Dna-detektiven Johanna Lindh. Foto: Anders G Warne
Pandemin fick Johanna Lindh att tänka om. Visst trivdes hon ypperligt på webbyrån hon jobbat på i tio år, men det var svårt att få ihop det så kallade livspusslet när barnen skulle hållas hemma vid minsta snorsträng.
– Jag jobbade som projektledare och sajtbyggare och tyckte jobbet var jätteroligt. Men jag ville prova på att vara min egen, så jag kom överens med min arbetsgivare att jobba deltid ett halvår samtidigt som jag startade eget.
Sista augusti i år klippte hon banden med jobbet för gott. Numer försörjer hon sig som dna-detektiv i sitt företag Hitta pappa.
– Jag har släktforskat sedan tonåren och började först på hobbynivå att hjälpa andra spåra släktingar. Jag utför inte dna-tester utan tolkar de resultat som man får från släktforskarsajter. Det är lite som att lägga pussel, man måste veta vad man ska leta efter – detektivarbete och släktforskning i ett.
Kalla fall
Planen är också att föreläsa om släktforskning och dna-spårning och förhoppningsvis kunna hjälpa polisen att hitta förövare vid så kallade kalla fall, genom att spåra släktingar via gemensamma gener.
Att släktforska kan innebära överraskningar även om man inte har brottslingar i släkten:
– Det är inte ovanligt att förfäders snedsteg gett upphov till okända släktingar, säger Johanna Lindh, som själv, efter att ha dna-testat sig, hittade ny släkt i Norge efter ett utomäktenskapligt barn.
Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”
AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk
Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet
När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?
Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna.
Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin.
Till slut vägrade han gå dit.
– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger.
Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.
En förstående chef var en viktig pusselbit
Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid.
Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.
– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.
Sam såg ingen framtid
När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro.
Sedan kom några avgörande vägskäl.
Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.
– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.
Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.
– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid.
Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand
Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT
– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.
Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.
Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.
Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.
När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.
– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.
Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.
En dag kom han hem och sa:
– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.
De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.
Examen som elektroingenjör
I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.
– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.
Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.
– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.
