Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Det började efter sommaren 2022. Johan Lif fick svårare att läsa. Han klarade några rader men sedan blev bokstäverna suddiga och bröts av på mitten. Blicken fick inte fäste, halkade över raderna som en dålig skidåkare.
Jag behöver läsglasögon, tänkte Johan och köpte ett par. Men bokstäverna fortsatte att bråka och han besökte en optiker. ”Du har vanligt ålderseende”, sa optikern och rekommenderade honom att be sin arbetsgivare om att få terminalglasögon.
Sedan kom huvudvärken. Kraftfull och strålande längst tinningarna. Inte helt ovanligt när man skaffar glasögon tänkte Johan och härdade ut. Till nyårsdagen, då smärtorna var för stora och han åkte akut till Västerås sjukhus. Efter en röntgen konstaterades en svullnad i vänstra delen av hjärnan. Läkarens dom var misstänkt tumör och den såg inte snäll ut.
Den medicinska benämningen är glioblastom. En aggressiv och obotlig hjärntumör, men som går att leva med. Just nu genomgår Johan Lif inga behandlingar – han räknas till den palliativa vården, alltså vård i livets slutskede, trots att man efter en operation fick bort alla synliga delar av tumören och han svarade bra på strålning och cellgifter.
– Om den inte upptäckts så hade jag varit död nu. Tyvärr är återväxt vanlig och därför räknas den som obotlig, säger Johan Lif.
Det gjorde mig inte gott att vara sjukskriven på heltid
Direkt efter operation på Akademiska sjukhuset i januari var Johan Lif sjukskriven på heltid. Men något skavde. Han befann sig i ett mellanläge där det fanns en dödlig diagnos, men kände sig ändå inte särskilt sjuk. Beslutet blev därför att börja jobba deltid. Först 25 procent, sedan halvtid.
– Det gjorde mig inte gott att vara sjukskriven på heltid. När jag gick på strålning fanns en känsla av att göra något meningsfullt varje dag. Men när den behandlingsrutinen tog slut var jag i ett limbo, färdigbehandlad men utan riktning och mål.
Jobbet som arbetsrättsspecialist på batteritillverkaren Northvolt Labs i Västerås blev ett sätt att ta tillbaka vardagen. Här finns rutiner, arbetsuppgifter och struktur. Arbetsuppgifterna är inte desamma som innan beskedet, men de är meningsfulla och han fyller sina dagar med sysslor.
– Det finns två ytterligheter av personer. Den ena som tar ett dåligt besked och begraver sig med det. Den andra som omvärderar sitt liv och ser en högre mening med allt som händer. Jag tror på att hålla en rimlig kurs i mitten. Med det sagt så pendlar även jag mellan de båda ibland. Men jobbet hjälper mig att behålla någon slags normalitet.
Några dagar i veckan reser han till kontoret. Resten av tiden jobbar han hemifrån. Han har valt att vara öppen med sin diagnos både med chefer och kollegor. Och reaktionerna har överraskat honom.
– Jag förvånas över att folk är rätt osentimentala. Och många öppnar upp om sina egna erfarenheter av svåra händelser. Det har varit fint.
En utmaning har varit att påminna vänner, bekanta och kollegor om att han fortfarande inte är frisk, trots att han är färdigbehandlad och varken ser eller känner sig särskilt sjuk. Orken tryter ibland och han är mer sårbar för stress. Var tredje månad röntgas hans hjärna för att se om tumören har växt. Inför de beskeden försöker han att koppla bort alla katastroftankar.
– Om man genomgått en behandling så minskar oftast oron ju längre tiden går. Så är det inte för mig. Snarare tilltar oron med tiden, eftersom tankar kring återväxt finns med hela tiden. Men jag försöker att vara snäll mot mig själv. Det är okej att ha stunder där det känns tufft.
Jag förvånas över att folk är rätt osentimentala
Johan och hans chef på Northvolt Labs i Västerås har en öppen dialog och planerar veckorna utifrån läge och ork. Han tror att alla arbetsplatser kan vara en friskfaktor för den som fått ett sjukdomsbesked. Om den som är sjuk är villig att kommunicera.
– Det är en vinst för både arbetsplats och medarbetare. Min arbetsgivare är glad att jag kan utföra så mycket jobb som jag orkar. Och jag får möjlighet att göra meningsfulla saker och skapa rutiner och ramar kring mina dagar.
Prognosen är dyster. Hjärntumörer har fyra nivåer, där ett är den minst snabbväxande och fyra är den mest aggressiva. Johan Lif har en fyra. Ungefär fem procent av dem som drabbas av glioblastom lever längre än fem år. Men det finns också exempel på människor som levt många år efter att diagnos ställts.
Själv vågar han planera en sommar till. En födelsedag till för barnen. Han återkommer till ett citat av den amerikanska poeten Charles Bukowski: ”You can't beat death but you can beat death in life”.
Vad betyder det?
– Att inte låta livet bara handla om döden, utan om allt annat som är just frånvaron av död. Om det blir begripligt.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket