Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige