När jag som organisationskonsult blev anlitad var David ett av problemen. Hans chef hade en ärlig och uppriktig vilja att hitta en lösning, men på den här firman hade David bränt sina skepp. Efter långa samtal med David och chefen fick jag bilden klar för mig.
Ett par år tidigare hade det varit en stor skandal, ett internt bedrägeri på firman, och David hade varit en av dem som misstänkt det tidigt och öppet ifrågasatt ledning och rutiner. Det var något av "Kejsarens nya kläder" där David var pojken som påpekade kejsarens nakenhet.
Firman löste skandalen genom att låta de mest skyldiga gå, men flera som borde ha reagerat och satt stopp för möjligheten att lura firman blev kvar. Några av dem hade avancerat.
David hade hela tiden haft rätt i sak, men hans sätt att framföra sin kritik blev ofta förlöjligande och som personliga påhopp. Han tyckte att flera i ledningen var inkompetenta strebrar och det sa han öppet. Han hade trampat så många tår och retat så många med makt att hans chanser att avancera och komma till sin rätt var körda.
När jag pratade med David var han helt på det klara med det här. Hans bild var att han hade blivit straffad, istället för belönad, när han ifrågasatte turerna kring bedrägeriet. Efter det har jag retat, öppet ifrågasatt och medvetet gjort mig omöjlig, sa han. Jag kunde förstå att han blivit kränkt, men inte hur han tänkte om att fortsätta på det vis han gjorde nu.
-Jag vill ha upprättelse, svarade han, innan jag går ifrån det här jobbet vill jag ha någon slags hämnd.
-Tror du att du kommer att få det då?" frågade jag och hans skrattade uppgivet och sa:
-Inte en chans, men jag kan inte släppa taget.
Hämndbegär och upprättelse är ett komplicerat och sammansatt fenomen. Många som drivits av att få hämnd har, när de fått den, inte alls känt lättnad utan snarare tomhet och ledsnad. Det finns exempel där kränkta och utsatta människor har fått chans att ge igen, men då avstått. Ger jag igen blir jag som en av dom. Det finns berättelser från koncentrationsläger där frigivna fångar fick möjlighet att skjuta sina hatade vakter, men avstod för att inte sjunka till deras nivå. Lite förenklat kan man säga att hämnd inte fungerar som upprättelse.
Jag har genom åren träffat människor som blivit ohyggligt utsatta, många mycket värre än David, och jag har inget bra svar på vad de ska göra med sitt behov av hämnd och hur de ska få upprättelse. Förvånansvärt många hittar trots allt en inre frid.
Jag stötte av en slump på David ett par år senare. Från en annan firma hade han fått ett erbjudande som han helt enkelt inte kunde avstå. Han berättade att han stortrivdes, han var en mycket omtyckt chef och kanske hans reflektion ger något av svaret; Jag var som förgiftad och nu när jag är ifrån det ser jag att det värsta var inte att jag blev kränkt i det första skedet utan att det blev som en gnagande orättvisa som tog all kraft.