Många tror nog när man hamnar som arbetssökande att det är ytterst temporärt, att det finns jobb till ”sådana som mig” och att man alltid kan ”dra i några trådar”. Men en vän till mig drog verkligen i alla trådar hon kunde och ändå hände ingenting! Hon gick till en så kallad coach som skulle berätta för henne hur hon skulle skriva om sitt näst intill perfekta CV, även fast hon själv hade arbetat med rekrytering och sett flera hundra CV genom sitt jobb. Hon fick hjälp av sin coach att skriva perfekta personliga brev och hon fick göra olika tester för att få nya infallsvinklar om det fanns flera olika intresseområden man skulle rikta sig till när man sökte sina jobb. Hon sprang på alla nätverksträffar hon fick upp ögonen för och anmälde sig på intressanta föreläsningar där hon kunde mingla lite med folk från samma bransch som hennes egen. Hon gjorde verkligen allt för att visa att hon var tillgänglig därute samtidigt som hon hade ett strikt schema att följa hemma, där hon skulle söka minst 10 relevanta jobb i veckan. Hon var jätteduktig! ”Att du bara orkar sa jag, det där vet jag inte om jag hade klarat av!” Hon bara skrattade och ryckte på axlarna, och sedan skiljdes vi åt.
3 veckor senare träffades vi igen och jag möttes då av en något bitter uppsyn. Hon var ledsen och sa att det tärde så på krafterna att vara så glad och positiv utåt och samtidigt ha en växande panik inombords över ekonomi och stabilitet. Då den ekonomiska bufferten tagit slut tärde det nu som allra värst, och hennes nedstämdhet påverkade även hennes förhållande och övriga beslut i sin helhet. Hon hade varit tvungen att avboka sin vintersemester på grund av ekonomiska skäl och hade inte kunnat förklara situationen så bra för sin syster som också skulle åka på denna resa, vilket hade resulterat i att dom hade blivit osams.
”Det är som ringar på vattnet, fast negativa” sa hon och hon hade nästan panik i blicken. Telefonen ringde och det var från ett spärrat nummer så hon bestämde sig för att inte ta samtalet. Hon tog sig samman först nästa dag och lyssnade då av det inspelade meddelandet på telefonsvararen. Det visade sig vara en arbetsgivare som ville kalla henne till intervju. Detta ledde senare till arbete och det blev hennes räddning. Hon berättade att hon var så under ytan att hon nästan inte orkade dyka upp på intervjun utan tänkte ställa in allt och helt enkelt missa den chansen till arbete eftersom hon inte hade orkat ett nedslag till om hon hade fått ett ”nej”.
Nu är detta en solskenshistoria eftersom Maria fick det här jobbet och mår jättebra idag, både med sitt jobb och i sina relationer till sina nära och kära – men jag vet att det finns så många därute som befinner sig just där hon befann sig den dagen då telefonen ringde och hon inte ens orkade lyfta på luren för att ta sin chans tillfånga. Alla arbetssökande borde få någon form av hjälp om det går så långt att allt man ser är mörker och det finns terapi och andra former av hjälp att få så att man kan komma upp ur det där svarta hålet och våga ta nya tag framåt. Familjemedlemmar till arbetssökande borde också tänka sig för, och att stötta en arbetssökande hela vägen fram i vått och torrt kan vara avgörande för att hon/ han ska orka hålla både humör och tålamod uppe hela vägen fram.
Glöm inte att det svåraste jobbet kan vara att söka jobb, men ge inte upp för det finns därute!
//Anette Östberg
