Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: En försäkring är inget sparande

En försäkring är inget privat sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse, skriver Magnus Sjölander, pensionsspecialist på Unionen i en debattreplik.
Publicerad
Försäkringar för hus, bil och familj. Magnus Sjölander.
Mitt råd är att se över försäkringsbehovet. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande? skriver Magnus Sjölander. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: 

Då och då möter vi som arbetar med försäkringsfrågor försäkringstagare som har synpunkter på sin livförsäkring. När det gäller seniorlivförsäkringen handlar synpunkterna i huvudsak om tre saker:

  1. Den försäkrade har under försäkringstiden betalat in en ansenlig summa i premier.
  2. Lever man längre än försäkringens slutålder betalas ingenting ut.
  3. Premien upplevs som hög i förhållande till ersättningen.

Det finns ingenting i de tre punkterna som är fel. Men det som den försäkrade ofta glömmer bort är att det rör sig om just en försäkring. Det är inte ett sparande som man själv förfogar över.

En försäkring är en produkt som man regelbundet betalar för under en viss tid då försäkringen gäller. Jämför till exempel med en hemförsäkring eller bilförsäkring där man under en livstid troligen betalar avsevärt mer i premier än vad man gör i de flesta typer av personförsäkringar. Få ser bil- eller hemförsäkringen som ett sparande och förväntar sig därför ingen återbetalning vid försäkringstidens slut. Samma princip gäller livförsäkringen.

Avlider man under försäkringstiden så finns ett skydd i form av ersättning till förmånstagarna men försäkringsavtalet upphör att gälla vid den ålder som anges i villkoren. En försäkring är alltså inget sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse.

Tidigare kunde man teckna så kallade livsvariga livförsäkringar som alltså gällde livet ut. De som i dag finns kvar är stängda för nyteckning och är under avveckling. Det beror på de lönsamhetsproblem som bolagen brottades med i den här typen av försäkringar.

Försäkringsprincipen bygger på att man solidariskt i en grupp delar på risken att en mindre del av gruppen drabbas av skada. I en livsvarig livförsäkring (som alltså inte går att teckna längre) är skadeutfallet hundra procent. Det är något som betraktas som oförsäkringsbart när det gäller andra försäkringsprodukter. Systemet kan endast fungera om det kontinuerligt tillkommer nya försäkrade som uppväger skadefallen. Under de senaste tjugo åren har det dock skett en förändring mot att fler väljer att spara i stället för att teckna en livförsäkring. Färre nya försäkrade ger mindre premieintäkter men kostnaderna kvarstår.

Premien höjs för de kvarvarande och då allt färre ska bära försäkringen är därmed en ond cirkel igång. Försäkringsbolag väljer därför en slutålder i sina seniorlivförsäkringar, ofta med en koppling till den genomsnittliga livslängden.

Anledningen till att premierna ökar och ersättningen minskar med stigande ålder kan sammanfattas med ett ord – risk. Att försäkra sitt liv och sin hälsa kostar mer med stigande ålder just på grund av den ökade risken. För Unionen, liksom andra fackförbund, är därför gruppförsäkringstanken viktig eftersom gruppförsäkring innebär en viss utjämning av premierna i form av åldersgrupper.

Mitt råd slutligen är att man löpande bör se över sitt försäkringsbehov. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande?

/Magnus Sjölander, pensionsexpert på Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär