Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det började efter sommaren 2022. Johan Lif fick svårare att läsa. Han klarade några rader men sedan blev bokstäverna suddiga och bröts av på mitten. Blicken fick inte fäste, halkade över raderna som en dålig skidåkare.
Jag behöver läsglasögon, tänkte Johan och köpte ett par. Men bokstäverna fortsatte att bråka och han besökte en optiker. ”Du har vanligt ålderseende”, sa optikern och rekommenderade honom att be sin arbetsgivare om att få terminalglasögon.
Sedan kom huvudvärken. Kraftfull och strålande längst tinningarna. Inte helt ovanligt när man skaffar glasögon tänkte Johan och härdade ut. Till nyårsdagen, då smärtorna var för stora och han åkte akut till Västerås sjukhus. Efter en röntgen konstaterades en svullnad i vänstra delen av hjärnan. Läkarens dom var misstänkt tumör och den såg inte snäll ut.
Den medicinska benämningen är glioblastom. En aggressiv och obotlig hjärntumör, men som går att leva med. Just nu genomgår Johan Lif inga behandlingar – han räknas till den palliativa vården, alltså vård i livets slutskede, trots att man efter en operation fick bort alla synliga delar av tumören och han svarade bra på strålning och cellgifter.
– Om den inte upptäckts så hade jag varit död nu. Tyvärr är återväxt vanlig och därför räknas den som obotlig, säger Johan Lif.
Det gjorde mig inte gott att vara sjukskriven på heltid
Direkt efter operation på Akademiska sjukhuset i januari var Johan Lif sjukskriven på heltid. Men något skavde. Han befann sig i ett mellanläge där det fanns en dödlig diagnos, men kände sig ändå inte särskilt sjuk. Beslutet blev därför att börja jobba deltid. Först 25 procent, sedan halvtid.
– Det gjorde mig inte gott att vara sjukskriven på heltid. När jag gick på strålning fanns en känsla av att göra något meningsfullt varje dag. Men när den behandlingsrutinen tog slut var jag i ett limbo, färdigbehandlad men utan riktning och mål.
Jobbet som arbetsrättsspecialist på batteritillverkaren Northvolt Labs i Västerås blev ett sätt att ta tillbaka vardagen. Här finns rutiner, arbetsuppgifter och struktur. Arbetsuppgifterna är inte desamma som innan beskedet, men de är meningsfulla och han fyller sina dagar med sysslor.
– Det finns två ytterligheter av personer. Den ena som tar ett dåligt besked och begraver sig med det. Den andra som omvärderar sitt liv och ser en högre mening med allt som händer. Jag tror på att hålla en rimlig kurs i mitten. Med det sagt så pendlar även jag mellan de båda ibland. Men jobbet hjälper mig att behålla någon slags normalitet.
Några dagar i veckan reser han till kontoret. Resten av tiden jobbar han hemifrån. Han har valt att vara öppen med sin diagnos både med chefer och kollegor. Och reaktionerna har överraskat honom.
– Jag förvånas över att folk är rätt osentimentala. Och många öppnar upp om sina egna erfarenheter av svåra händelser. Det har varit fint.
En utmaning har varit att påminna vänner, bekanta och kollegor om att han fortfarande inte är frisk, trots att han är färdigbehandlad och varken ser eller känner sig särskilt sjuk. Orken tryter ibland och han är mer sårbar för stress. Var tredje månad röntgas hans hjärna för att se om tumören har växt. Inför de beskeden försöker han att koppla bort alla katastroftankar.
– Om man genomgått en behandling så minskar oftast oron ju längre tiden går. Så är det inte för mig. Snarare tilltar oron med tiden, eftersom tankar kring återväxt finns med hela tiden. Men jag försöker att vara snäll mot mig själv. Det är okej att ha stunder där det känns tufft.
Jag förvånas över att folk är rätt osentimentala
Johan och hans chef på Northvolt Labs i Västerås har en öppen dialog och planerar veckorna utifrån läge och ork. Han tror att alla arbetsplatser kan vara en friskfaktor för den som fått ett sjukdomsbesked. Om den som är sjuk är villig att kommunicera.
– Det är en vinst för både arbetsplats och medarbetare. Min arbetsgivare är glad att jag kan utföra så mycket jobb som jag orkar. Och jag får möjlighet att göra meningsfulla saker och skapa rutiner och ramar kring mina dagar.
Prognosen är dyster. Hjärntumörer har fyra nivåer, där ett är den minst snabbväxande och fyra är den mest aggressiva. Johan Lif har en fyra. Ungefär fem procent av dem som drabbas av glioblastom lever längre än fem år. Men det finns också exempel på människor som levt många år efter att diagnos ställts.
Själv vågar han planera en sommar till. En födelsedag till för barnen. Han återkommer till ett citat av den amerikanska poeten Charles Bukowski: ”You can't beat death but you can beat death in life”.
Vad betyder det?
– Att inte låta livet bara handla om döden, utan om allt annat som är just frånvaron av död. Om det blir begripligt.
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.