Men det som kan bli ett problem i 2004 års avtalsrörelse är att arbetsgivarna, uppbackade av medlingsinstitutet, hävdar att flera kostnader ska räknas av från löneutrymmet. Det gäller framför allt ökade kostnader för ITP-planen och den tredje sjukveckan. Även LO-ekonomerna har sagt att det finns fog för en sån avräkning. Här pyr en internfacklig strid.
När sifs förbundsfullmäktige i mitten av oktober klubbade inriktningsmålen för avtalsrörelsen, tog Sifordföranden Mari-Ann Krantz upp dessa propåer. "Frågan är väl närmast om vi inte är skyldiga pengar och helst retroaktivt", ironiserade hon från talarstolen. För att i nästa ögonblick
erinra om att sjukfrånvaron beror på stress, brister i arbetsmiljön och sviktande ledarskap - faktorer som arbetsgivarna själva kan förändra och få ner utgifterna för.
Mari-Ann Krantz bemötte kravet på kompensation för ökade pensionskostnader med att när SPP (nuv Alecta) för några år sen inte visste hur de skulle hantera ett överskott på 73 miljarder, då var det inte tal om att pengarna skulle påverka lönerna. Överskottet betalades tillbaka till företagen, som därmed kunde visa bättre resultat.
Sif och de övriga förbunden i Facken inom industrin anser att bara sånt som avtalsparterna i förhandlingar enats om, till exempel kortare arbetstid, ska påverka löneutrymmet. De som valt att minska arbetstiden har fått avstå 0,5 procent per år under den senaste avtalsperioden. Däremot ska pålagor beslutade av regering och riksdag inte inkräkta på löneökningarna.
Fackets hållning är den enda rimliga. Politiska beslut kan inte få styra löneförhandlingarna, även om besluten i sig medför ökad ekonomisk börda för företagen och/eller de anställda.
Hundratusentals, kanske miljoner, svenskar drabbas nästa år av höjda avgifter och skatter i kommuner och landsting. Det blir dyrare att åka buss eller tåg till jobbet. Storstockholms bilister får ökade kostnader genom trängselavgifter. Det minskar köpkraften, vilket direkt påverkar detaljhandeln och konjunkturen. Löneökningar till alla blir därför ännu viktigare. Men detta ska inte läggas ovanpå ett utrymme om 3,5 procent.
Sifs mål i avtal 2004 ska nu brytas ner på branschnivå. Där kan metoderna variera, men målen är desamma: reallöneökning för kollektivet, årlig individuell löneökning med krontalspåslag för alla samt rejält höjda lägstlöner. Osakliga och oförklarliga löneskillnader ska elimineras. Sif ska verka för en partsgemensam lönestatistik.
Andra krav är kompetensutveckling och företagshälsovård till alla, lika utvecklingsmöjligheter för kvinnor och män, fortsatt arbetstidsförkortning och sänkt tak för övertid till 100.
Vissa krav kostar mer än andra. Vissa är investeringar för framtiden, och somliga kan rentav innebära besparingar. Löneutrymmet är inte en restpost som eventuellt återstår när allehanda kostnader räknats av. Arbetsgivarnas börs är inte tom.
BJÖRN ÖIJER