I övrigt är det dystert. När facken inom industrin presenterade sina avtalskrav i december svarade Teknikföretagens ordförande Anders Narvinger att det i princip inte finns några pengar att fördela. Individgarantier kunde facket glömma. Det var också uteslutet med låglönesatsningar, till exempel höjda lägstlöner. Nej också till ytterligare arbetstidsförkortning. Arbetsgivarna vill vidga begreppet ordinarie arbetstid och kunna beordra 50 timmars arbete på kvällar och lördagar.
Motparterna Sif, CF och Metall, som förhandlar för 300 000 anställda i tekniksektorn, hade sällan hört något så korkat. Deras satsning på höjda kvinnolöner - inom Sif skiljer det ett par tusen i månaden mellan könen -var inte ens nämnd. Arbetsmiljöavtal och obligatorisk företagshälsovård förbigicks också med tystnad. Ett yttrande om näringslivets skandalösa bonusar hade varit klädsamt i arbetsgivarnas maning till återhållsamhet för oss andra. Men icke!
När teknikföretagen återkom med ett preciserat bud i januari hade noll pengar växt till 0,7 procent första avtalsåret och 0,9 procent vardera under de följande två åren för tjänstemännen, något mer för metallarna. Men detta är en så kallad stupstock, om parterna misslyckas i de lokala förhandlingarna. För något centralt avtal med innehåll ska inte tecknas. Allt ska skötas i de enskilda företagen, helst öga mot öga mellan chef och medarbetare.
Sifordföranden Mari-Ann Krantz begriper inte hur det skulle gå till. Åtskilliga lönetvister går vidare till de centrala lönenämnderna. Många arbetsplatser saknar klubb. Utan ett tvingande centralt avtal i ryggen skulle medlemmarna inte ha mycket att hämta i lönesamtalet med chefen. Det skulle bli lättare att driva igenom sänkt lön.
Facken är inte motståndare till en ny treårig avtalsperiod. Sånt ger stabilitet. Men då måste nivåerna upp minst i klass med 2001 års uppgörelser. Teknikföretagen accepterade då potter om 2,1 procent första året följt av 1,8 respektive 1,6 procent. Totalt 5,5 procent plus att ytterligare pengar kunde falla ut i lönerevisionen varje år. Deras nu liggande bud är inte värt hälften av detta.
Varje tjänsteman garanterades förra gången 700 kronor på tre år. Då var konjunkturen vikande. Nu bjuder direktörerna 250 kronor, i gryningen till en konjunkturuppgång! Och dagens lägstlön på 12 650 skulle efter tre år vara uppe i 12 950 kronor, en höjning på 2,4 procent att jämföra med förra verkstadsavtalets tio procent. Sif kräver 14 000 redan i år.
Facken inom industrin anser att 3,5 procent i år är en ansvarsfull nivå, som inte hotar Sveriges konkurrenskraft. Arbetsgivarna hävdar att Tysklands lönekostnader bromsats. Men Tyskland bromsar från en högre nivå, och Sverige toppar produktivitetsligan i västvärlden.
I slutet av februari kommer ett flertal arbetsgivarorganisationer att ha visat korten. Då är det bara en dryg månad kvar tills de största avtalen löper ut. Enligt industriavtalets regler måste då de opartiska ordförandena gripa in. De bör fokusera på kvinnolönerna och lägstlönerna.
BJÖRN ÖIJER
Motparterna Sif, CF och Metall, som förhandlar för 300 000 anställda i tekniksektorn, hade sällan hört något så korkat. Deras satsning på höjda kvinnolöner - inom Sif skiljer det ett par tusen i månaden mellan könen -var inte ens nämnd. Arbetsmiljöavtal och obligatorisk företagshälsovård förbigicks också med tystnad. Ett yttrande om näringslivets skandalösa bonusar hade varit klädsamt i arbetsgivarnas maning till återhållsamhet för oss andra. Men icke!
När teknikföretagen återkom med ett preciserat bud i januari hade noll pengar växt till 0,7 procent första avtalsåret och 0,9 procent vardera under de följande två åren för tjänstemännen, något mer för metallarna. Men detta är en så kallad stupstock, om parterna misslyckas i de lokala förhandlingarna. För något centralt avtal med innehåll ska inte tecknas. Allt ska skötas i de enskilda företagen, helst öga mot öga mellan chef och medarbetare.
Sifordföranden Mari-Ann Krantz begriper inte hur det skulle gå till. Åtskilliga lönetvister går vidare till de centrala lönenämnderna. Många arbetsplatser saknar klubb. Utan ett tvingande centralt avtal i ryggen skulle medlemmarna inte ha mycket att hämta i lönesamtalet med chefen. Det skulle bli lättare att driva igenom sänkt lön.
Facken är inte motståndare till en ny treårig avtalsperiod. Sånt ger stabilitet. Men då måste nivåerna upp minst i klass med 2001 års uppgörelser. Teknikföretagen accepterade då potter om 2,1 procent första året följt av 1,8 respektive 1,6 procent. Totalt 5,5 procent plus att ytterligare pengar kunde falla ut i lönerevisionen varje år. Deras nu liggande bud är inte värt hälften av detta.
Varje tjänsteman garanterades förra gången 700 kronor på tre år. Då var konjunkturen vikande. Nu bjuder direktörerna 250 kronor, i gryningen till en konjunkturuppgång! Och dagens lägstlön på 12 650 skulle efter tre år vara uppe i 12 950 kronor, en höjning på 2,4 procent att jämföra med förra verkstadsavtalets tio procent. Sif kräver 14 000 redan i år.
Facken inom industrin anser att 3,5 procent i år är en ansvarsfull nivå, som inte hotar Sveriges konkurrenskraft. Arbetsgivarna hävdar att Tysklands lönekostnader bromsats. Men Tyskland bromsar från en högre nivå, och Sverige toppar produktivitetsligan i västvärlden.
I slutet av februari kommer ett flertal arbetsgivarorganisationer att ha visat korten. Då är det bara en dryg månad kvar tills de största avtalen löper ut. Enligt industriavtalets regler måste då de opartiska ordförandena gripa in. De bör fokusera på kvinnolönerna och lägstlönerna.
BJÖRN ÖIJER
