick att hitta ersättare när jag var sjukskriven eller vabbade mycket, säger Lena.

Läs mer: "Jag fick lägga mitt företag vilande och bli arbetslös"

Under 7:an var Jakob hemma på heltid. Mycket tid tillbringades i den grå soffan under filten och med en trave böcker.

– Vi kände oss som dåliga föräldrar och trodde vi var först i världshistorien med de här problemen. Vi var helt utanför systemen. Därför blev det så viktigt att träffa andra familjer i samma situation och det kunde vi göra via sociala medier och genom Autism- och Aspergerförbundet, säger Lena.

Det var genom sina nätverk de fick höra talas om autismpedagogen Lotta Abrahamsson från Kopparberg. I och med att socialtjänsten gick med på att hyra in henne började det vända.

– Det var skönt att ha en person som var på vår sida. Vår relation till skolan var infekterad men hon funkade som tolk mellan den och oss och kunde bidra till att vårt förtroende ökade och att skolan kunde se oss med andra ögon, säger Mikael.

En förutsättning var att vi bodde nära jobbet och hade varsin bil

Lotta Abrahamsson såg till att det kom hem en lärare till familjen och hon hjälpte skolan att göra upp en plan för Jakob. Men läraren blev pappaledig och en bildlärare ersatte honom. Då gick det tillbaka. När Jakob gick ut 9:an var matte det enda ämne som han hade godkänt i.

– Vi visste inte hur Jakob skulle gå vidare och det visste inte studie- och yrkesvägledaren heller. Så under ett helt år extra var du bara hemma. Genom våra nätverk lyckades vi dock hitta en Aspergeranpassad gymnasieklass i här i Göteborg, säger Lena.

Jakob går nu i 2:an på Burgårdens gymnasium, naturvetenskaplig linje. Det går bara tio elever i klassen och de har stöd av en specialpedagog.

– Det som Lotta lärde oss var att fokusera på det som var viktigt, till exempel så struntade vi i det där med skolskjutsar till en början. När du väl hade vant dig vid att vara i skolan gick det väldigt snabbt, bland annat kunde du tenta av grundskoleämnena, säger Mikael.

– En annan viktig sak var sommarjobbet som du fick på Trädgårdsföreningen i Göteborg. I början var du bara där halvtid och du fick hjälp av en elevassistent de första dagarna men det gick bra för dig och du växte med dina arbetsuppgifter, säger Lena.

De senaste två åren har Jakob varit i skolan varje dag och de två senaste somrarna har han haft jobb på Volvo. Familjens oro har släppt.

Vad gör ni nu då?
– Vi jobbar heltid nu och det funkar som det ska. All den energi vi har lagt på att få det att fungera kan vi nu lägga på annat, säger Lena och tittar menande ut genom fönstret på balkongdörren, som vetter ut mot baksidan.

Där skymtar en låg kupol över en pool som omgärdas av ett trädäck som de byggde klart i somras och bortom poolen ser man en glimt av havet.

 

”Allt handlar om planering”


Mikaels chef såg till att han hade en flexibel tjänst – och hon var noga med att ha en plan B.

Mikael Westerdahls tidigare avdelningschef på Volvo Cars, Gunilla Karlsson, anställde honom som gruppchef i två omgångar åren 2004–2013. Under den första perioden var Jakobs problem med skolan inte så allvarliga. Den andra gången hon anställde Mikael hade situationen förvärrats och hon var väl medveten om det:

– Jag rekryterade honom för att han var den bästa för den här tjänsten. Som person ser han möjligheter till förbättring och han ger sig inte. Andra gången var Jakobs situation mer allvarlig men då visste jag att tjänsten som jag rekryterade Mikael till var flexibel, säger Gunilla Karlsson.

Hur påverkade familjens situation Mikaels arbetsförmåga?
– Det var ett gradvis förlopp. Familjen kämpade på med vad som hände och det tog efter hand mer tid i anspråk från dem men Mikael kunde göra sitt jobb tack vare möjligheten att anpassa sin arbetstid. Jag har en känsla av att han ofta satt hemma och avslutade sina arbetsuppgifter. Den andra biten som gjorde att det fungerade var att han och hans fru Lena kunde stötta och avlösa varandra.

Var går gränsen för när det inte funkar längre?
– Man kan hamna i en situation där man behöver byta arbetsuppgifter. Om Mikael hade haft arbetsuppgifter där det inte gick att vara flexibel, om han till exempel hade jobbat vid bandet, då hade det inte fungerat. Jag vet att han var sjukskriven. Det var under en period när det var ett högt leveranstempo men då jobbade han inte med mig.

Hon understryker att kommunikationen med medarbetarna är viktig.

– Det är en fördel att Mikael hela tiden har varit väldigt öppen om sin situation. Han har kunnat berätta vad han har för hjälpbehov och vad han behöver göra. Det har gjort att han har fått mer stöd.

– Jag försöker ha samtal med mina medarbetare ”face to face” varannan vecka. Hellre fler och korta samtal för att fånga upp nyanserna. Jag har ett stående schema där vi pratar både om det som ska levereras och om hur det är privat.

Ovissheten, som var ett problem för familjen Westerdahl, har inte varit svårhanterlig för henne som chef:

– Ur ett arbetsgivarperspektiv handlar det om planering. Det är inte så svårt. När Mikael hade en jobbig situation hemma och inte visste om han kunde komma till jobbet hade jag en plan B, säger hon.

