Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Risk för mobbning när debatten är hård

En samhällsdebatt som delar in människor i "vi" och "dem" riskerar att följa med in på arbetsplatserna. Vi måste alla ta vårt ansvar att motverka polarisering av människor, skriver Oscar Fredriksson och Stefan Blomberg.
Stefan Blomberg Publicerad
Sprickor i marken
En polariserande samhällsdebatt kommer att påverka hur vi pratar med varandra på arbetsplatsen, skriver Stefan Blomberg och Oscar Fredriksson.

Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Polariseringen i samhällsdebatten håller på att normalisera ett klimat där förenklingar, överdrifter och personangrepp tränger undan saklighet och demokratiska samtal. Det finns stöd i arbetsmiljöforskningen att dagens debattklimat också riskerar att få konsekvenser när det gäller arbetsmiljön på våra arbetsplatser. 

Stefan Blomberg

Totalitära anspråk måste alltid bekämpas oavsett om de kommer från höger, vänster eller från ovan och oavsett om agitatorerna är klädda i brunt, rött, grönt eller svart. Vi behöver bryta polariseringen och hitta en väg tillbaka till en mer respektfull saklighet i debatten.

Ett samhälle kan inte byggas på polemik och retorik utan det krävs att vi skiljer mellan åsikter och fakta, och är hederliga nog att inte förvanska och vinkla all information i enlighet med vad som passar in i vår världsbild. Det spelar ingen roll vem som begår övergreppen utan man kan samtidigt vara kritisk mot exempelvis Trump, ICE, Putin, Netanyahu, Hamas och ayatollorna i Iran. Vi behöver stå upp för skyddet av demokratiska processer och mänskliga rättigheter oavsett vem som utmanar dem.

Medarbetare börjar undvika kollegor med ”fel” åsikter 

Genom en polarisering av debattklimatet där oliktänkande inte längre ses som meningsmotståndare utan som fiender blir det okej att förvränga fakta och sprida halvsanningar i stället för att möta argument. 

Oscar Fredriksson

Användandet av av uttryck som "vi mot dom" kombinerat med misstänksamhet kring motiv och avsikter baserat på utseende, grupptillhörighet, åsikt eller etnicitet gör både samhällsdebatt och arbetsplatser dysfunktionella. En allt mer polariserad samhällsdebatt innebär också risker för ökade motsättningar, tystnadskultur, kränkningar och trakasserier på våra arbetsplatser. 

Forskning om polarisering i arbetslivet visar att medarbetare börjar undvika kollegor med ”fel” åsikter och att risken för utfrysning, motsättningar och mobbing ökar. När samhällsdebatten uppmuntrar till moraliskt förakt mot motståndaren följer det beteendet också med in på arbetsplatsen och skapar risk för både ökade konflikter och lägre produktivitet. 

En polariserad samhällsdebatt innebär risker för ökade motsättningar på våra arbetsplatser

Ett väl fungerande arbetsliv förutsätter att vi kan skilja mellan person och åsikt, mellan fakta och mellan konflikt och fiendskap. När de gränserna suddas ut riskerar arbetsplatser att bli arenor för samma destruktiva polarisering som dominerar delar av samhällsdebatten.

I en tid där både sociala medier och den omgivande debatten premierar allt hårdare tonläge behöver vi alla ta ansvar för vårt eget agerande och inte okritiskt bidra till att fördjupa dagens destruktiva polarisering. Det vinner vi alla på, både i samhället och på arbetsplatsen. 

/Stefan Blomberg, fil.dr, forskare/leg.psykolog, vd Whole AB 

/Oscar Fredriksson, jurist och fil.kand. i socialpsykologi, chefsjurist Whole AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag