För några år sedan visade SVT en engelsk programserie där en kvinna hjälpte privatpersoner att rensa bort överflödiga prylar. Vi som såg programmen har knappast glömt vilka ohyggliga mängder som förpassades till sopsäckar. Hela gårdsplaner fylldes. Minnesvärt är också avsnittet av Dr Phil där mannen i en familj inte kunde skiljas från någonting. Hela huset var fullproppat från golv till tak. Mannen, en lärare, och hans fru bodde i husvagn.

- Till skillnad från homestyling handlar min verksamhet om hur det fungerar, inte hur det ser ut. Jag sysslar inte med färg, form och inredning. Men jag kan rekommendera produkter som korgar, pärmar och förvaringslösningar för kunden, säger Nina Strandberg.

Så vitt hon vet är hon först i Sverige med att saluföra en tjänst som många behöver alltför väl. Hon åtar sig att rensa och organisera skrivbord, kontorsrum, hem och nästan vad som helst.

I åratal hade hon ordnat och strukturerat bohag och förråd åt slarviga och dåligt organiserade släktingar och vänner. Så fort någon skulle flytta eller göra om bad hon om att få hjälpa till. Att hon håller sitt eget hem i mönstergill ordning behöver knappast sägas.

Det var en kusin i USA som gav henne idén att slå mynt av hobbyn: "Här lever människor på det du älskar att göra. Amerikanarna drunknar i sina prylar. Så de anlitar professional organizers. De är så många att de har bildat en branschorganisation."

För ett år sedan gjorde Nina Strandberg slag i saken och startade företaget Iordning. Hon åtar sig att rensa ut och upp på arbetsrum, i lager och förråd och hem. Skillnaden mellan före och efter är påtaglig, säger hon, och visar foton som bär syn för sägen.

- Det är lätt att bli hemmablind. Kanske har man varken tid eller ork att ta itu med oredan. Och kanske tänker man inte på att tid är pengar. Tio minuters letande kostar 31 kronor om man tjänar 30 000 kronor i månaden. Inte mycket, kan det tyckas, men slå ihop summan på ett år!

Nina Strandberg är en späd kvinna som utstrålar energi. Innan vi ens har setts förstår jag att hon är precis vad mitt stökiga arbetsrum behöver. Hon säger sig ha sett värre och försäkrar att det inte är bortom räddning. Och att det finns andra lösningar än ett lika stort rum till.

- Det går att rensa, säger hon försiktigt. Och vi kan ta det i flera omgångar för att det inte ska bli alltför stessande psykiskt.

Hon har en fil kand i sociologi och har varit säljare på en tidning samt receptionist/telefonist. När hon går ut till sina kunder brukar hon fråga hur de skulle vilja att det ser ut när det är klart. Hon behöver en tydlig bild av vad det är kunden vill ha och gör ingenting utan att ha förankrat det väl hos uppdragsgivaren.

Vet folk hur de skulle vilja ha det?

- Ja, det är därför de har kontaktat mig som extern hjälp. Somliga vill bara ha tips om hur de själva kan röja och få en bättre ordning till stånd.

I Nina Strandbergs arbete ingår att hon får kundens samtycke till att slänga saker. Hon bekräftar med ett skratt att det är något som många har svårt för.

- Bara den som äger sakerna kan bestämma om något och vad som kan slängas. En skatt för honom/henne kan andra tycka vara skräp och tvärtom.

Hon visar en bild av ett garage vars ägare hade samlat på sig det mesta i femton år. Hela golvet och alla väggar täckta av grejer.

- I hans identitet ingick att han var killen som hade allt och han tyckte att det är kul med saker. Men när han stod inför att sälja villan insåg han att det var dags att rensa bort. Hans mål var att kunna se golvet.

När de tillsammans gick igenom alltsammans och hon höll upp en sak och frågade om han skulle ha den kvar svarade han ja per automatik. Följdfrågan var om han visste varför han hade sparat den och när han tänkte använda den kom han gång på gång fram till att han kunde avvara saken.

Många behöver vänja sig vid tanken på att skiljas från ting. Om ägaren inte kommer fram till att saken kan avvaras brukar Nina Strandbergs råd bli att skjuta upp avgörandet. Om den fortfarande inte har använts på ett år tycker hon att den kan skatta åt förgängelsen.

- Jag kan nästan garantera att den inte blir saknad.

(Siftidningen nr 6-2007)