Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: En försäkring är inget sparande

En försäkring är inget privat sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse, skriver Magnus Sjölander, pensionsspecialist på Unionen i en debattreplik.
Publicerad
Försäkringar för hus, bil och familj. Magnus Sjölander.
Mitt råd är att se över försäkringsbehovet. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande? skriver Magnus Sjölander. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: 

Då och då möter vi som arbetar med försäkringsfrågor försäkringstagare som har synpunkter på sin livförsäkring. När det gäller seniorlivförsäkringen handlar synpunkterna i huvudsak om tre saker:

  1. Den försäkrade har under försäkringstiden betalat in en ansenlig summa i premier.
  2. Lever man längre än försäkringens slutålder betalas ingenting ut.
  3. Premien upplevs som hög i förhållande till ersättningen.

Det finns ingenting i de tre punkterna som är fel. Men det som den försäkrade ofta glömmer bort är att det rör sig om just en försäkring. Det är inte ett sparande som man själv förfogar över.

En försäkring är en produkt som man regelbundet betalar för under en viss tid då försäkringen gäller. Jämför till exempel med en hemförsäkring eller bilförsäkring där man under en livstid troligen betalar avsevärt mer i premier än vad man gör i de flesta typer av personförsäkringar. Få ser bil- eller hemförsäkringen som ett sparande och förväntar sig därför ingen återbetalning vid försäkringstidens slut. Samma princip gäller livförsäkringen.

Avlider man under försäkringstiden så finns ett skydd i form av ersättning till förmånstagarna men försäkringsavtalet upphör att gälla vid den ålder som anges i villkoren. En försäkring är alltså inget sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse.

Tidigare kunde man teckna så kallade livsvariga livförsäkringar som alltså gällde livet ut. De som i dag finns kvar är stängda för nyteckning och är under avveckling. Det beror på de lönsamhetsproblem som bolagen brottades med i den här typen av försäkringar.

Försäkringsprincipen bygger på att man solidariskt i en grupp delar på risken att en mindre del av gruppen drabbas av skada. I en livsvarig livförsäkring (som alltså inte går att teckna längre) är skadeutfallet hundra procent. Det är något som betraktas som oförsäkringsbart när det gäller andra försäkringsprodukter. Systemet kan endast fungera om det kontinuerligt tillkommer nya försäkrade som uppväger skadefallen. Under de senaste tjugo åren har det dock skett en förändring mot att fler väljer att spara i stället för att teckna en livförsäkring. Färre nya försäkrade ger mindre premieintäkter men kostnaderna kvarstår.

Premien höjs för de kvarvarande och då allt färre ska bära försäkringen är därmed en ond cirkel igång. Försäkringsbolag väljer därför en slutålder i sina seniorlivförsäkringar, ofta med en koppling till den genomsnittliga livslängden.

Anledningen till att premierna ökar och ersättningen minskar med stigande ålder kan sammanfattas med ett ord – risk. Att försäkra sitt liv och sin hälsa kostar mer med stigande ålder just på grund av den ökade risken. För Unionen, liksom andra fackförbund, är därför gruppförsäkringstanken viktig eftersom gruppförsäkring innebär en viss utjämning av premierna i form av åldersgrupper.

Mitt råd slutligen är att man löpande bör se över sitt försäkringsbehov. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande?

/Magnus Sjölander, pensionsexpert på Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind