Det är inte en panikinbromsning men nog så tuffa tag för delar av verksamheten. Oförutsedda kostnader på förhandlingsområdet och för införandet av en ny IT-plattform (WindowsXP) har lett till akuta sparåtgärder, som drabbar årets budget. Samtidigt skärs ramarna ner för 2003 och 2004.
Sif driver en ambitiös medlemsservice som kostar mer än de pengar kongressen 2000 beslutade om. Då fanns en oro för att Sif inte skulle kunna rekrytera tillräckligt många medlemmar. Nu vet vi att förbundets förmåner, typ inkomstförsäkringen, i förening med konkurrenskraftiga medlemsavgifter och en stigande oro för jobben inom telekomsektorn i stället levererat oväntat många nya medlemmar, som ställer nya krav på service.
De sifanställdas arbetsbörda är sedan något år mycket stor. Antalet inkommande telefonsamtal har slagit alla rekord. I juni kom 90 000 anrop till Sifväxeln, en ökning med 25 000 från året före. Stockholmsavdelningen sliter med att hantera två till tre gånger så många förhandlingsärenden som normalt. Irritationen växer bland medlemmar, och månadsrapporterna från förbundets chefer är i vissa delar rena nödropen!
Flera av organisationens mål kommer inte att nås i år. Arbetet med mångfald och jämställdhet har inte prioriterats. Utarbetade ombudsmän sjukskrivs. Ombudsmän som gått i avtalspension vid 60 - för att bereda plats för yngre krafter - har kallats tillbaka och tjänstgör som seniorkonsulter i jourerna. Ett tvåårigt försök med ett telefonbaserat servicecenter ska lätta på trycket.
Samtidigt ska förbundet till år 2004 minska bemanningen på kansliet från ca 230 till 214 anställda. Personalmålet är beslutat av förbundsstyrelsen. En utredning har tittat på hur färre anställda ska kunna göra ett effektivare jobb.
Ambitionen att bli "Sveriges bästa fack" är beroende av att kapitalavkastningen finansierar de delar av verksamheten som inte täcks av medlemsavgifter. Sifs fonder har till exempel bekostat ett uppskattat litteraturstöd till medlemmar som utbildar sig. Inkomstförsäkringen, som ger ett utökat skydd vid arbetslöshet, startades med hjälp av fondmedel.
Börsraset har reducerat Sifs samlade förmögenhet i aktier och fastigheter från som mest över 10 till knappt 7 miljarder kronor. Årets resultat ser ut att bli det sämsta på länge, ca 300 miljoner sämre än förra årets. Men trots allt är alla siffror - utom kapitalavkastningen - bättre än budget, om man räknar på samma sätt som tidigare.
Sif är fortfarande ett rikt förbund (se även sid 57), och aktiekurserna måste någon gång vända uppåt igen. Börsfallet naggar just nu målet om en konfliktberedskap på 1998 års nivå i kanten. Allvarligare är om medlemsservicen tar stryk.
Det är upp till de förtroendevalda att agera, senast på nästa ordinarie kongress om två år. Ska Sif behålla den höga ambitionsnivån måste detta betalas med höjda medlemsavgifter och/eller ökat utnyttjande av kapitaltillgångarna. Annars uppstår en klyfta mellan uppgifter och resurser.
BJÖRN ÖIJER