Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Maskrosbarn

När Therese Eriksson startade föreningen Maskrosbarn som 17-åring tyckte de vuxna att hon skulle lämna över ansvaret till dem. I dag har hon fyra heltidsanställda, en nyinköpt gård för lägeraktiviteter och en hel rad drömmar kvar att uppfylla.
Lina Björk, Lina Jonsson Publicerad

Väggarna pryds av fotografier på badande ungdomar. De skrattar, poserar och grimaserar framför kameran. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att de är tagna på en familjesemester någonstans i Sverige. Men de är från ett kollo för barn vars föräldrar är missbrukare eller psykiskt sjuka.

Föreningen Maskrosbarns lokaler, på Kungsklippan i Stockholm, är på drygt 50 kvadrat och delas upp i ett kontor, ett litet kök och ett mötesrum. Då och då hörs det skratt från en stängd dörr, där morgonmötena äger rum. På golvet ligger utspridda Converseskor, som skvallrar om att här finns mest unga. Den äldsta på kontoret, verksamhetschefen Therese Eriksson, är bara är 24 år gammal.

- Att jag är ung får jag höra lite nu och då men ärligt talat skiter jag i det. Det var värre när jag var 17 och inte hade samma erfarenhet. Nu kan jag det här och ingen kan sätta sig på mig.

Therese Eriksson växte upp med en psykiskt sjuk mamma. Dagarna präglades av alkohol, depressioner och mani, som påverkade både skolgång och vardagsliv. Familjen bollades mellan socialtjänsten och sjukvården och i mitten stod Therese, utan att veta vart hon kunde vända sig för att få stöd och hjälp med sig själv.

- Jag tvingades växa upp väldigt tidigt eftersom det inte fanns någon att prata med som såg mina behov. Det är svårt att hitta sin egen identitet när någon annans ångest tar så mycket plats i familjen.  

Idén till en stödverksamhet för barn och ungdomar i missbrukarfamiljer tog avstamp som ett projektarbete i gymnasiet, tillsammans med bästa väninnan Denise Madsen, som har en liknande bakgrund. Tanken var att skapa en grupp dit ungdomar i liknande situationer kunde höra av sig genom att ringa eller mejla. Budskapet till de vuxna var: våga fråga.

- Till en början var det i princip ingen som trodde på oss. De vuxna tyckte att det var en usel idé eftersom vi inte hade någon utbildning, vi var unga och vi hade själva mått dåligt under en stor period av livet. Men det var ju det som var poängen! Vi visste vad en stödverksamhet behövde eftersom vi själva varit i samma situation. Det första året drevs vi nog av ren ilska.

Månadsmötena hölls i tillfälliga lokaler, hemma hos Thereses pappa eller på det lokala fiket. De googlade skatteregler och gjorde upp en budgetplan. Sponsorpengarna lyste med sin frånvaro och när de lyckades få en föreläsning inbokad var det genom tjat. 

- För varje 100 skolor vi ringde kanske det var en som nappade. Det gäller att skapa en trygghet innan bidragsgivare vågar satsa och det är lite av en ond cirkel: inga bidragsgivare ingen trygghet, ingen trygghet inga bidrag.

Till slut kom de i kontakt med Lotta Zetterqvist som driver Tjejjouren vid Norr Mälarstrand. De flyttade in i hennes lokaler och började så sakteliga bygga upp sin verksamhet. 

I dag håller de föreläsningar, stödgrupper, lägerverksamhet och ungdomsgård. Nyligen köpte de en stor gård i Dalarna.

- Jag tror att vår naivitet har räddat oss i många situationer. När andra säger att vi inte är kloka som köper en gård till ungdomarna, så ser vi bara allt roligt vi ska ha där i sommar!

Föreningen måste söka finansiering från Socialstyrelsen varje år, vilket gör att planeringen av kommande aktiviteter blir aningen preliminär. Framtidsvisionen är ändå att utöka verksamheten, både med personal och aktiviteter. För Therese själv finns det dock ett stopp längs vägen.

- Syftet med den här verksamheten är att vi är unga. När jag blir äldre ska de 14-åringar som kommer hit idag ta över. Maskrosbarn tillhör ungdomarna och inte mig.  

För några år sedan fick Therese Aftonbladets pris Svensk hjälte. Hon har talat inför riksdagen och kungaparet, men när hon ska tala om vem som inspirerar henne blir hon tyst en lång stund.

- Det är ju ungdomarna såklart. De är mina hjältar allihopa. När vi träffas på läger eller på ungdomsgården och jag ser alla dessa personligheter som är totalt olika och har olika intressen, men som ändå kallar varandra för familj, så värmer det i hjärtat. Då ser jag resultatet av det vi håller på med.  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Jonas om utmattningen: ”Ju mer jag kämpade desto sjukare blev jag”

I flera år kämpade Jonas Eriksson vidare trots huvudvärk, yrsel och hjärtklappning. Till slut kraschade han och fick diagnosen utmattningssyndrom. Nio år senare blev han sjuk igen med nästan samma symtom. Men den här gången fick han diagnoserna depression och ångest.
Kamilla Kvarntorp Publicerad 18 november 2026, kl 06:00
Porträtt av Jonas Eriksson inomhus.
Jonas Eriksson fick diagnosen utmattningssyndrom när han blev sjuk 2017. När han nio år senare blev sjuk med liknande symtom fick han diagnoserna depression och ångest. Foto: Johan Bävman.

