Verkstadsföreningen, Metall och CF var redo att säga ja till avtalsbudet, men SIF vägrade acceptera arbetsgivarnas krav på ökat inflytande över arbetstiden. Nu har SIF och arbetsgivarna fått ytterligare en vecka på sig att komma överens.

Efter SIF:s nej drog de opartiska ordförandena tillbaka budet. Den stora stridsfrågan rör arbetstidens förläggning. Arbetsgivarna vill kunna förlägga arbetstiden fritt under sex veckor, i stället för fyra som gäller i dag.
- Vi kan inte acceptera att arbetsgivarnas makt över arbetstiden ökar. Det är den enda skyddsregel vi har. Redan från början har vi varit knalltydliga om att det här är en konfliktfråga, säger SIF:s förhandlingschef Lars-Bonny Ramstedt.
Frågan kompliceras av att SIF hade väntat sig att slutbudet inte skulle innehålla någon förändring av förläggningsreglerna.
- Vi hade fått det beskedet. Sedan upptäckte vi att man hade gått in och petat i det här över våra huvuden.
Den andra frågan om vilken parterna inte kunnat enas är utbetalningen av den individuella lönegarantin. Arbetsgivarna vill att de sjuhundra kronorna ska betalas ut under avtalets andra och tredje år. SIF vill fördela dem på alla tre åren.
- Vi har medlemsgrupper som inte fått några löneökningar på två år. Skulle vi teckna det här avtalet skulle vissa inte få något på tre år. Det är helt omöjligt, säger Lars-Bonny Ramstedt som anser att det är fullständigt sanslöst av arbetsgivarna att ta strid om något som inte kostar dem ett öre.
Löneökningens storlek kan också ställa till problem, även om det inte är den stora stridsfrågan. SIF har liksom CF erbjudits 5,5 procent under avtalsperioden. Metall har fått 6 procent plus en procent i garanterad löneglidning.
- Vi anser att nivån är dålig, helst skulle vi vilja ha samma som Metall.

NIKLAS HALLSTEDT© siftidningen 2001

Fotnot:
Förslaget som SIF sa nej till innehöll också en arbetstidsförkortning för heltidsarbetande tjänstemän med 42 minuter per vecka från och med den 1 februari 2001, 48 minuter den 1 februari 2002 och 60 minuter den 1 mars 2003.