Veteranen Karolina Widar har en gedigen meritlista. SM-guld med klubblaget Rönnby IBK, VM-guld 2007 och två gånger, senast i år, har hon blivit utsedd till världens bästa bandyspelare. Dessutom är hon årets idrottare i Västerås. Hon är en given frontfigur i landslaget med solklar målsättning, ett nytt VM-guld.

Karolina har vunnit det mesta man kan vinna. Än har hon inte tröttnat. Innebandy är helt enkelt för roligt, den dagen det inte är roligt längre då slutar hon. Att få dra på sig landslagströjan är dessutom fortfarande lika stort och hon vill ta chansen att uppleva samma magiska ögonblick som under VM-finalen 2007.

- Jag minns faktiskt inte så mycket av finalen men jag minns slutsekunderna av matchen. Det var fantastiskt helt enkelt och inte något som går att beskriva med ord.

Karolina utstrålar vilja, envishet och ödmjukhet. Hon har vinnarskalle och spelsinne som få. En komplett och allsidig spelare som möjligtvis skulle kunna bättra på skotten. Men man kan ju inte var bäst på allt, säger hon och rycker på axlarna. Det är stora ord för att komma från en som gärna vill vara bäst och hatar att förlora. När hon var yngre spelade Karolina och hennes pappa, lika dålig förlorare han, bordtennis. Det slutade alltid i fullt krig.

- Mamma förbjöd oss att möta varandra för husfridens skull, minns Karolina och skrattar.

Som tonåring var hon idrottstjej. Bordtennis var kul riktigt länge tills hon testade innebandy som 14-åring och blev kär. Lagsport var hennes grej, det förstod hon snabbt. 15 år senare känner hon fortfarande samma sak. Det är vansinnigt kul att tillhöra ett lag.

- Jag hade inte fixat hålla på med en individuell idrott. Du tävlar mot dig själv hela tiden och det är mentalt tufft. Laget ger så mycket tillbaka, i motgång som medgång.

Karolina har alltid fått bekräftelse på att hon är bra på det hon gör, hemifrån och från ledare. Bekräftelse bygger självförtroende som tar en långt, inte bara inom idrotten utan också på jobbet.

Världens bästa innebandyspelare är inte proffs. Den möjligheten finns inte idag för innebandyspelare i Sverige. Karolina är ekonom och jobbar heltid som kundansvarig på bostadsrättförvaltaren SBC i Västerås.

För att kunna förena jobb och idrott på elitnivå med träning 6 dagar i veckan, bortamatcher och träningsläger krävs förstående arbetsgivare och kollegor.

- Men det spelar ingen roll om man får ok uppifrån, det ska också funka praktiskt med kollegorna. Jag hade inte orkat hålla på med innebandy på den här nivån om jag inte haft de arbetskamrater som jag har. Jag är så tacksam.

Kollegorna är innebandyintresserade men så bor hon ju också i innebandytokiga Västerås. De går på matcher, berömmer och läser högt ur tidningarna när det går bra och tröstar med en mjuk hand på axeln när det går sämre. Arbetskamraterna kan skryta inför kunderna med att hos dem jobbar innebandydrottningen Widar. Fast det där gillar Karolina egentligen inte att prata om. Det är osvenskt att framhäva sig, särskilt inom en lagidrott.

- Vi tjejer är ju så dåliga på det där. Killar är mycket mer ego. Fråga tio innebandykillar vem som är bäst i laget och alla skulle svara att de är bäst, säger Karolina.

Innebandyn har gett Karolina fördelar i arbetslivet. Den har fostrat henne till en social person som är van att jobba hårt, effektivt och engagerat. Att tänka målsättning är något alldeles naturligt.

Men ibland blir det för mycket. Jobb, träning, jobb, träning, det tar aldrig slut. När hon vet att hon ska vara borta från jobbet i några dagar i samband med matcher, jobbar hon extra hårt för att inte komma efter och bli en belastning för arbetskamraterna. Sådana gånger får hon påminna sig om att andas.

För två år sedan började hon känna av stressen. Lusten att spela började dala. Det hände och händer fortfarande att träningar krockar med kundmöten som ofta sker kvällstid. Det är ett evigt trixande men det går på något sätt. Ibland får hon helt enkelt missa ett träningspass. Karolina känner de som inte orkat fortsätta en lovande innebandykarriär för att vardagen inte går ihop och förståelsen saknas från såväl familj och jobb.

Så långt gick det aldrig för Karolina. Lusten kom tillbaka mycket tack vare de förstående arbetskamraterna. Ännu bättre blev det när Svenska spel bestämde sig för att i ett halvår sponsra tre tjejer i landslaget med 7 000 kronor var i månaden. Tanken var att sponsringen skulle fungera som en extra morot i satsningen mot VM.

Pengarna och vetskapen av att vara en av de utvalda, gav henne ny kraft och fler möjligheter.

- Det har varit lättare att vara ledig i samband med träningsläger eller matcher. Idag har vi samling med landslaget klockan 12. Tidigare hade jag stressat från jobbet, men nu kan jag vara ledig på förmiddagen.

Karolina är en av de äldre i landslaget med sina 29 år. Hon tycker själv att hon för varje år blivit bättre men en vacker dag säger kroppen ifrån och då är dags att sluta.

Men Karolina vill inte sia om sin framtid. Kanske spelar hon ett nytt VM om två år, kanske inte. Hon är i alla fall rätt säker på att innebandyn på något vis alltid kommer att finnas i hennes liv.

- Innebandyn har gett mig så mycket att det nog blir svårt att hålla mig borta även den dagen när jag slutar som spelare.