Jonas Eriksson är kemiingenjör och arbetar med labbsäkerhet och service vid Lunds universitet. Sedan januari är han sjukskriven för depression och ångest. Han tror att bakgrunden till att han blev sjuk är att han blev utmattad för nio år sedan. Då hade han jobbat som projektledare på ett litet privat kemiföretag i flera år. 

– Fokus låg på att skapa vinst snabbt till ägarna. Det är inte alltid lätt när det handlar om väldigt farliga kemikalier. Ledningen prioriterade inte att utreda riskerna. Det skapade en stor stress, säger han. 

Under flera år hade han symtom som kronisk huvudvärk, yrsel, hjärtklappning, tryck över bröstet, svimningskänslor och dimsyn, utan att själv koppla besvären till stressen på jobbet.

– Jag var engagerad i mitt arbete och är uppväxt med att man kämpar på. Men ju mer jag kämpade desto sjukare blev jag. 

Tappade 13 kilo på sex veckor 

Han berättar att vården inte utredde vad symtomen berodde på förrän han kraschade 2017 och tappade 13 kilo på sex veckor. 

Då fick han via företaget träffa en specialist, som direkt ställde diagnosen utmattningssyndrom. Den behandling han fick var antidepressiva läkemedel, samtalsstöd och en sjukskrivning på tre månader.

När verksamheten flyttade till England blev han uppsagd, började studera till lärare i naturkunskap och jobbade också en termin på en skola i Malmö. Men stressnivån blev för hög. 

 

– Det härjades något fruktansvärt. Ungdomar kunde vara höga på kokain under lektionstid och polisen sprang där flera gånger i veckan. Jag insåg att utmattningen inte hade läkt ut. 

Efter en kort tids arbetslöshet fick han jobbet på Lunds universitet för fyra år sedan. 

 – Jag kände att det förväntades av mig att jag skulle klara av det. Återigen knöt jag handen i fickan. 

Sjukskrevs för depression och ångest 

Men när han återvände till jobbet efter julledigheten i januari bröt han ihop och har varit sjukskriven sedan dess. Symtomen var i stort sett desamma som nio år tidigare, bortsett från att han även var djupt deprimerad. 

Den här gången har han fått diagnoserna ospecificerad ångest och depression. 

– De diagnoserna speglar inte hur jag mår. Det blir en förminskning av mina symtom. Jag blir både irriterad och förbannad. 

Jonas tror att han denna gång fått andra diagnoser än utmattningssyndrom på grund av att den diagnosen ska försvinna 1 januari 2028. 

Får du inte bättre behandling när diagnoserna är mer specifika? 

– Det är inte min erfarenhet. Läkarna har inte pratat om någon ny behandling.  

Via primärvården har han även denna gång främst erbjudits samtalsstöd, säger han. Hade han i stället fått diagnosen utmattningssyndrom tror han att chansen hade varit större att det hade gjorts en mer grundlig utredning av orsaken till ohälsan och lämpliga insatser. 

Tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen

– Det hade skapat en sinnesro hos mig om de hade diskuterat behandlingar som jag inte redan har provat. Då hade jag känt mig bekräftad och kanske läkt fortare. 

Den 19 oktober börjar Jonas Eriksson jobba 25 procent. Han har en bra dialog med sin arbetsgivare, som är beredd att anpassa arbetet efter hans behov.

– Jag har en väldigt förstående chef. Det känns som att vi kommer att komma bra överens. Jag vill ju känna att jag gör något vettigt och meningsfullt och trivs med mina kollegor. Men jag vet inte hur det ska gå. 

Jonas Eriksson, porträttbild.
Under flera år led Jonas Eriksson av huvudvärk, yrsel, hjärtklappning och andra stressrelaterade symtom utan att förstå sambandet med jobbet. ”Ju mer jag kämpade, desto sjukare blev jag”, säger han. Foto: Johan Bävman.

Vanliga symtom på utmattning

Utmattningssyndrom kan ge både kroppsliga och psykiska besvär. Symtomen varierar från person till person, och det är vanligt att ha flera besvär samtidigt.

Vanliga symtom är:

  • trötthet som inte går att vila bort
  • sömnproblem
  • oro, nedstämdhet eller ångest
  • glömska och koncentrationssvårigheter
  • svårt att planera, prioritera och genomföra uppgifter
  • hjärtklappning, yrsel eller värk
  • känslighet för ljud
  • att snabbt bli uttröttad, både fysiskt och psykiskt
  • besvär från mage och tarmar.

Källa: 1177