Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

IT-branschen halkar efter

Sifarna på IT-företagen har de senaste åren försämrat sitt löneläge i jämförelse med andra branscher. De ligger i snitt 7 procentenheter under oljebolagens Sifmedlemmar.
Publicerad
Högsta lönerna har tjänstemännen inom petroleumbranschen (Statoil, Shell m fl företag). De hade vid början av 2002 ett relativt löneläge på 111 procent. Snittet för alla Sifs avtalsområden var 103,2.
IT-företagens löneläge har sjunkit i jämförelse med andra branscher. IT-bolagen ligger nu på 103,1.
Största arbetsgivarorganisationen är Sveriges verkstadsförening (VF), till vilken drygt 56 000 sifare hör. Där har löneläget kommit upp till 103,8, vilket är en förbättring.
I botten återfinns virkesmätningsbranschen, där arbetsgivarna inom SLA lyckats hålla löneläget nere på 90,7. Tjänstemännen där tjänar alltså drygt 20 procentenheter mindre än de lyckligt lottade förbundskamraterna på oljebolagen.
Lågt ligger också bl a Sveriges Radio, som nu är nere på 97,3 och Samhall (96).
Högt ligger förutom oljebolagen bland andra värdepappersföretag och kemisk-tekniska fabriker.
Orsakerna till löneskillnaderna är sannolikt marknadens effekter, det vill säga att lönerna stiger när det är stor efterfrågan på arbetskraft inom en bransch. Andra förklaringar är traditioner, geografisk placering och arbetsgivarförbundens olika sätt att förhandla.
Sif hade i många år en lönepolitik med principen att likvärdigt arbete ska ge lika lön - oavsett vilket företag man jobbar på. "Den solidariska lönepolitiken" har dock under senare år i praktiken övergetts. Förbundet har accepterat att löneutrymmet är större i vinstrika och expanderande branscher.
I princip gäller dock fortfarande lönepolitiken från 1993, då Sifkongressen fastslog att marknadskrafterna inte får tillåtas skapa omotiverade löneskillnader mellan branscher. Att likvärdigt arbete bör ge lika lön, ansåg också majoriteten av ombuden vid kongressen år 2000.

DAG BREMBERG

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.