Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Framtidsetnologen: ”Sluta leva på autopilot”

På många företag är det viktigare att inte göra fel än att göra något nytt. Det vill framtidsetnologen Ida Hult ändra på.
Elisabeth Brising Publicerad
Framtidsetnologen Ida Hult
Framtidsetnologen Ida Hult kritiserar stora företagsledningar för att prata om visioner och en ”transformation” som ofta bara blir ”corporate bullshit”. Foto: Peter Cederling

Ida Hult är framtidsetnolog och författare. En humanist som gjort karriär i de stora bolagens ledningsrum. Med boken Ärvda svar vill hon få oss att se vår moderna arbetskultur med nya ögon.

Hon kritiserar stora företagsledningar för att prata om visioner och en ”transformation” som ofta bara blir ”corporate bullshit” och ”business as usual”, tycker hon.

Enligt Ida Hult lever vi människor lätt ett liv på autopilot, både på jobbet och hemma, fast vi vill så mycket mer.

– Vi jobbar ihjäl oss, men åstadkommer vi något? Vi har nästan inte tänkande som en uppgift i arbetslivet längre, utan allt är processer, rutiner och siffror. Mejl och möten. Det är viktigare att inte göra fel än att göra något nytt, eller bra.

Vad gör en framtidsetnolog?

– Etnologi är läran om människan som kulturvarelse. Jag är med i människors vardag, pratar med folk – men ser också vad de gör. Under hela min karriär har jag använt etnologin för att studera framtidsfrågor inom bolag. Man tittar på företaget från utsidan, analyserar konsumenterna och kan utifrån det inspirera, utmana och stresstesta tänkandet. Men förändring är svårt.

Du har jobbat på Ikea och är nu på If Försäkringar, vad gör du där?

– Ikea måste känna de många människorna på djupet i vardagen och vad som får oss att byta stil, som ny familjebildning, skilsmässor och flyttar. På försäkringsbolag berörs också en stor del av livet, det handlar om hälsa, graviditet, fordon – allt. Jag analyserar till exempel hur man uppfattar risk.

Din bok heter Ärvda svar, vad är det?

– Ärvda svar är det vagt välbekanta som du hör dig själv säga men inte ens vet var det kommer från. I arbetslivet är vi på ”förändringsresa”, i en ”transformation” och har ”stora utmaningar”. Men det är ett utanpåverk, vi har en viss jargong. Boken är en reflektion över var vi fastnar och hur man tar sig vidare. Vi har ofta svårt att se vår egen hemmakultur. Jag blir glad om folk tycker boken är rolig och vi kan känna igen oss och skrocka lite åt oss själva. Många som läst säger att de inte längre känner sig så ensamma.

Hur kan man skapa verklig förändring?

– Bjud in en naiv expert, någon med en helt annan kunskap. Nyanställda har ofta ett annat seende, men bara i början. Du kan skaffa en ”accountability partner”, ansvarspartner, för det du vill uppnå och be den kolla av hur det går. Bestäm er för att mäta hur mycket nytt ni gör. Det tvingar ut er i att vara nybörjare. Kravställ vad ni måste testa på. Släpp bekvämlighetszonen, allt blir inte lyckat– Ett annat tips är ”pre mortem”. I stället för att putsa upp verkligheten, tänk er i stället att allt går åt skogen och fråga er varför det skulle kunna göra det.

Klimatet är ingen framtidsfråga utan en nutidsfråga, skriver du i boken. Vad menar du?

– Det är ju vad vi gör i dag och vad vi redan gjort som ställer till det. Vi människor är dåliga på det vi inte kan se, det långsiktiga och rationella. Att klimatmål ligger längre bort än företag har en cykel för, är oerhört problematiskt. När det syns i cykeln är det redan försent.

Ett av dina tips är att kalla in ”den tionde” mannen eller kvinnan?

– I israelisk underrättelsetjänst finns begreppet tionde mannen, som innebär att om nio personer tycker en sak har den tionde kravet på sig att argumentera emot det. Man måste ge utrymme för en som frågar om vi har helt fel. Det kanske inte är digitalisering vi ska ha här? Vi kanske inte ska vara resurssnåla? Man kan rotera den rollen eller ha det som en mötespunkt. Formalisera kritik och frågor.

Vad hoppas du att boken ska förändra?

– Jag vill få fler att se hur stora bolag lägger krokben för sig själva. De betalar med att anställda tröttnar, går till startups, startar eget eller bränner ut sig. När vi försöker göra vårt jobb i det här systemet betalar vi med en känslomässig valuta. Våra liv är fyllda av sysslor att ta oss igenom snarare än saker som gör att vi känner oss levande. Blir vi mer medvetna kan vi välja vad vi vill i stället för att leva på autopilot.

Hur kan man bli mer kreativ på jobbet?

– Lär dig nya saker och få in nya influenser. Gå på en konstnärsdejt med dig själv – gör något som bara är kul, som inte känns seriöst! Det är det svåraste, för vi tror det är slappt. Gå ut och se något: teater, museum, konserter. Läs poesi!

Ida Hult

Gör: Författare och framtidsetnolog på If Försäkringar.

Ålder: 41 år.

Familj: Två barn.

På fritiden: Tränar, umgås, äter och konsumerar olika former av kultur.

Livsmotto: Om ett år kommer du att vara glad att du började i dag.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat