Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Svårt leva på lägsta lönen

Lägstlönerna har varit ett diskussionsämne i årets avtalsrörelse. Arbetsgivarna vill helst inte ha några sådana alls, medan facket kräver höjda lägstlöner. På Transcom i Norrköping börjar alla på lägsta lönen. Och kommer inte mycket längre.<br />
Publicerad
Det är ett lågmält sorl i lokalen. Säljande samtal och hjälpande kundtjänströster blandas i ett jämnt surrande där inga enskilda röster hörs. Det här är Fernando Furnes Monteros arbetsplats, här sitter han och är en av Viasats röster mot omvärlden för en grundlön på knappt 15700 i månaden. Han är inne på sitt fjärde år på Transcom i Norrköping och ligger en bit över lägstlönen 15020.
Den nivån gäller för 24-åringar och över. 19-åringarna får nöja sig med 12700.
Fernando Furnes Montero gillar sitt jobb. Eller, rättare sagt, han gillar sina arbetskamrater och gemenskapen. Själva jobbet kan kvitta, säger han. Lönen är ju heller inget att hurra för, och det är tur för honom att han har en flickvän att dela hyra och andra räkningar med.
-Jag hade mycket högre lön som bartender, men man får lära sig att leva på det man har, konstaterar han.
Fernando är 36 år och en av de äldre på den här arbetsplatsen, som man emellanåt kan få för sig är en gymnasieskola.
Han har hunnit med en del innan, men inte hjälpte det i lönehänseende när han började på Transcom.
Här börjar alla som rekryteras utifrån på lägstlön, erfaren som oerfaren. Arbetsgivaren använder avtalets lägstlön som ett tak, till fackets stora förtret. Fernando tycker att det är dåligt att varken erfarenhet eller ålder räknas en tillgodo.
-Jag fick sänka lönen med många tusenlappar mot jobbet som projektansvarig jag hade innan, berättar Fernando.
I ena änden av det stora kontorslandskapet finns ett litet rum för facket. Här sitter Fernando och jag och pratar med klubbordföranden Carola Persson och vice ordföranden Tobias Sved, som är den av säljare och kommunikatörer som har högst grundlön på Transcom i Norrköping: 15900. Tobias har alltid legat lite över Fernando.
-Fast du sprang om mig en gång med tio kronor, skämtar Tobias.
Så förutom problemet med lägstlöner som används som tak vid nyanställningar, så har fackklubben problem med en nästan obefintlig löneutveckling. Tobias och Carola kämpade hårt i de lokala löneförhandlingarna förra året för att få lite extra till dem som jobbat länge, och de lyckades till slut med några hundralappar.
Grundlönen säger dock inte hela sanningen om inkomsten. Utöver den kan de anställda få provision på det de säljer, och sitter man på kundtjänst som Fernando så har det införts ett bonussystem, "reward", som i bästa fall kan ge upp till 4400 kronor extra. Det sistnämnda har dock bara en person lyckats med sedan starten i december. Nu är systemet delvis omgjort, så man hoppas att extrapengarna ska bli lättare att uppnå.
-Men den viktigaste tryggheten är grundlönen. Det är en kärnfråga för oss. Lönen kan väl vara okej om man bor hemma, men det blir tufft när du skaffar familj. Jag blir skrämd när arbetsgivarna vill förhandla bort lägstlön och garanterad löneökning till alla, säger Carola Persson.
-Och man får slita för att få provision mer än grundlönen. Det beror på vilka projekt man sitter och säljer, säger Fernando Furnes Montero.
Ett annat sätt att tjäna lite mer är att jobba mycket på tider som ger ob-tillägg. Den taktiken kör Tobias Sved, eftersom han sänkte sin lön i och med att han bytte arbetsuppgifter, och därmed behöver kompensera det inkomstbortfallet. Fyra helger av fem finns i hans schema.
-Det är många här som har noll på kontot veckan innan lön, eller två veckor innan, och det vet företaget. Därför öppnar man ibland för extrajobb lördagen före lön, det kallas cashday och då får man pengarna direkt i handen, berättar han
Carola, Tobias och de andra i facket har ett styvt jobb när de centrala löneförhandlingarna blir färdiga, och de lokala tar vid. Tidigare har det tagit allt ifrån sju till elva månader tills det blir något resultat. Det har varit svårt att få något enda utöver den garanterade procentsatsen, så facket på Transcom har försökt gå andra vägar för att få ut lite mer. Därför har man haft ett eget mer prestationsbaserat system.
- Vi vill hitta andra lösningar och det har varit värt det. Medlemmarna har tjänat mer pengar, konstaterar Carola Persson.
Fernando Furnes Montero jobbade på säljsidan fram till i november i fjol, och han lyckades ganska bra med att få provision där.
-Jag satte mina mål själv och lyckades hålla dem. Det var stressigare än jag har det nu, jag måste prestera, måste sälja. Det var inga problem för mig, men det är ett problem att varva ner på kvällarna. Det finns de som inte kan det, och de blir utbrända, säger Fernando Furnes Montero.
När jag lämnar Fernando, Tobias och Carola i den stora lagerlokalen som inrymmer Transcom tar jag en taxi in till centrum. Chauffören börjar genast upprört prata om sin provisionslön. Nån grundlön har han inte.
-38 procent av indragna pengar, men vad händer om jag inte drar in nånting då?

HTF kräver höjda lägstlöner i årets avtalsrörelse. Man måsta kunna leva på sin lön, hävdar facket. HTF:s krav är en höjning av lägstlönerna med drygt 1300 kr (då skulle nivån bli 14000 kr/mån för 20-åringar och 16 300 kr för 24-åringar).


Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.