Inkludering är bra för alla

Hon påpekar att Mikaels situation hade en del fördelar. För i och med att han tvingades delegera sitt ansvar när han inte kunde vara på jobbet växte hans medarbetare.

– När han som chef släppte på prestigen påverkades hela gruppen positivt. De personer som fick kliva in växte. En grupp som har förmågan att hjälpa varandra blir oftast mer effektiv.

Malin Milthon Edoff har HR-ansvar för den avdelning där både Mikael och Lena arbetar.

– Det gynnar oss som arbetsgivare och som individer att vi har en blandning av människor med olika perspektiv. Inkludering ger ett tryggare arbetsklimat där man kan prata öppet om det som är problematiskt. Det gör det lättare att vara på jobbet och det gör att man fungerar bättre i den kreativa processen – och då blir produkten bättre, säger hon.

Läs mer: Nio familjer om samhällets svek

MINST 5 500 GÅR INTE TILL SKOLAN

  • Det finns ingen statistik över hur många barn i Sverige som inte går till skolan men enligt TV4:s ”Kalla fakta” rör det sig om minst 5 500 barn i Sverige. Det finns experter som hävdar att 30 000 barn är hemmasittare. Enligt Skolverket har 18 000 elever upprepad ogiltig ströfrånvaro och 1 700 elever ogiltig sammanhängande frånvaro.
     
  • 75 procent av barnen som inte går till skolan har någon form av neuropsykisk diagnos, som autism och adhd, visar en undersökning av Karolinska institutet, enligt Sveriges Radio.
     
  • Runt 50 procent av barnen som är hemmasittare har ångest och depressionssymptom, det visar forskning från föreningen Magelungen utveckling, som arbetar med hemmasittande unga. Det innebär att tusentals föräldrar inte kan gå till sina jobb.
     
  • Föräldrar till barn som inte går till skolan vittnar om att problemet faller mellan stolarna, trots skolplikten. Det är vårdnadshavarnas ansvar att se till att barnen går till skolan men det är skolan som ska ansvara för att eleverna har en trygg skolgång. Hemkommunen har det yttersta ansvaret för att eleven fullgör sin skolplikt, enligt Skolverket.

LENAS OCH MIKAELS RÅD

  • Var envis.
  • Försök hålla ihop relationen om ni är två. När den ena inte orkar kan den andra ta över.
  • Hitta nätverk, de ger stöd och råd.
  • Fokusera på det som är viktigt.
  • Husdjur är kravlösa tröstare för ett isolerat och deprimerat barn.
  • Sommarjobben kan vara en milstolpe. De kan fungera bra, trots problemen i skolan.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Klart: Nu ska koldioxiden fångas in

Sveriges första och en av världens största anläggningar för att fånga in koldioxid från atmosfären har fått klartecken att byggas. Men den nya tekniken är riskfylld – ett gasläckage kan bli förödande.
Publicerad 16 april 2025, kl 06:01
Underhållsingenjören Jonas Karlsson till vänster, rök stiger ut från kraftvärmeverkets skorsten till höger
Underhållsingenjören Jonas Karlsson är ständigt redo att rycka ut om något fel uppstår inne i kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. En ny anläggning ska fånga in koldioxiden från verkets torn. Foto: Oskar Lind

Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.

Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.

Bild på underhållsingenjör Jonas Karlsson.
Jonas Karlsson. Foto: Oskar Lind

– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan. 

Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.

Beslut om att satsa på att fånga koldioxid 

I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.

Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden. 

Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.

– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.

På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.

– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.

Stockholm Exergis forskningschef Fabian Levihn framför forskningsanläggningen för att fånga in koldioxid.
Forskningschef Fabian Levihn framför den lilla forskningsanläggningen. Han vet allt om infångning av koldioxid. Foto: Oskar Lind

Ska leda till negativa utsläpp

Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten. 

Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.

– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.

Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp. 

– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn. 

Parisavtalet 

  • Ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016. 
  • Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser. 
  • Ett av målen i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.

Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket

Kritik från andra forskare

Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:

– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?

Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.

– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.

Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.

– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.

Är det inte viktigt att någon går före?

– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.

Exergis vd håller inte med om kritiken

Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.

– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.

Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?

– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.

Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?

– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert. 

Bärbara gasvarnare ett måste

En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen. 

– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson. 

Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).

– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.

Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls. 

– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.

Torbjörn Tenfält

Förgiftning vid 10 procent koldioxid 

  • 90 procent av koldioxiden från Värtaverket ska anläggningen fånga in. I dag släpps 18 procent koldioxid ut. Målet är alltså att släppa ut 1,8 procent.
  • I Sverige finns ett 40-tal anläggningar som är lämpliga för koldioxidinfångning. Det handlar främst om pappersbruk och kommunala och privata energibolag. Drygt 20 är i gång och provar tekniken, men Stockholm Exergi har kommit längst.
  • Luften vi andas innehåller 0,04 procent koldioxid, medan den vi andas ut innehåller 3,8 procent. Du kan vara i ett rum instängd med 5 procent koldioxid i max en timme, därefter blir du förgiftad. Är halten koldioxid i rummet 10 procent blir du förgiftad på en minut.

Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket