- Sunt bondförnuft och humanism, citerar Sofie Gunolf sin morfar när jag träffar henne på Indiskas huvudkontor i Värtahamnen i Stockholm

Morfar var Åke Thambert, legendarisk entreprenör som är den som gjort Indiska till vad det är i dag. Han sjöng, körde rally och handlade indiska varor med samma entusiasm. Nya butiker invigde han genom sång. Och familjen har traskat på i hans fotspår. I alla fall vad det gäller Indiska. För barnbarnet Sofie har det aldrig funnits någon tvekan, det har varit självklart att jobba på Indiska; på lagret, i kassan, som inköpschef, och sen snart fyra år tillbaka som vd. Det är ett stort arv att förvalta. Att det är ett genuint familjeföretag gör det nog både svårare och lättare. Prestationskraven är höga. Att misslyckas finns inte på kartan för Sofie. Å andra sidan har hon ju lärt sig verksamheten från grunden, har ett starkt stöd från andra familjemedlemmar, och har en självklar ledarposition som ingen ifrågasätter.

Morfar Åke dog för snart två år sedan, och Sofie saknar honom mycket. Hans stöd, hans råd, var viktiga. Och trots att han var 91 år så var han aktiv i företaget in i det sista. Han beskrivs som en som fick som han ville, trots att ingen förstod hur det egentligen gick till. Jag undrar om Sofie har ärvt något av detta?

Sofie Gunolf tvekar.

- Åke var extraordinär, säger hon, så någon jämförelse vill hon inte göra, men visst kan Sofie själv vara engagerande, hoppas hon. Och hon är ingen som kör sitt eget race:

- Teamwork är otroligt viktigt för mig. Vi ska komma i mål gemensamt och jobba på samma sätt i hela organisationen. Jag är klar med vad jag vill och har en vision. Samtidigt är det oerhört viktigt att ta vara på våra olikheter och drivkrafter för att skapa dynamik och energi. Vore alla stöpta i samma form skulle inte företaget utvecklas.

Hon brukar beskriva sig själv som en mjuk ledare, och då kan ju tydlighet och klara mål bli extra viktiga. Särskilt som det kan bli lite väl många bollar i luften ibland.

- Jag är bra på att dra i gång saker, men...det som kan vara en styrka är också en nackdel. Om organisationen inte orkar driva projekten så slår det tillbaka.

Men det går bättre i dag, tycker hon:

- Organisationen har lärt mig fokusera på senare år. Tydlighet är viktigt.

När jag frågar om hon ser några andra svaga sidor i hennes ledarskap, nämner hon det här med det stökiga skrivbordet och att saker glöms bort ibland. Å andra sidan är nog inte Sofie Gunolf en särskilt typisk vd. Hon är prestigelös, vill inte bli behandlad på något särskilt sätt bara för att hon är vd.

- De första månaderna när jag tillträdde sommaren 2006 hamnade jag i en identitetskris. Frågade mig själv: Måste jag vara på ett speciellt sätt nu? Jag är ju ingen formell person, och det fungerar inte om jag försöker vara det. Morfar gav mig rådet att vara mig själv; om jag försöker gå in i en roll blir det fel.

Då, när hon lämnade jobbet som inköpschef och blev vd var det tuffa tider för företaget. Något måste göras. Och det var bland annat Sofies ansvar. Sen dess har man satsat mer på mode, mindre på inredning och helt tagit bort barnkläderna ur sortimentet. Det var en lyckad satsning, men det syntes inte direkt. Verksamhetsåret 07/08 var ett tufft år ekonomiskt. Men hon trodde på sin vision, och familjen gjorde det, och för ett och ett halvt år sedan vände det uppåt igen.

Sofie har lärt sig allt hon kan på Indiska. Ett gymnasiebetyg brukar man inte komma långt med om man vill bli vd, men i familjeföretaget kan det räcka. För att inte bli hemmablind har Sofie medvetet jobbat på att skaffa sig nätverk utanför företaget. Hon har ett kontaktnät som hon ringer och rådfrågar och bollar idéer med. Det har hon medvetet jobbat för att få - något som hon tycker att kvinnor ofta är dåliga på.

- Många har ju sagt att jag borde skaffa mig erfarenheter utanför Indiska, men nu är det för sent, säger hon.

Sofie är 41 år och vd för det enda företag hon jobbat på. Hur går man vidare efter det? Tröttnar hon aldrig?

- Nej, säger Sofie. Du tröttnar inte på din egen familj.

När jag säger att det kan man visst göra skrattar hon bara. Familjen är Indiska, de pratar om Indiska på fritiden (möjligen kan nya sambon och mormor bli trötta på pratet om företaget), Sofies fjortonåriga dotter har undrat över om hon kommer att vara tvungen att jobba på Indiska när hon blir stor.

Det behöver hon ju inte förstås men det är klart att det skulle vara jätteroligt! säger Sofie. För jätteroligt är det ju för henne själv. Fortfarande.

Men blir det inte bara jobb, jobb, jobb? Har hon lyssnat på morfar Åke, som sa i en tidningsintervju: "Som entreprenör är det väldigt lätt att bli gift med jobbet. Men jag kom fort underfund med att man måste ha hobbies för att lyckas i affärer. De som är så fokuserade på en uppgift att de glömmer liv och familj och allt - de blir aldrig framgångsrika. Du måste ha inspiration till annat också, så att du längtar till jobbet".

- Han var bättre än jag på att stänga av. Det händer lätt att man hamnar där i soffan på kvällen med laptopen i knät. Man jobbar i stället för att umgås. Det är ett sjukt samhälle på något vis - någon form av frizon måste man ha. Så för några veckor sen bestämde jag att jag skulle sluta med det. Jag kommer väl att få laptopsabstinens?

När vi pratar om nomineringen till hållbart ledarskap tar inte Sofie åt sig värst mycket personligen. Det ligger i Indiskas tradition, ända sen morfar Åkes dagar, säger hon:

- Vi har jobbat med csr långt innan ordet var uppfunnet!

Och honnörsorden man försöker leva efter är värme, humor, okomplicerat, och de ska gälla både medarbetare, kunder och omvärlden, säger Sofie.

Men det är inte alltid så lätt. Även Indiska har fått kritik för att bry sig för lite om dem som producerar varorna. Precis när Sofie Gunolf börjat som vd visade tv:s Uppdrag granskning en film där bland andra Indiska fick kritik för hur varorna producerades. Det handlade bland annat om vattenrening.

Organisationen Rena kläder kom också med en rapport, som i stora drag var bra tycker Sofie. Men Indiska och andra klädföretag fick bland annat kritik för att man nöjer sig med att underleverantörerna betalar de anställda lagstadgad minimilön, vilket är för lågt tycker Rena kläder. Sofie berättar att hon rent ut sagt var skitförbannad, framförallt för att media lyfte fram de punkter där Indiska har små möjligheter att påverka, t ex att väldigt få är medlemmar i facket i Indien.

- Vi vill inte bli anklagade för att ha uppträtt som bovar. Vi vill gå i bräschen för branschen, vara transparanta och ta vår del av ansvaret.

Det betyder att se till att lagar och regler följs, att följa upp leverantörerna så långt det går - även leverantörens underleverantörer numera, säger Sofie Gunolf.

- Det är en utmaning som vi försökt med de senaste tre åren, att vara ihärdiga och följa upp ner till tredje och fjärde led.

En annan utmaning är miljön - här finns inte tillräckligt bra lagar i producentländerna. I Indien har till exempel delstaterna olika lagar och regler. Sofie berättar, inte utan stolthet, att fem av företagets leverantörer börjat bygga ett reningsverk i Rajasthan.

- De har själva drivit på. De ser själva att det inte är klokt hur det har varit. Synen på miljön är på väg att förändras i Indien.

Sofie Gunolf säger att intresset för hållbarhetsfrågor är stort bland de sju hundra anställda:

- Intranätet är till stor hjälp för att ge information. 1,5 timme av en två dagars introduktionskurs ägnas åt detta. Och en nyproducerad film är på väg ut just nu.

Men hur gick det med utmärkelsen hållbart ledarskap? Den som fick ta emot den åtråvärda glasstatyetten i återvunnet glas var Christina Lampe-Öhnerud, som driver Boston Power.